Våldets relativa makt

Allt tyder på att de båda bröderna hade försökt gömma sig i hönshuset. De hade arbetat på gården i ett halvår och delade rum i en av barackerna. På lördagarna brukade de få lift med en lastbil hem till föräldrarna i byn. Juan var 17 år och Pedro 16.

När de tre främmande bilarna körde upp på gårdsplanen i hög fart förstod pojkarna direkt att det var farligt. Alla männen hade machete. De andra arbetarna på gården hade berättat att chefen var i konflikt med knarkligan på andra sidan gränsen, i Mexiko. Mer visste inte bröderna. Men de visste att de inte fick säga var han fanns.

Det dröjde tio minuter innan de första två arbetarna dödades. Och männen gjorde snabbt klart vad som gällde. Om de inte fick veta var ägaren höll hus skulle lantarbetarna huggas ihjäl. En efter en. På gården i Guatemala fanns 27 personer denna lördag den 14 maj 2011.

Ingen berättade. Troligen var bröderna bland de sista att dödas. Deras huvuden hittades en bit från kropparna.

Vad händer med oss när vi läser om en sådan händelse långt hemifrån? Bilden svischar förbi. Någon tänker på hur det kan ha varit för människorna på gården. Kunde de inte fly? Försöka ljuga om var deras chef fanns? Borde de ha berättat sanningen, trots allt?

Vi förfäras en stund. Men det händer ju så mycket annat hemskt också. Libyen, Bahrein, Jemen och Syrien. Mladic och bilderna på de bakbundna tonåringarna i Srebrenica minuterna innan de sköts.

Vi går vidare. En del bilder blir kvar, men vi kan ju inget göra.

Men om det blir ytterligare en gårdsmassaker med tiotals oskyldiga människor slaktade? Och en till. Och mer och mer våld till dess att syndikaten har delat upp södra Mexiko och Guatemala mellan sig, och definitivt vunnit kampen mot polisen. Polisen som ju ändå är genomkorrumperad och delvis finansierad med narkotikapengar.

I Mexiko har president Calderon förklarat krig mot knarkligorna. Sedan 2006 har 20 personer om dagen dödats i detta krig. Bara de modigaste vågar ta jobben som lokal polischef. Långt här borta i Europa hoppas vi att staten vinner.

Frågan är om världen kan åse att brottslingar som inte drar sig för ohämmat våld får fäste i vissa länder. Borde vi inte ha gemensamma resurser för att ge hjälp? Försöka se till att gårdsmassakrer och liknande inte kan ske ostraffat? Även om de sker långt borta.

På senare år har vi lyckats skaffa oss ett rimligt väl fungerande system med internationella brottmålsdomstolar. Många av de värsta folkbrottslingarna får numera sina straff. Det är en fantastisk framgång. Liksom att skurkregimernas våld mot folk nu får oss att agera (ibland).

Jag tror det är dags för nästa steg. FN bör inrätta en internationell polisstyrka med rejäla muskler. Den civiliserade världen måste rusta sig och samarbeta för att bryta ner maffiavälde och brottsindustri där de annars hotar att ta över.