De 100 frågorna (juni 2015)
Anteckning den 26 mars 2017, i samband med att nedanstående dokument läggs ut på bloggen:
Jag förtecknade under en tid kontinuerligt frågor som borde ställas av journalister och som av någon anledning inte ställdes. Jag höll på med detta till i juni 2015, ungefär samtidigt som jag bestämde mig för att avbryta mitt offensiva debatterande av Quickärendet. Sedan dess har jag vid ett par tillfällen frågat enstaka journalister om de kunde tänka sig att ställa några av frågorna till de berörda personerna. Och i det sammanhanget har jag överlämnat några av de mest centrala frågorna. Ingen av de tillfrågade journalisterna har dock nappat.
Tidigare har jag inte velat publicera de 100 frågorna. Den främsta anledningen är att jag har velat förbehålla dem för den eller de journalister som verkligen vill ställa dem och också ärligt intresserar sig för svaren. Nu, nästan två år senare, har jag förstått att någon sådan journalist sannolikt inte kommer att dyka upp - i varje fall inte i närtid. Därför väljer jag att nu publicera frågorna. Det beror också på att de blev ett ämne i den Söndagsintervju som Martin Wicklin gjorde med mig för Sveriges Radio och som sändes i dag, den 26 mars 2017.
Låt mig säga att jag räknar med de vanliga försöken till förlöjligande. Någon journalist kommer säkert att hitta någon fråga som faktiskt redan är ställd. Och någon annan kommer att göra sig lustig över en fråga därför att den är alltför liten eller fel ställd. Jag ser sådant som försök från journalisterna att undkomma den verkliga frågan i ärendet: Kan de vara så att vi i medierna hamnade alldeles fel när vi, liksom Råstam och Josefsson, trodde på Bergwall i stället för på alla de personer (poliser, åklagare, advokater, psykologer m.fl.) som säger motsatsen, som inte tidigare har varit kända för att ljuga men som nu påstås göra det?
Som framgår av texten nedan, som jag skrev i juni 2015, finns det åtskilliga fler frågor att ställa, bl.a. till Bergwallkommissionen. Hittills har jag inte samlat mig till någon sådan genomgång av kommissionens betänkande som fordras för att förteckna de viktigaste frågorna. Men de som jag redan i dag har noterat är många och - tror jag - intressanta. Om någon journalist vill ställa frågorna till exempelvis ordföranden Daniel Tarschys, ska jag mer än gärna tillhandahålla dem.
Men frågorna nedan är alltså de "100" (egentligen långt fler än 100) som jag förtecknade fram till juni 2015.
2015-06-23
100 frågor som journalisterna inte har ställt
Nedan anges några frågor som journalisterna inte har ställt i Quickärendet. De som nämns här bland dem som inte har fått frågor är resningsåklagarna, Dan Josefsson, Mattias Göransson, Jenny Küttim och Leif GW Persson. Sture Bergwall och Thomas Olsson nämns inte, eftersom det nog inte kan hävdas att journalisterna bör ställa svåra frågor till dem. Inte heller nämns Bergwallkommissionen. De frågor som journalister bör ställa till kommissionen är väldigt många, och de återkommer jag till senare.
Jag har försökt att inte dubblera frågorna mer än nödvändigt. Att vissa frågor behöver ställas till flera är dock ofrånkomligt.
Frågorna nedan är i praktiken betydligt fler än 100, mestadels beroende på att vissa frågor avser många olika omständigheter men också för att jag ibland har noterat även en del följdfrågor. (För närvarande är det, om man bara ser till de numrerade frågorna, 20 + 26 + 46 + 6 = 98 frågor.)
Till resningsåklagarna
1. Varför ställdes inte svåra frågor till Sture Bergwall under resningsprocessen om de omständigheter som han berättade om under polisförhören och som i ett flertal fall var tidigare okända? Hur kände han till omständigheterna, och hur kunde han berätta som han gjorde, exempelvis ge många detaljer om offrens skador? Gissade han? Fantiserade han ibland, eller rörde det sig alltid om uppgifter som han hade fått lära sig i förhören eller genom tidningar? I det senare fallet: hur gjorde han då när ingen annan hade haft kännedom? Exempelvis om följande:
a. Inristningen i björken (hur kunde han veta att det fanns en björk med en inristning på en plats som han ritade på en skiss om han aldrig har varit där?)
b. Klipputsprånget i Örjeskogen (hur kunde han veta att det fanns där vid björken om han aldrig varit där?)
c. Sågbladet i Örjeskogen
d. Bålplatsen vid Ringentjärn i Örjeskogen
e. Vägbommen i utredningen om mordet på Therese Johannessen
f. Huset och häcken vid Haerland kyrka
g. Brädorna i bostadsområdet Fjell (hur kunde han veta att de fanns där om han aldrig har varit på platsen?)
h. Den ändrade färgen på balkongerna i Fjell
i. Skissen över Fjell (hade han varit i bostadsområdet?)
j. P-platsen vid vägen mot Fjell
k. Daghemmet och banken i Fjell.
l. Den stängda vägen till Fjell
m. Therese Johannessens "astmaandning", eksem och utvuxna framtänder.
n. Den krockade Mazdan
o. Metallbiten vid bålplatsen i Örjeskogen
p. Den påstådda styckningsplatsen i Åvike (var platsen helt påhittad?)
q. Det gröna huset i Åvikeområdet.
r. Grinden vid inägan i Åvike
s. Den mörka pojken i Bosvedjan
t. Den mörka pojkens tröja
u. Ljudet som från en dieselmotor (varför säger Björn Ericson att Bergwall kunde ha hört ljudet i samband med en vallning?)
v. Damen som ropade Lisa
x. Slamsugningsbilen
y. Johans födelsemärke och bråck
z. Blodet på Yenon Levis undertröja
å. Kniven av sameslöjd
ä. De olika sorternas skog i Piteå resp. Rörshyttan
ö. Vägen till den plats där Yenon Levis kropp hittadesaa
aa. Den plats där Trine Jensens kropp återfanns
ba. Vägen till den plats där Trine Jensens kropp återfanns
ca. Det stopp på en p-plats som han berättade om angående Trine-mordet
da. Hans reaktion att man var nära den plats där Gry Storvik hittades
ea. Bergspartiet och kraftledningsstolpe vid den plats där Gry Storvik hittades
fa. Byggtomten i prostitutionskvarteret i Oslo
ga. Sågen i Piteåskogen
ha. Mossan i Piteåskogen
ia. Fyndplatsen i Piteåskogen
ja. Dikena i Piteå
ka. Den person som han sa var med vid mordet på Charles Zelmanovits, självmordet
la. Skissen över tältplatsen vid Appojaure (hur visste han att vägen slingrade sig?)
ma. Cykeln i Jokkmokk
na. Mannen på Domus i Jokkmokk
oa. Kvinnan på Gällivare centralstation
pa. Den påstådda medgärningsmannen vid Appojaure
qa. Den man som han sa sig ha besökt i samband med mordet vid Appojaure
ra. Pläden i Örjeskogensa.
