Vilka principer gäller i Palestinafrågan?

Konflikten mellan Israel och Palestina har så många bottnar att den är nästan omöjlig att förstå. Också rent juridiskt är den oerhört komplicerad. Vilka begränsningar finns till exempel i Israels rätt att försvara sig mot robotangrepp från Gaza? Vilka regler styr i övrigt Israels förhållande till Gaza och Västbanken? Och var det folkrättsligt riktigt av Sverige att erkänna Palestina?

Erkännandet var som bekant mycket omdiskuterat politiskt. Och för närvarande granskar riksdagens konstitutionsutskott regeringens agerande. Men rent folkrättsligt anser nästan alla att erkännandet var korrekt. Då har man bedömt det enligt de två principer som brukar tillämpas. Det är dels effektivitetsprincipen (krav på territorium, befolkning och effektiv regering), dels rättsenlighetsprincipen (”inga rättigheter på grund av orättshandlingar”).

Det är för övrigt intressant att notera att hela Sydamerika utom Colombia och Franska Guyana har erkänt Palestina som stat. Detsamma gäller hela Afrika utom Kamerun och Eritrea och hela Asien utom Japan, Burma och Sydkorea. Helt annorlunda är det i Europa, Nordamerika och Oceanien.

Folkrättens roll i Palestina debatterades intensivt förra sommaren när den våldsamma konflikten i Gaza pågick. På den ena sidan hävdades det att Israel måste ha rätt att ingripa militärt för att skydda sig mot angrepp med missiler och dylikt. Och en sådan rätt finns förvisso enligt folkrätten. Men på den andra sidan framfördes att det måste finnas gränser för vad Israel får göra för att försvara sig. Och även detta påstående har tydligt folkrättsligt stöd. Man kan säga att rätten att ingripa militärt styrs av en proportionalitetsprincip.

Bland annat dessa frågor diskuterades på ett seminarium på Uppsalajuristernas Alumnidag för ett par veckor sedan. Och Uppsala kommer att stå värd också för en konferens i höst i universitetshuset med fokus på de folkrättsliga frågor som ställs kring Palestinakonflikten. Huvudfrågan blir om folkrätten, inklusive principerna om mänskliga rättigheter, skulle kunna bidra till en fredlig lösning av konflikten.

Detta är intressant. Skulle man kunna tänka sig att båda parter var beredda att ta avstamp i de principer som otvetydigt gäller enligt folkrätten? Skulle de kunna tänkas vara beredda att samarbeta kring en ny agenda för att stärka de mänskliga rättigheterna åtminstone lite grand i Gaza och på Västbanken? Och skulle detta i så fall möjligen kunna vara ett första litet steg mot fred?

Om man kan mötas kring de allra mest grundläggande rättighetsfrågorna, kan man kanske fortsätta att mötas kring de frågor som är svårare. Det är de mycket små stegens diplomati, där man tar utgångspunkt i de delar av folkrätten som alla kan erkänna. Annars är ju diplomatin inte särskilt framgångsrik för närvarande när det gäller fredsansträngningarna i Mellanöstern.