Nyfikenhetens pris

Det granskande ögat tränger sig på. En döende man filmas på Akademiska sjukhuset och filmen sänds i tv. Lexbase gör brottmålsdomar tillgängliga för grannarna. NSA kanske vakar över oss alla.

Men handlar detta verkligen om det ”granskande” ögat? Nja, när det gäller sjukhusfilmen och databasen med domar rör det sig nog framför allt om det nyfikna ögat. Och NSAs öga är mest ett övervakande sådant.

Granskning tjänar ett samhällsnyttigt syfte. Och även övervakning får vi acceptera inom rimliga gränser. Men nyfikenheten, är den över huvud taget skyddsvärd? Ja, till en gräns. Många vill kunna läsa om kändisromanser och det ljuva livet. Men hur är det med verkligt allvarliga intrång i kändisarnas och andras privatliv? Är sådana kränkningar – som att bli visad på tv i en situation där man lider svårt – ett rimligt pris för andras nyfikenhet?

Om frågan ställs på det sättet är det inte många som svarar ja. Nyfikenheten är inte särskilt hedervärd, och intresset av att få den stillad väger lätt. Problemet är att det nyfikna ögat ofta åker snålskjuts med det granskande. Och granskningen är viktig. Det är framför allt för den som vi har en offentlighetsprincip och ett meddelarskydd.

I Europadomstolen i Strasbourg har man försökt dra upp en gräns mellan å ena sidan bevakning som fyller ett allmänintresse och sådan som handlar om nyfikenhet. Att tidningarna skriver om en statschefs sjukdom och barnens resor till sjukbädden anses ha ett allmänintresse. Men hur är det med barns uteblivna resor? Och hur är det med motsvarande skriverier kring en kändis vilken som helst? Ja, då anses insynsintresset mest handla om nyfikenhet, och enligt Europadomstolen bör privatlivet då vara skyddat mot exponering.

I Sverige har vi problem med detta. I svensk lag finns nämligen inte något allmänt skydd för privatlivet. Samtidigt är skyddet för medierna ovanligt starkt. Om en tv-kanal vill visa bilder som gör allvarligt intrång i någons privatliv finns det inte något rättsligt hinder. Inte heller skyddar lagen mot att vem som helst skaffar grundlagsskydd för sin hemsida och där sprider känslig privat information om andra.

Önskemålet om insyn för det granskande ögat ger nyfikenheten nästan fritt spelrum. Ett första litet steg mot bättre skydd för privatlivet togs när kränkande fotografering förbjöds förra året. Men sprida bilderna får man göra. På den punkten har Sverige det sämsta skyddet i Europa för en mänsklig rättighet.

Att åtgärda problemet genom lagstiftning är lättare sagt än gjort om vi vill bevara yttrandefriheten intakt. Problemet för den svenske lagstiftaren är att det numera finns andra som lägger sig i. Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga ställer krav på ett rimligt skydd för privatlivet. Förr eller senare måste därför även Sverige komma till skott och stifta lag om ett sådant skydd.