sa. Skadebilden på Yenon Levi
ta. Blödningen ur Yenon Levis vänstra öra
ua. Levis axelskada
va. Levis revbensskador och inte bukskador
xa. Ordningsföljden på Levis skador
ya. Levis matintag
za. Påken utan bark
åa. Glipan mellan Levis byxor och tröja
äa. Kammen på Trine Jensens kropp
öa. Väskremmen med strypsnaran (hur kunde han känna till löpsnaran om halsen?)
ab. Trine Jensens skador på huvudet
bb. Trine Jensens avklädning
cb. Trine Jensens placering
db. Kvistarna på Trine Jensens kropp
eb. Gry Storviks kräkning
fb. Gry Storviks huvudskada
gb. Gry Storviks blåmärken/skrapsår
hb. Blånaderna på Gry Storviks kropp
ib. Blödningen från Gry Storviks näsa
jb. Presenningen i samband med mordet på Gry Storvik
kb. Gry Storviks klocka
lb. Den vitaktiga stenen intill Gry Storviks kropp
mb. Placeringen av Gry Storviks kropp
nb. Bilspåren i samband med mordet på Gry Storvik
ob. Stenen i Piteåskogen
pb. Placeringen av Charles Zelmanovits kropp
qb. Charles Zelmanovits kroppsdelar
rb. Charles Zelmanovits sko
sb. Charles Zelmanovits sinnesstämning
tb. Charles Zelmanovits bälte och jeans
ub. Skadorna på paret Stegehuis
vb. Cigarrettpaketet med könshåren
2. Varför ställdes inte frågor till Bergwall om hur han kunde peka ut så många platser där hundarna senare kom att markera, eller i några fall hade markerat? Det skedde i Örjeskogen i Norge, i Åvikeområdet och Västansjö utanför Sundsvall, på Främby udde och Vidåsberget i utkanten av Falun och vid Klunds kyrka i Norge. Gissade han när han pekade, eller hade han på något sätt fått veta var hundarna hade markerat eller skulle komma att markera?
3. Undersökte åklagarna bevisvärdet av hundmarkeringarna utifrån det som var avsikten under utredningarna och rättegångarna, nämligen att påvisa att hunden markerade på de ställen som Quick hade pekat ut? Vad avsågs när det i resningsprocesserna sades att inga spår efter människa hade hittats på de platser där hundarna markerade, hur kunde den saken vara relevant? Varför påstår Björn Ericson att Zampo markerade i den kontaminerade beteshagen i Åvikeområdet, när platsen för markeringarna ligger utanför hagen?
4. Varför tillfrågades inte Bergwall om huruvida han hade någon förklaring till att det uppmättes förhöjda fosfatvärden vid flera platser där han hade sagt sig ha hanterat döda kroppar? Hittade han på platserna, eller fanns det någon grund för att han pekade just på de angivna ställena?
5. Varför undersöktes inte hållfastheten i den vittnesbevisning som fanns, exempelvis polismännen som sa sig ha sett en skrämd pojke i Sundsvall den aktuella morgonen, de personer som oberoende av varandra hade sett en röd mindre bil med en man och en kvinna som bråkade med varandra under färd i samband med Trine-mordet och den norska kvinna som sa sig ha kommit undan ett överfall av Bergwall och känt igen hans röst vid Appojaure?
6. Varför tillfrågades inte Bergwall om hur det gick till när han fick så mycket bättre resultat på kunskapstestet än försökspersonerna? Var det något fusk inblandat där, eller råkade han bara få så många rätt?
7. Undersökte åklagarna bevisvärdet av kunskapstestet utifrån en bedömning av sannolikheten för att Quick om han var oskyldig skulle få så många rätt beträffande okända fakta som han fick? Vilken var enligt åklagarna förklaringen till det resultat som Quick fick i testet?
8. Varför fick inte Bergwall krävande frågor om varför han erkände morden och berättade som han gjorde om dem? Var anledningen främst att han ville bli ryktbar, att han ville få stanna på Säters sjukhus eller att han ville säkra sin tillgång till bensodiazepiner?
9. Varför ställdes inte frågan hur utslagen Bergwall själv ansåg sig ha varit till följd av intaget av bensodiazepiner? Och varför tillfrågades han inte hur detta intag påverkade hans förmåga att tänka klart när han planerade de felaktiga erkännandena?
10. Varför ställdes inte frågan om vilka bibliotek Bergwall var på när han lärde sig fakta om morden? Och varför undersöktes det inte varför han ändrade sig från KB i Stockholm till Stadsbiblioteket? Kontrollerades det om det finns någon som har sett honom på biblioteken eller något i övrigt som stödjer hans påstående att han beställde fram gamla tidningar och mikrofilmer?
11. Var det informellt bestämt eller underförstått redan från början att åtalen skulle läggas ned efter att hovrätterna hade beslutat om resning? Hade riksåklagaren eller riksåklagarens ställföreträdare i något fall del i bedömningen att åtalet skulle läggas ned?
12. Är det riktigt att det gavs direktiv till resningsåklagarna att bara hålla sig till det skriftliga materialet? Varför gavs i så fall sådana direktiv?
13. Hur bedömde åklagarna påståenden om mord som över huvud taget inte hade begåtts, t.ex. på de s.k. Norgepojkarna? Om utgångspunkten var att Quick ville bli dömd för ett antal mord som han räknade med att kunna berätta om på ett sådant sätt att han blev bedömd som trovärdig, varför antogs han då ha hittat på även mord som inte över huvud taget fanns?
14. I sin bok ”Thomas Quick är död” skriver Sture Bergwall att han har hämtat det viktigaste för att bli fälld ”genom bokläsning”, och han anger Göran Elwins bok ”Fallet Johan” som exempel. Han nämner Johan Asplunds klädsel som något han lärde sig från boken. Varför fick han inte någon fråga om vad han menade med detta och vilken klädsel han i så fall avsåg?
15. Varför tog ni för givet att Seppo Penttinen hade gömt undan ett antal pärmar utan att ens ställa frågor till honom om hur pärmarna hamnade där de gjorde? Om ni hade tagit reda på vad som hade skett med pärmarna, hade ni kunnat bespara Seppo Penttinen de anklagelser som nu riktas mot honom om att han hade gömt pärmarna. Så var ju nämligen inte fallet. Varför tog ni inte reda på hur det hade gått till?
16. Varför antyddes det från åklagarhåll att Quick fick vägledning för att hitta Gry Storviks plats, när alla i vallningsbussen var ovetande om denna plats? Varför ställdes inte klargörande frågor till de personer som var med?
17. Varför såg man över huvud taget anledning att bygga på Bergwalls uppgifter om manipulationer? Hur var det t.ex. med Bergwalls påstående i förhöret i juni 2010 att rättsläkaren Anders Eriksson hade visat diabilder på offrens skador? Hade man inte haft anledning att redan på grund av denna uppgift ifrågasätta Bergwalls förklaringar till att han kunde berätta om t.ex. skadorna?
