Regler utan bestämmelser

När jag var liten fanns det en tavla på tågen med förhållningsregler. Som jag förstod det var det mer fråga om riktlinjer än bestämmelser. Reglerna var nämligen illustrerade med skämtsamma teckningar. Minns jag rätt var det Rit-Ola (Jan-Erik Garland) som hade tecknat.

En av reglerna var ”En tidning gäller inte som platsmarkering”. Jag funderade över vad som då gällde som platsmarkering. En väska dög förstås, och säkert en bok eller en halsduk. Men knappast en femöring eller ett snöre. Klart var i alla fall att en tidning inte gällde. Enligt SJ.

Häromdagen på tåget satt en kvinna snett emot mig och höll platsen bredvid sig åt en väninna. En kasse med innehåll var platsmarkering. Tåget fylldes och förbipasserande frågade om platsen var ledig. Hon sa alltmer besvärat att den var upptagen och ringde väninnan för att be henne skynda. När tåget skulle gå kom en man fram och förklarade: Man får inte hålla platser åt andra! Han lyfte undan kassen och satte sig. Just då kom väninnan. Men mannen reste sig inte. Och platserna i vagnen var slut.

Jag retade upp mig och frågade konduktören vad som gällde. Han svarade (förmodligen klokt) att SJ inte har några regler för platsmarkering. Det är en sak resenärerna emellan.

Uppenbarligen finns mängder av situationer som inrymmer potentiella konflikter men som det inte finns skrivna regler för. Däremot självskrivna hedersregler ibland: Man tränger sig inte före i kön. Man grisar inte ner i allmänna utrymmen. Man svarar på inbjudningar och artiga frågor. Man pratar inte högt under konserter.

I andra situationer är det mindre givet vad som gäller: Får man markera platser på kafét eller i restaurangen medan man står i kö, och på så sätt ta ett bord framför ögonen på dem som står före i kön? Måste man hjälpa den som är i en nödsituation? Får man hålla en plats på ett fullsatt tåg även sedan tåget satt sig i rörelse?

Ibland vore det bra med skrivna bestämmelser för de osäkra fallen. Då skulle alla veta vad som gällde. Å andra sidan ska man inte överreglera. Man skapar nya konflikter kring regeltolkningen. Och man tar ifrån människor deras ansvar för att lösa små konflikter med förnuft och omdöme.

För oss som arbetar med lagar dyker frågan ofta upp: När bör ett problem eller en konflikt lösas genom lagstiftning? Självklart förbjuder lagstiftaren stöld, fortkörning, misshandel och skattefusk men avstår (i princip) från synpunkter på folkvett och god moral.

Justitiedepartementet har nyligen remitterat ett lagförslag om förbud mot olovlig fotografering av kränkande slag ”i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller i ett annat liknande utrymme”. Om fotograferingen är ”försvarlig” är den ändå tillåten. Förslaget har väckt debatt för att det försvårar för bl.a. pressfotografer. När är det ”försvarligt” att ta en bild?

Själv tycker jag detta är ett exempel på befogad lagstiftning, trots de svårigheter den kan medföra.

Mannen som stal tågplatsen fick märkligt nog näsblod.