Vem bryr sig om Palmeutredningen?

Det enda säkra med en text om mordet på Olof Palme är att nästan ingen läser den. Det fanns en tid när alla levde med utredningen och engagerade sig i varje nyhet. Men luften gick ur när Christer Pettersson blev frikänd. För det var ju ändå han som hade gjort det. Nu skulle ingen mördare kunna dömas.

Det var bara privatspanarna som inte gav sig, en samling egendomliga herrar som envisades med bisarra idéer om konspirationer och lögner. Som JK fick jag flera propåer om att granska Palmeutredningen och försöka se till att den fick fart igen – i nya banor. Det kändes lätt att skriva av ärendena utan åtgärd. För mordet var ju löst och brevskrivarnas idéer alltför absurda.

Men häromdagen läste jag de sista 30 sidorna i en 1000-sidig 13 år gammal lunta: Granskningskommissionens betänkande ”Brottsutredningen efter mordet på Olof Palme” (SOU 1999:88). Jag blev häpen. Där framförs mycket allvarlig kritik mot Palmeutredningens arbete och kommissionen förutsätter att uppenbara försummelser rättas till.

Den viktigaste kritiken gäller hanteringen av hypotesen om en mordkomplott där några svenska poliser och militärer skulle ha deltagit (”polisspåret”). Kommissionen säger: ”Vår viktigaste iakttagelse gäller det förhållandet att Palmeutredningen aldrig tagit något helhetsgrepp på denna motivbild/brottshypotes och analyserat den. Den har enligt vår mening inte tagits på tillräckligt allvar.” Enligt kommissionen var det angeläget att snabbt gå till botten med de misstankar som hade framförts. ”Utan att det skett kan misstankarna inte på ett trovärdigt sätt avvisas.”

Så då gjorde man väl det? Nej, inte alls. Och detta trots att det hade funnits grupper av poliser och militärer som vid den aktuella tiden hade uttalat sig starkt hatiskt mot Palme och vid hemliga möten i bland annat Gamla Stan sagt att han borde röjas ur vägen. Trots att det fanns åtskilliga vittnesmål om personer som talade i walkie-talkies nära mordplatsen före mordet, personer som inte har identifierats. Trots att personer inom polisen har sagt att det låg något i luften och att en högt uppsatt chef inom Säpo sagt att den första miljö där man borde söka mördaren var vissa kretsar kring polis och militär. Trots att tillvägagångssättet vid mordet och mördarens uppträdande talar för att dådet var väl planerat och genomfört av någon som visste vad han gjorde.

Och trots, alltså, att Granskningskommissionen förutsatte att man nu skulle gå till botten med de misstankar som hade framförts.

Undrar just hur historien kommer att bedöma den underlåtenheten.

PS om Christer P: Det var helt olikt honom att planera ett våldsdåd. – Mördaren var sannolikt annorlunda klädd. – Christer P var ovan vid skjutvapen, mördaren en skicklig skytt. – För ett vittne var Christer P välbekant och vittnet borde ha sett om det var han.