18. Varför satte ni er inte ordentligt in i frågorna kring hur Quick berättade, vilken strategi man hade i förhören, hur man såg på att uppgifter växte fram kontinuerligt osv.? Varför utgick ni från att det var konstigt att berättelserna var mycket sparsamma i början? Övervägde ni betydelsen för den egentliga bevisningen av att uppgifterna växte fram på det sätt som skedde? Satte ni er in i möjligheten att den som hörs använder s.k. medvetna avvikelser?
19. Varför ställde ni inte frågor i övrigt till Christer van der Kwast och Seppo Penttinen om sådant som de hade kännedom om, exempelvis om vad som hade presenterats vid rättegångarna, i stället för att spekulera om vad som hade skett?
20. Varför har åklagarna godtagit den videosekvens från Levirekonstruktionen, som visar ”hur fel” Quick hade om påken, som ett uttryck för hur rekonstruktionen gick till? Denna sekvens är i själva verket missvisande, något som framgår om man ser en sekvens tio minuter längre fram i filmen. Varför kollade inte åklagarna upp detta?
Till Dan Josefsson
1. Du skriver i din bok på s. 21 att Thomas Quick fälldes för Theresemordet ”med sin egen trovärdiga berättelse som enda bevis”? Står du fast vid det påståendet? Hur ser du annars på de omständigheter som tingsrätten bedömde vara bevis? Om du inte står fast vid påståendet, kan du då förklara varför du skrev så i boken? Var det för att vilseleda, eller var du felinformerad?
2. Du skriver också på s. 21 att ”samma sak gällde alla de åtta mord han dömdes för mellan 1994 och 2001”. Står du fast vid detta påstående? Hur ser du i så fall på de omständigheter som tingsrätterna bedömde som bevis, exempelvis hundsökningarna, kunskapstestet och de s.k. unika omständigheterna? Om du inte står fast vid påståendet, kan du då förklara varför du skrev så i boken? Var det för att vilseleda eller var du felinformerad? Om det var för att vilseleda, varför ville du i så fall göra det? Och om du var felinformerad, varför hade du i så fall inte läst in dig bättre på materialet? Förstod du inte att ditt påstående skulle komma att avslöjas som felaktigt?
3. På s. 30 och 31 i boken skriver du att alla åklagare som granskade resningsansökningarna kom fram till att ”Sture Bergwall hade fällts på djupt felaktiga grunder” och att det var en lång rad erfarna åklagare ”som inte hittade några bevis” mot Quick. Står du fast vid dessa omdömen om åklagarnas bedömningar? Hur ser du i så fall på den omständigheten att de flesta åklagarutlåtanden inte ger något stöd för omdömena, att påståendet är en allvarlig osanning från din sida? Och om du inte står fast vid omdömena, varför fällde du dem i så fall? Var det för att vilseleda, eller var du själv vilseledd? Om du ville vilseleda, vilken var anledningen till detta? Och om du var felinformerad, varför lärde du dig i så fall inte materialet bättre?
4. På s. 234 skriver du, efter en redogörelse för det rån som Bergwall och M begick i december 1990 och den rättspsykiatriska undersökning som gjordes före domen: ”I rättegången som följde lyckades Sture alltså med konststycket att dömas till rättspsykiatrisk vård för ett dumt bankrån utan personskador. Den 29 maj 1991 transporterades han från Huddinge till Regionvårdsenheten vid sjön Ljusterns strand i Dalarna. Sture hade ljugit sig in på Säter.” Påståendet att Bergwall ljög sig in på Säter bygger du på ett resonemang (på s. 232–234) där du ”klargör” för läsaren att den främst ansvarige läkaren var lättlurad och inte förstod exempelvis vad som låg bakom rånet och hur Bergwall numera hade det med intresset för småpojkar och drogberoende. Menar du alltså att du kan bedöma Bergwalls psykiatriska status bättre än den ansvarige läkaren och övriga experter? Vad har du i så fall för stöd för det? Och om du inte anser dig förstå bättre än experterna, varför skriver du då som du skriver? Är det för att vilseleda läsarna, eller finns det någon annan anledning?
5. Du skriver på s. 263: ”Sture hade inte lyckats komma ur den knepiga position han försatt sig i. Göran Fransson hyste en alldeles för stark tro på att det gick att tränga bort minnen av mord för att han ens skulle överväga möjligheten att Sture ljög. Att tvivla vore ju dessutom enligt klinikens ideologi att begå ett övergrepp mot patienten. Att Sture själv värjde sig mot sina egna historier sågs också som naturligt. I sin refuserade artikel om incestterapi hade ju Margit 1989 förklarat att det främsta beviset för äktheten hos patienternas ’incestupplevelser’ är ett ’starkt motstånd från patienten’. Ju mer Sture tog avstånd från sina berättelser, desto säkrare blev Säter således på att hans historier var äkta. Margits slutna, självbekräftande tankesystem hade slagit igen som en fälla. Nu var polisen på väg.” Menar du det du skriver, att man på Säter blev säkrare på att Thomas Quicks berättelser var äkta ju mer han själv tog avstånd från dem? Är det i så fall din egen bedömning, eller något som representanter från Säter har sagt till dig? Står du fast vid omdömet? Om inte, varför skrev du då så? Och om du står fast vid det, vad har du då egentligen för stöd för det?
6. Du skriver på s. 255, angående mordet på Johan Asplund, att Quick innan han erkände ”under tolv års tid inte haft en aning om att det var han som var mördaren”. Du anger inte något stöd för detta påstående i den kringliggande texten eller i boken i övrigt. Och av vad som framgår av förhörsprotokoll och annat material sa Quick aldrig på det sättet. Varifrån har du fått din slutsats? Hur ser du på den i dag? Har han enligt din mening vid något tillfälle varit osäker på om han hade dödat Johan Asplund eller inte? Varför tror du i så fall det? Och vad menar du att det i så fall beror på?
7. Har du velat ge intrycket i boken att Thomas Quicks minnen av övergrepp i barndomen och av de mord han sa sig ha begått var helt borta och att de återskapades i terapin? Menar du att det förhöll sig på det sättet? Hur ser du i så fall på omständigheterna kring att Quick började berätta? Menar du att även det första berättandet om mord kom i terapin? Och om så inte var fallet, hur kan i så fall de minnen han först berättade om ha återskapats i terapin?
8. Hur bekant är du med teorin om bortträngda minnen? Anser du att du har beskrivit den korrekt i din bok? Hur ser du i så fall på förhållandet mellan falska minnen och sådant som är påhitt från patientens sidas? Kan man ha falska minnen av något som man är medveten om att man bara hittar på? Hur ser du annars på den inställning som Sture Bergwall torde ha i dag, att han inte har några minnen alls av mord som han skulle ha begått, utan att det rörde sig om påhitt? Har han fel? Om han inte har fel, hur menar du i så fall att domarna mot honom kan ha påverkats av teorin om bortträngda minnen?
9. Du har sagt att teorin om bortträngda minnen inverkade på domarna mot Thomas Quick därigenom att ”sekten” kring utredningen trodde på denna teori. Hur menar du att detta gick till i praktiken? Var det inte nödvändigt, för att teorin skulle ha någon betydelse, att det faktiskt också var fråga om falska minnen?
