Vikten av att inte ompröva

Fingal Larsson, Bertil Ströberg och Billy Butt har en del gemensamt. De har dömts till fängelse för allvarliga brott, ständigt hävdat sin oskuld och sökt resning. Men inte lyckats bli friade. De båda läkare som anklagades för att ha dödat en ung kvinna år 1984 hör till samma kategori. De dömdes visserligen inte för mord men förlorade läkarlegitimationerna för att det ansågs bevisat att de hade styckat kvinnans kropp.

Keith Cederholm, Yasser Askar, Joy Rahman och Bo Larsson (”Fallet Ulf”) är exempel på ett annat slut. De fick också långa fängelsestraff men blev frikända efter resning. Thomas Quick (numera Sture Bergwall) är särskild. Han har dömts för åtta mord men försöker nu få resning i det ena fallet efter det andra. Än så länge har han lyckats i två.

För domar gäller ”orubblighetsprincipen”. Den innebär att en slutlig dom ska stå fast. Och det är viktigt. Tvister och brottmål ska inte kunna pågå och prövas i det oändliga för att någon vägrar ge sig. Möjligheten till resning är ett svåråtkomligt undantag från orubbligheten.

Nyligen beslutade Högsta domstolen med tre domare mot två att avslå en resningsansökan från Kaj Linna, dömd för ett mord i Kalamark år 2004 på en 59-årig man. Linna har hela tiden hävdat sin oskuld. Detsamma har Ari Mattinen, dömd för att år 2001 ha dödat en kvinna genom att knuffa ut henne från sjunde våningen i ett höghus i Järfälla. Även en resningsansökan från honom har avslagits av tre domare mot två. Lika knappt avslogs en av Billy Butts tio resningsansökningar.

Det hävdas ibland att orubblighetsprincipen går för långt, att det är för svårt att få resning när det dyker upp nya omständigheter som kan så tvivel om den fällande domens riktighet. Några menar att det alltid borde bli resning om två domare i HD vill ha det så. Skälet skulle vara att en så knapp majoritet visar att domen kan betvivlas.

På senare tid har dock orubblighetsprincipen stärkts efter ett beslut i HD. Domstolen slog fast att man vid en andra resningsansökan inte ska göra någon ny fullständig prövning om de bevis eller omständigheter som är nya i den andra ansökan har så liten betydelse att de inte hade kunnat inverka på bedömningen av den första ansökan om de hade åberopats redan då. I så fall ska HD avslå direkt.

Frågan är då vad man som domare gör om man vid sin genomgång av målet ändå kommer fram till att skuldfrågan bör prövas på nytt, alltså att det finns skäl för resning. Domare i HD ska vara lojala med domstolens tidigare avgöranden. För min del innebar det att jag i ett resningsavgörande i våras (Billy Butt) kom fram till att hans ansökan måste avslås trots att jag ansåg att det material jag hade studerat visade att resning var motiverad.

Man kan diskutera om det är riktigt att resonera så – och om resultatet i så fall är rimligt. Det finns inget säkert svar. Om min slutsats var riktig får de som anser att orubblighetsprincipen går för långt mer ved på sin brasa.

Följden är utan tvivel att vissa fel inte rättas. Men det hör till.