Tiggares mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter står över de nationella lagarna.

Innebörden av detta är att staterna måste se till att rättigheterna hålls på åtminstone den nivå som de internationella reglerna kräver. Det här måste man ha med i beräkningen när man diskuterar ett förbud mot tiggeri, något som ju aktualiserades på nytt i veckan.

Hur då ”ha med i beräkningen”? Får inte Norge och Danmark göra som de vill? Där överväger man ju lagstiftning och har redan infört restriktioner på lokal nivå. Och skulle inte vi få införa ett förbud mot tiggeri om det blev politisk majoritet för det? Kan det vara en mänsklig rättighet att få tigga? Borde det inte snarare vara en mänsklig rättighet att slippa?

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna sägs att alla människor har rätt till en levnadsstandard som är adekvat för hälsan och välmåendet, inklusive mat, kläder, bostad och läkarvård. I FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter läggs det till att alla dessutom har rätt till kontinuerlig förbättring av levnadsomständigheterna.

Europakonventionen om mänskliga rättigheter innehåller en bestämmelse om att ingen får utsättas för förnedrande behandling. I ett mål år 2005 fälldes Rumänien av Europadomstolen i Strasbourg för att ha kränkt en grupp romers rätt att slippa bli utsatta för sådan behandling. Där hade situationen varit extremt svår på flera sätt.

I USA har det slagits fast av domstol att det strider mot yttrandefriheten att förbjuda tiggeri så länge det bara handlar om att be om hjälp, exempelvis genom att stå och hålla upp en skylt. Yttrandefriheten är av tradition mycket stark i USA och det har inte prövats om fredligt tiggande är skyddat på samma sätt i Europa.

Jag tror man kan vara säker på att det inte är någon mänsklig rättighet att tigga i och för sig. Men samtidigt måste säkert den som kan visa att han eller hon är tvungen att tigga för att överleva tillåtas att göra det. Den stat som vill införa ett förbud måste därför hålla en ventil öppen för sådana nödsituationer.

Inte heller är det någon allmän mänsklig rättighet att slippa tigga. Men i varje fall staterna i Europa har en förpliktelse att se till att människorna i deras länder inte behöver leva kontinuerligt under vidriga förhållanden. Var gränsen går för det juridiskt oacceptabla är svårt att veta, men någonstans går den.

I EU finns dessutom regler om fri rörlighet som ger alla människor i unionen rätt att befinna sig tre månader i de andra EU-länderna. Den som begår allvarliga brott kan ändå slängas ut, men tiggeri ger inte myndigheterna rätt att avvisa.

Den internationella rätten har alltså en del att säga till tiggarnas försvar. Det är skönt. Men den har inte något att bidra med när det gäller den svårare frågan: Vad ska länderna göra för att tiggandet inte ska bita sig fast som ett sätt att leva?