10. Du skriver på s. 311 f. om ett samtal mellan dig och Christer van der Kwast om bl.a. mordet år 1964 på Thomas Blomgren i Växjö. Du skriver bl.a. så här: ”Jag hade redan gett upp. Men då svängde plötsligt van der Kwast. Kanske var det för att jag nämnde bilen, vilket bör vara en känslig fråga för honom. Han lutade sig tillbaka i stolen, såg en smula plågad ut och sa med en självkritik som jag tidigare aldrig sett ett spår av hos honom. ’Det enda olyckliga uttalandet som jag kan tillskriva mig själv, det var att jag i ett trött läge någon gång sa att jag hade åtalat om det inte hade varit preskriberat. Men det är inte sant. På det sättet att … hade jag haft den utgångspunkten så hade jag ju slutfört utredningen på ett helt annat sätt. Så det ångrar jag verkligen att jag sa. För det var bara en halvsanning så att säga. I ett sånt där trött läge. Det var dumt sagt.’ Christer van der Kwast satt där i mitt kök och erkände att Hannes Råstam haft rätt om Blomgrenmordet. [...] Helt klart är dock att van der Kwast ljög och att han upprepade lögnen om och om igen i åratal. Resultatet var att det efter presskonferensen 1993 blev en självklar sanning att Sture varit mördare redan som 14-åring. Det var som om Sture dömdes för mord utan rättegång.” Hur menar du att van der Kwast erkände att Råstam hade haft rätt om Thomas Blomgren? Menar du att van der Kwast nu gav Råstam rätt i att Sture Bergwall inte kunde ha mördat Thomas Blomgren? Varifrån har du i så fall fått detta? Och hur menar du att van der Kwast ljög när han sa att han ansåg mordet på Thomas Blomgren uppklarat genom Quicks erkännande? van der Kwast tycks ju ha ansett just detta, att mordet var i praktiken uppklarat.
11. Vad betyder ”ljuga” för dig? Frågan ställs bl.a. mot bakgrund av det som du skriver om Christer van der Kwast (se fråga 10).
12. På s. 316 i din bok skriver du att Sture Bergwall erkände sammanlagt 39 mord. Står du fast vid detta?
13. Hur ser du på eventuella påhittade mord? Om Quick ville bli dömd för ett antal mord som han räknade med att kunna berätta om på ett sådant sätt att han blev bedömd som trovärdig, varför hittade han då inte bara på mord som faktiskt var begångna, utan också sådana som var rena fantasier?
14. Du säger i din bok att det var de indragna drogerna som var anledningen till att Sture Bergwall slutade delta i mordutredningarna. Själv hänvisade Bergwall till den misstro som han mötte från personer som försvårade hans fortsatta erkännanden genom att kalla honom mytoman. Vad har du för stöd för att det verkligen var de indragna drogerna som var anledningen?
15. Du skriver på s. 440 att ”likhundar inte bara markerar för döda människor, utan också för döda djur”. Och du avfärdar därför utan någon närmare diskussion liksökhundarnas markeringar som bevis. Men den som känner till hur liksökhundarna användes i utredningen förstår att bevisvärdet låg i att de markerade på de platser där Bergwall hade visat eller senare skulle visa att han hade hanterat döda kroppar. Spelade det då enligt din mening någon roll om hundarna kunde göra skillnad mellan människor och djur eller inte? Om ja, hur menar du i så fall? Om nej, varför avfärdade du då hundarna med detta argument? Anser du dig förstå hur hundarna användes i utredningarna och rättegångarna?
16. På s. 441 skriver du: ”En markering i en skog betyder ingenting förrän polisen hittat kroppen man letar efter. Men det där bortsåg Seppo helt ifrån. Han litade på hunden. Det fanns dock en märklighet till. När jag kom hem från Sundsvall letade jag upp hundförarens rapport i förundersökningen. Det visade sig att sökningen med hund gjordes nio dagar efter vallningen. [...] Elva meter från studs till slutlig nedslagsplats alltså. Om Seppos hypotes var korrekt så hade Johans huvud studsat iväg som en välpumpad fotboll över kalhygget. Det var både fascinerande och sorgligt att Seppo velat ta med mig ut i skogen för att berätta en sådan historia.” Hur menar du att det var en märklighet att hunden kom till platsen nio dagar efter vallningen? Detta är ju enligt instruktionsboken. Var det i själva verket så att du med dessa meningar avslöjade att du inte förstod betydelsen av hundarna som bevismedel? Vilket värde som bevis anser du i dag att hundsöken har?
17. I samband med att du redogör för en intervju med Claes Borgström skriver du på s. 480: ”Han var dåligt påläst och alla indicier han pekade på hade utan undantag slagits i småbitar under resningsprocesserna.” Men den som läser resningsbesluten kan konstatera att detta påstående inte stämmer. Det enda bevis eller indicium som kunde sägas ha ”slagits i småbitar” var fyndet av det man under rättegångarna antog kunde vara ben efter Therese Johannessen. Hur ser du i dag på ditt påstående? Försökte du i boken ge läsaren intrycket att Borgström inte hade förstått något av det som pågick? Var det inte i själva verket han som hade rätt på denna punkt och du som hade fel? Var detta ett försök att medvetet vilseleda dina läsare? Eller trodde du på allvar att bevisningen var ”slagen i småbitar”?
18. Du skriver på s. 512: ”För alla som var det minsta insatta i Quickutredningarna avslöjade Lambertz här att han var förbluffande okunnig. Det enda som utmärkte Thomas Quicks påstådda mord var att det inte fanns några gemensamma drag.” I verkligheten var det så att man vid användning av det mest vedertagna mordklassificeringssystem som finns hade kommit fram till att sex av de åtta morden hade mycket starka gemensamma drag, och att endast Appojauremorden avvek. Står du ändå fast vid ditt påstående att ”det enda som utmärkte Thomas Quicks påstådda mord var att det inte fanns några gemensamma drag”? Innebär inte detta i själva verket ett allvarligt vilseledande av läsaren? Varför ville du i så fall vilseleda?
19. Hur ser du på de mindre faktafelen i din bok, exempelvis när du skriver att tältet vid Appojaure var silverfärgat fast det var brunt och gult, att Claes Borgström var med under en rekonstruktion om Johan-mordet, fastän det då var Sten-Åke Larsson som var Quicks advokat, att könshåren i cigarrettpaketet var från en flicka, fastän det var fastslaget att de kom från två manspersoner, att läkaren Yngve Holmstedt av dig kallas för Yngve Holmberg osv? Betyder dessa fel att du var slarvig med din research, och har det i så fall påverkat även boken i övrigt?
20. Varför problematiserar du inte över huvud taget Sture Bergwalls förhållande till sin egen sexualitet, till våldstendenserna i olika sammanhang och till den farlighet som läkarna hade funnit? Menar du att dessa omständigheter saknar betydelse? Varför i så fall? Och om inte: Vilken betydelse vill du då tillmäta dessa omständigheter?
21. Hur ser du på de beskrivningar som finns i Janne Mattssons bok Gåtan Thomas Quick och i Quicks egen bok Kvarblivelse av bl.a. stryplekar med småpojkar, eldandet av levande djur, dödandet av familjens katt, sadism, ensamhet och misär? Finns det anledning att ta dessa beskrivningar på allvar vid bedömningen av Sture Bergwalls personlighet och hans handlingar, eller inte?
22. Hur ser du på användandet av elakheter, hånfulla epitet o.d. i din bok? Vilket är syftet med att skriva på det sättet? Handlar det om att du vill hålla ifrån dig en sakdiskussion? Eller är du beredd att ta en sådan diskussion med någon ur Öjegruppen under sakkunnig samtalsledning och med givna regler för diskussionen?
23. Var du medveten om att du genom felen och vilseledandena i din bok riskerade att lura till dig priser och gynnsamma kontrakt?
24. Hur ser du på alla de fel och vilseledanden som finns i Hannes Råstams bok? Är det din uppfattning att läsaren kan förlita sig på att den boken är saklig och vederhäftig? Om inte, hur ser du i så fall på den betydelse som Råstams bok har haft för påståendet att det var en rättsskandal när Quick åtalades och dömdes? Utgick du för din del från Råstams beskrivningar när du skrev din egen bok?
25. I din bok skriver du att Sture Bergwall ”inte hade en aning om hur Johan var klädd”. Hur kom du fram till den slutsatsen? Finns det några fakta som ger stöd för påståendet?
26. Vad beror det enligt din mening på att de personer som inte accepterar rättsskandalen möts med en sådan ilska och hånfullhet? Har det alls att göra med risken för att de kan ha rätt och med den skam och prestigeförlust som det skulle innebära för bl.a. dig om detta blev klarlagt?
Till Mattias Göransson och Jenny Küttim
1. Kände du till att beskrivningen på s. 41 i Råstams bok om rekonstruktionen med påken i Levi-utredningen var vilseledande och att läsarna förleddes att tro att den var riggad? Har du själv något ansvar för detta vilseledande?
2. Kände du till att den bild som ges på s. 50 och s. 311 i Råstams bok av spermafyndet är en helt annan än den verkliga? Har du själv något ansvar för den felaktiga bilden?
3. Ställer du dig bakom den bild av rånet i Grycksbo 1990 som Råstam ger i sin bok på s. 68? Instämmer du i att Råstam ger en annan bild av rånet än den verkliga? Hur ser du annars på tingsrättens bedömning att rånet var grovt?
4. Kände du till att den tidpunkt som anges i Råstams bok för Thereses försvinnande är felaktig och att felet kan påverka bedömningen av sannolikheten av den berättelse som Quick lämnade? Har du själv något ansvar för felet?
5. Kände du till att det telefonsamtal som Råstam skriver om på s. 77 aldrig hade ägt rum? Har du själv något ansvar för detta fel i boken? Hur ser du på den omständigheten att författaren tycks vilja lura i läsaren att Thereses mamma hade ändrat sig i fråga om den viktiga uppgiften om flickans tänder?
6. Hur ser du på Råstams ofullständiga och därmed vilseledande beskrivning av ärendet med de båda ”Norgepojkarna” på s. 78? Har du själv något ansvar för att det inte nämndes att Quick bara hade pekat ut en pojke på bilden? Har du något ansvar för att det inte nämndes vad som hände efter att det hade konstaterats att den utpekade pojken levde? Bedömer du själv att läsarna vilseleddes av den ofullständiga framställningen? Vilket var i så fall syftet?
7. Råstam skriver på s. 79 i sin bok att Therese Johannessens mor sagt att ”hon stått på balkongen och spanat efter flickan hela tiden”. Men detta har Inger-Lise Johannessen veterligen aldrig sagt. I stället sa hon att hon höll på med tvätt i källaren fram till ca klockan 20. Hur ser du på detta? Vad du själv inblandad i detta påstående från Råstam?
8. På s. 80 i boken skriver Råstam att han träffat Ole-Thomas Bjerknes och av denne fått låna tre videoband med råmaterialet från vallningarna med Quick. Enligt Bjerknes lånade han inte ut banden till Råstam. Hur ser du på detta?
9. På s. 89 i sin bok skriver Råstam: ”Jag var förhäxad av det jag sett på filmerna: en delegation svenska statstjänstemän som lät sig ledas runt av en neddrogad psykpatient som uppenbart inte visste var han befann sig.” Men vid den aktuella rekonstruktionen ledde Thomas Quick utredarna in på vägarna till ett område som han hade kunnat beskriva ganska väl. Han beskrev vägbommar i båda ändarna, och han beskrev att den bok där de passerade vid rekonstruktionen hade varit öppen vid tillfället, något som visade sig kunna stämma. Han beskrev vidare en ombyggd vägkorsning och gjorde en skiss av något som i utredningen har kallats ”kal sten”, vilket stämde väl med verkligheten. Anser du att Råstams beskrivning av rekonstruktionen var rättvisande? Om inte, vilket ansvar har du själv för att den var vilseledande?
10. På s. 102 skriver Råstam att Thomas Quick plötsligt berättade för honom att han hade alibi för mordet på Thomas Blomgren pingsthelgen 1964. Han hade nämligen konfirmerats just den helgen. Varför nämns det inte att Quick i polisförhören hade berättat om konfirmationen och sagt att han mindes tidpunkten för mordet just därför att det skedde samma helg som konfirmationen? Anser du att Råstam här vilseledde läsarna? Vilket ansvar känner du i så fall själv för vilseledandet?
11. På s. 144 skriver Råstam att Quick besökte Kungliga Biblioteket i Stockholm den 22 september 1993 och beställde fram gamla tidningar för att läsa om mordet på Thomas Blomgren. Numera säger Sture Bergwall att det inte var Kungliga Biblioteket han besökte utan Stadsbiblioteket. Hur ser du på detta fel i Råstams bok? Drar du för din del några slutsatser av det som Bergwall berättade för Råstam? Känner du till om Råstam eller någon annan kontrollerade Bergwalls uppgift om detta och andra biblioteksbesök?
12. Känner du till varför Råstam, när han på s. 148 skriver om Thomas Blomgrens näsblod, inte berättar att Quick gett en förklaring till ett sår uppe i pojkens näsborrar, nämligen att han av misstag hade fått upp sina fingrar i näsan när pojken kvävdes. Det hade väl varit naturligt att nämna hur blodflödet på handen hade uppstått enligt Thomas Quick? Har du själv haft något ansvar för den utelämnade uppgiften?
13. Känner du till varför Råstam på s. 153–154 påstår att polis och åklagare undanhöll förhören med den man som Quick sa att han hade åkt med till Växjö i samband med mordet på Thomas Blomgren? Och känner du till varför Råstam skriver att dessa förhör övertygande bevisade att Sture Bergwall ljugit, och att åklagaren gjorde vad han kunde för att undanhålla detta? Anser du att Råstams uppgifter är riktiga? Om inte: Menar du att det kan försvaras att det lämnas felaktiga uppgifter som är så allvarligt defamerande för åklagaren och förhörsledaren? Har du själv något ansvar för felaktigheterna?
14. På s. 179 skriver Råstam angående utredningen om Charles Zelmanovits att Quick sagt att han vid styckningen av kroppen använde en bågsåg av det slag som man använder för att kapa ved. Däremot nämner inte Råstam att polisen vid sökning med metalldetektor anträffade en motsvarande såg i skogen under mossan längs den sträckning där Thomas Quick berättade att han kunde ha kastat den. Sågen anträffades först efter det att Quick fört den på tal. Har du någon kommentar till att Råstam inte nämner detta? Har du själv något ansvar för underlåtenheten?
15. Råstam skriver på s. 183 att Quick sa att det var snö i Piteå när han mördade Charles Zelmanovits. Enligt Råstam hade det i verkligheten regnat i flera dagar, och det var barmark. Men det fanns snö kvar i en del av terrängen, och dagarna före försvinnandet var det 2–7 grader kallt och ett snödjup på upp till 11 cm i en del av trakten. Fredagen den 12 november, då Charles Zelmanovits försvann, var det minus 6,2 grader och ”lågt snödrev”. Hur ser du på Råstams uppgift i den här delen? Har du själv något ansvar för det vilseledande som väl får anses ligga i den?
16. På s. 184 redovisar Råstam Thomas Quicks uppgift om hur Sven Å Christianson skulle ha räknat stegen i samband med en rekonstruktion i Säter. Christianson skulle enligt Quick ha sagt ”nu är vi framme” när Bergwall gått trehundra steg. Men enligt Seppo Penttinen och Sven Å Christianson, som båda var med vid tillfället, var det Quick som själv bestämde avståndet, varefter detta konstaterades motsvara ett visst antal steg. Stegantalet visade sig också vara i det närmaste korrekt i förhållande till den sträcka som Quick enligt sin berättelse gick i Piteåskogen från bilen till fyndplatsen. Har du någon kommentar till uppgiften i boken? Kan det ha varit så att detta är ett exempel på att Råstam i alltför hög grad förlitade sig på Sture Bergwalls uppgifter?
17. Hur ser du på det som Råstam skriver på s. 186 om dikena i Säter resp. Piteå? Håller du med om att Råstam får det att se ut som om utredarna preparerade Quick på ett oärligt sätt inför rekonstruktionen? Fanns det enligt din mening något stöd för en sådan anklagelse? Hur ser du annars på att anklagelsen görs och att Råstam i alla händelser ger en förvrängd bild av verkligheten? Har du själv något ansvar för vilseledandet?
18. Råstam relaterar på s. 186 vad Bergwall berättat för honom angående vallningen i Piteåskogen: ”När de kommit till diket närmast fyndplatsen ser Quick att det bildats en stig efter alla poliser och kriminaltekniker som undersökt platsen de senaste veckorna.” Men den väg som användes när man vid rekonstruktionen gick in till fyndplatsen i skogen var en annan än den som poliserna tidigare hade använt. Quick valde en egen väg in i skogen som låg ca hundra meter från den väg som poliserna använde. Tror du att Bergwalls uppgift till Råstam var riktig? Hur ser du annars på den omständigheten att Råstam förde vidare den här felaktiga uppgiften? Har du själv något ansvar för felet?
19. Råstam skriver på s. 202, sedan han relaterat Quicks osäkerhet i utredningen om antalet knivhugg och hans slutliga uppgift att det var ”fler än tio”: ”Beträffande antalet knivhugg är Quick inte bara vag utan dessutom väldigt långt ifrån det rätta svaret. Makarna Stegehuis mördades med ett femtiotal knivhugg var, varav flera enskilda varit dödande.” Mannen träffades i verkligheten av 28 knivhugg, kvinnan av 21. Hur ser du på Råstams felaktiga uppgift på den här punkten? Har du själv något ansvar för felet?
20. På s. 205 skriver Råstam: ”Penttinen bad Quick att rita en skiss över tältplatsen. Han placerade tältet närmast sjön och bilen längst bort. Det skulle vara tvärtom.” Detta påstående är i sig riktigt, men Råstam utelämnar en viktig omständighet när det gäller skissen, nämligen att den i övrigt var påfallande korrekt. Quick ritade t.ex. vägen till platsen slingrande genom terrängen på ett sätt som stämde bra med verkligheten. Det var i själva verket Quicks skiss som fick de tidigare skeptiska utredarna i Gällivare att börja ta hans erkännande på allvar. Att tältet och bilen placerades omvänt på skissen jämfört med verkligheten kunde vidare inte ha någon större betydelse från bevissynpunkt, eftersom det sedan länge var känt genom bilder i tidningen hur den verkliga placeringen hade varit. Hur ser du på den omständigheten att Råstam ger intrycket att Quicks skiss var alldeles fel? Har du själv något ansvar för detta fel?
21. Hur ser du på Råstams felaktiga och vilseledande uppgifter om de knivar som användes vid morden i Appojaure (s. 209 i Råstams bok)? Har du själv något ansvar för detta fel?
22. I ett avsnitt om förhören med syskonen på s. 218–221 antyder Råstam att hanteringen av protokollen innebar att Penttinen och van der Kwast försökte gömma undan dessa förhör. Deras hantering framstår som helt korrekt. Har du en annan uppfattning på den punkten? Hur ser du annars på Råstams anklagelse? Har du själv något ansvar för den? Finns det enligt din mening anledning att vara varsam med allvarliga anklagelser, eller inte?
23. Råstam beskriver på flera ställen, bl.a. på s. 222, Sven Å Christiansons ”kognitiva förhörsmetoder” i förklenande ordalag. De metoder som Christianson förespråkade används i stor utsträckning av polisen och är allmänt accepterade, medan Råstam vill förmedla intrycket till läsaren att de var amatörmässiga och osäkra. Hur ser du på Råstams beskrivning av de kognitiva förhörsmetoderna, är den enligt din mening vilseledande eller inte?
24. På s. 243 och 249 sägs att den av Quick utpekade medhjälparen till morden i Appojaure har ”vattentätt alibi” för mordet. Instämmer du i den bedömningen? Hur ser du annars på Råstams påstående? Har du själv något ansvar för vad som påstås i boken på den här punkten?
25. På s. 262 skriver Råstam: ”Utredarna var medvetna om att Quick läste tidningar dagligen, men intresserade sig inte för vilken information han fick den vägen.” Anser du att detta påstående var riktigt? Om inte, hur ser du på Råstams påstående? Har du själv något ansvar?
26. På s. 268 skriver Råstam att Quick inte hade sagt något under rekonstruktionen efter Levi-mordet om att Yenon Levi hade hostat blod. Han framställer det så att Penttinen är den som först nämner denna uppgift. Men studerar man den ifrågavarande vallningspromemorian ser man att detta är fel. Hur ser du på detta fel? Har du själv något ansvar?
27. På s. 269 skriver Råstam i berättelsen om en rekonstruktion i Levi-ärendet: ”Quick säger att han förde in sin hand under Levis tröja och kände behåringen på magen och bröstet. – Yenon Levy hade inget hår alls på bröstet, tänker Jan Olsson. Han gör en notering i sitt anteckningsblock, men avslöjar inte med en min sina tankar.” Men vad Quick sa vid tillfället var följande: ”Vad jag gör, det är att, känner, följer nyckelbenen, den vägen med mina fingrar på det här viset alltså, och lika på den sidan. Jag sticker in handen under tröjorna och för handen uppåt och sen vid håren, på magen, och i viss mån på bröstet.” I ett tidigare förhör hade han dessutom poängterat att Levi saknade hår på bröstet: ” --- det kanske är en detalj som ska nämnas jag upplever som hans bröst inte har just något hår --- .” Hur ser du på att Råstam alltså gav Quicks uttalande en helt annan betydelse än det hade? Har du själv något ansvar för detta fel?
28. En man som Råstam kallar Ben Ali var misstänkt för mordet på Yenon Levi. En väninna till mannen tillfrågades om hon kände igen Levi och sa att hon gjorde det. På s. 272 i boken refereras hennes svar: ”Den killen har jag sett. Den näsan kommer jag ihåg, sa en av kvinnorna när polisen visade ett foto av Levi. – Enligt kvinnan hade han suttit med ’Ben Ali’ i vardagsrummet och tittat på TV.” Men kvinnan skulle ha gjort sin iakttagelse sommaren 1988. Vid den tidpunkten var Yenon Levi redan död. Detta berättar inte Råstam. Hur ser du på denna underlåtenhet? Har du själv något ansvar för den?
29. På s. 275 relaterar Råstam hur ett rättsläkarintyg i Levi-ärendet ändrades. Han återger vad kriminalkommissarien Jan Olsson sa: ”Christer van der Kwast begärde att Anders Eriksson, som var chef och professor i Umeå, skulle ändra på intyget, berättar Olsson.” Olsson förvånades över att ”Eriksson böjde sig för van der Kwasts önskemål”. Christer van der Kwast och Anders Eriksson ger en helt annan bild av det inträffade. Enligt Anders Eriksson var det en självklarhet att ett nytt rättsläkarintyg måste skrivas. Det intyg som hade utfärdats var ofullständigt på en avgörande punkt. (Levi hade en uppfläkt sårskada på höger sida av hjässan som Quick pratade detaljerat om. Denna hade inte noterats i det första intyget.) Hur ser du på att Råstams beskrivning ger intrycket att utredningsmaterialet manipulerades? Har du själv något ansvar för detta vilseledande?
30. Råstam nämner på s. 291 att norsk polis hade hittat ett träd med en markering på stammen och att markeringen var ett tungt vägande bevis mot Quick. Han skriver också att Quick var osäker på var trädet fanns i Örjeskogen. Men innan han vallades i området hade Thomas Quick på en skiss ritat och även i detalj beskrivit omständigheter kring ett vägavsnitt med en speciell klippformation som han kallade ”kal sten”. På den skissen hade han med en rund ring markerat någonting, och det var just där som trädet med inristningen anträffades. Quicks beskrivning av vägavsnittet och den markanta klippformationen överensstämde på ett påfallande sätt med verkligheten. Hur ser du på den omständigheten att Råstam på denna punkt beskriver förhållandena på ett vilseledande sätt? Har du själv något ansvar för detta vilseledande?
31. Hur ser du på Råstams beskrivning på s. 293 av den omständigheten att den utpekade medgärningsmannen M inte hördes vid huvudförhandlingen? Håller du med om att läsaren ges intrycket att åklagaren och försvararen ville gömma undan bevisning som kunde avslöja att Quick ljög? Hur ser du i så fall på den anklagelsen, särskilt mot bakgrund av att det hade varit alldeles fel av åklagaren eller försvararen att kalla M att vittna? Borde inte anklagelser av det slaget vara noggrant underbyggda?
32. På s. 296 skriver Råstam att man hittade ett träd som hade ”någon form av skada eller markering” och att ”den uppbar inte några som helst likheter med den symbol Quick beskrivit”. Men i tingsrättens dom står att inristningen i trädet ”var lik” den som Quick ritat, och det är knappast någon tvekan om att så var fallet. Anser du att Råstam vilseledde sina läsare på denna punkt? Hur ser du i så fall på det? Och hade du i så fall själv någon del i detta vilseledande?
33. Råstam skriver på s. 297 att Quick berättat att han sett ett upplag av brädor i bostadsområdet Fjell, där Therese Johannessen försvann, men att brädorna hade levererats ”först dagarna efter Thereses försvinnande”. Det är emellertid klarlagt att brädor hade levererats till ett pågående lekplatsbygge innan Therese försvann. Hur ser på denna felaktiga uppgift i Råstams bok? Har du själv något ansvar för detta fel?
34. I sin bok skriver Råstam på s. 297 att Therese Johannessen hade böjveckseksem i armvecket men att modern när hon hördes i rätten sa att hon inte visste om Therese hade eksem eller ärr i armvecket när hon försvann. I domen står dock att modern i förhör berättat att Therese ”besvärades av böjveckseksem, något som behandlades med salva och som förbättrades sommartid även om ärren syntes”. Hur ser du på denna felaktiga uppgift i boken? Har du själv något ansvar för den?
35. Angående hundsökningarnas bevisvärde skriver Råstam på s. 302 att hunden Zampo vid ett tillfälle testades genom att det i ett skogsområde grävdes sex gropar med olika innehåll: tre med material från människa, en med bränt djurben, en med träkol och en tom grop. Enligt Råstam markerade Zampo för lik vid samtliga gropar utom vid den med bränt djurben. ”Den höga felfrekvensen borde ha stämt till eftertanke, men hundens ägare förklarade att spaden förmodligen smittat de andra groparna med doftmolekyler. Sålunda viftades testresultatet bort, och någon ytterligare prövning av Zampos träffsäkerhet gjordes inte.” Men hunden hade faktiskt rätt på fyra ställen av sex. De båda felaktiga markeringarna förtar inte de riktiga. Det fanns dessutom en rimlig förklaring till felen. Råstam nämner vidare inte att det fanns en sjunde grop, som hade grävts för hand och där Zampo korrekt inte markerade. Råstam nämner inte heller att det av samma testprotokoll framgår att norsk polis hade gjort ytterligare ett test med Zampo och att hunden då hade rätt beträffande fyra grävda gropar. Hur ser du på att Råstam på det sättet valde ut de fakta som talade för att hunden inte kunde hitta rätt? Har du själv något ansvar för det vilseledande som ligger i detta?
36. I boken sägs på s. 362, angående att åklagaren visade tingsrätten en lista på mord som Thomas Quick hade erkänt: ”Frågan är hur tingsrätten dömt i målet om morden på Trine Jensen och Gry Storvik om de i stället informerats om att flertalet av morden på listan bevisligen var fantasifoster”. Hur ser du på detta uttalande? Har du själv någon del i det? Hur många av morden på listan var enligt din mening ”bevisligen fantasifoster”? Håller du med om att Råstams påstående innebär ett allvarligt vilseledande av läsarna?
37. På s. 368 citeras en replikväxling mellan Råstam och Gubb Jan Stigson angående den bok av Göran Elwin som har nämnts i en tidigare punkt. Stigson citeras på följande sätt: ”Det är som han säger att jag gett honom den här boken [...].” Vad Stigson i själva verket sa var: ”Det här som han säger, att jag gett honom den här boken [...].” Härefter fortsatte Stigson med att säga att han inte visste hur det var, alltså om han verkligen hade gett Elwins bok till Bergwall eller inte. Genom att göra om ett ord – ”här” blev ”är” – gjorde Råstam om ett ifrågasättande till en bekräftelse. Hur ser du på detta? Tror du att det var ett misstag, eller att felet var medvetet? Hur du själv något ansvar för felet?
38. Felet i föregående punkt har påtalats och saken är också korrekt beskriven i en engelsk översättning av boken. Varför rättas inte felet i nya svenska upplagor?
39. I kronologin på s. 403 konstaterar Råstam att Sture Bergwall år 1969 ”antastade fyra småpojkar”. I domen från 1970 beskrivs vad som hände och vad Sture Bergwall dömdes för. I ett fall var det fråga om ett mycket allvarligt brott där Sture Bergwall sa att han var säker på att han hade dödat pojken i fråga. Hur ser du på att Råstam använder ordet ”antasta” för de övergrepp det handlade om? Hur ser du på att Råstam i sin kronologi utelämnar ett stort antal närmanden mot pojkar där ordet ”antasta” kunde ha varit mer motiverat? Har du själv haft någon del i utformningen av kronologin i denna del?
40. Hur ser du på den omständigheten att Råstam i sin kronologi på s. 403 f. utelämnar bl.a.
– uppgiften att Sture Bergwall i mars 1989 tog kontakt med Säters sjukhus för samtal sedan han sagt sig ha ”blivit intresserad av en yngre pojke och var rädd att inte kunna behärska sig”,
– den omständigheten att Bergwall gick i samtal på Säter fram till tio dagar före gripandet för det grova rånet i december 1990, och
– den omständigheten att det i ett rum som Quick disponerade på sjukhuset hittades ”en säck” med barnpornografiska filmer år 1994?
41. På flera ställen i boken skriver Råstam att Quick för att bli trovärdig anpassade sig till vad han hade fått veta genom tidningsuppgifter. Men Råstam nämner inte att det finns flera exempel på motsatsen. När det t.ex. gäller den påk som Yenon Levi dödades med framgick det tidigt av tidningsuppgifter att det rörde sig om en träpåk som såg ut som ett basebollträ. Detta anpassade sig inte Quick till utan talade om alla möjliga sorters mordverktyg, som en sten, en järnbit, en domkraft och ett fälgkors. Ett annat exempel finns i ett förhör den 27 november 1996. Seppo Penttinen frågar hur Quick reagerade på pressuppgifter strax efter mordet på Yenon Levi. Och Quick svarade enligt protokollet: ”Däremot vet jag att jag reagerade mot så att säga och reagerade på, det var som om han dumpats ur bilen och sedan lämnats. Det är min minnesbild av tidningsrapporteringen och det är ju en sådan bild som inte stämmer med verkligheten.” Och ytterligare ett exempel är att det angående Yenon Levi först skrevs i tidningarna att han hade skjutits, i någon tidning att han hade misshandlats till oigenkännlighet. Inget av dessa fel hakade Quick på. Hur ser du på detta urval från Råstams sida? Hade du själv någon del i det?
42. Hur ser du på den omständigheten att Råstam inte skriver något om att Quicks berättelse om att han smekt Levis kropp under kläderna ledde till en ny teknisk undersökning och fynd av tidigare oupptäckt blod, något som hade ganska stor betydelse som bevis i rättegången?
43. Hur ser du på den omständigheten att Råstam inte berör att inristningen i björken av en professor i botanik daterades till att ha uppkommit ca sommaren 1988, dvs. den aktuella sommaren?
44. När Råstam skriver om hundsökningarna gör han, som tidigare har nämnts, en stor sak av två felmarkeringar som hunden Zampo gjorde. Råstam nämner inte det som från åklagarens och domstolens sida sågs som det väsentliga med hundbevisningen, nämligen att hunden framför allt användes för att man skulle få en jämförelse mellan platser där Quick pekat och platser där hunden markerade. Överensstämmelsen var därvidlag påfallande. Genom att inte beröra detta ger Råstam, kan det hävdas, ett vilseledande intryck av hundsökningarna som bevis. Instämmer du i detta? Om ja: hur ser du i så fall på Råstams underlåtenhet? Om nej: hur menar du i så fall att beskrivningen av hundsöken var rättvisande? Hade du själv någon del i beskrivningen av hundsökningarna i boken?
45. Hur ser du på den omständigheten att alla fel och vilseledanden i Råstams bok går i samma riktning? Tror du att det var ett medvetet syfte att försöka vilseleda läsarna att tro att Quickutredningarna var en rättsskandal? Deltog du i så fall själv i detta försök?
I så fall: Varför? Om inte: Hade du någon gång en känsla eller ett intryck av att Råstam vilseledde sina läsare på en rad punkter?
46. Vad beror det enligt din mening på att de personer som inte accepterar rättsskandalen möts med en sådan ilska och hånfullhet? Har det alls att göra med risken för att de kan ha rätt och med den skam och prestigeförlust som det skulle innebära för bl.a. dig om detta blev klarlagt?
Till Leif GW Persson
1. Du säger dig vara säker på att Quickutredningarna är ett exempel på allvarlig rättsröta och att det var fel att åtala och döma Thomas Quick. Hur ser du då på den bevisning som fanns, exempelvis
– sökningarna med s.k. liksökhundar
– kunskapstestet i utredningarna avseende Trine Jensen och Gry Storvik
– de båda sågar som hittades efter Quicks berättelser
– inristningen i björken
– Quicks förmåga att visa vägen till fyndplatserna
– hans detaljkunskaper om bostadsområdena Fjell och Bosvedjan
– berättelsen om cykeln i Jokkmokk
– berättelsen om konstnären på Gällivare järnvägsstation
– uppgifterna om skador på de mordoffer som hittades
– den krockade Mazdan
– det utsmetade blodet på Yenon Levis undertröja
– kniven ”av sameslöjd”
– omständigheten att en påstådd medgärningsman tog sitt liv strax efter att Charles Zelmanovits försvann
– kammen som hittades på Trine Jensens kropp
– kvistarna som också hittades på hennes kropp
– väskremmen med strypsnaran
– likfläckarna på Gry Storviks kropp
– klipputsprånget i Örjeskogen
– bålplatsen vid Ringentjärn i Örjeskogen
– vägbommen som var stängd vid vallningen men som kunde ha varit öppen
– det nytillkomna huset och häcken vid Haerland kyrka
– beskrivningarna av aktuella platser utanför Sundsvall och Oslo, och i Piteå
– beskrivningarna av fyndplatsen efter Gry Storvik och det område i Oslo där hon befann sig innan hon försvann
– den skiss som Quick ritade över tältplatsen vid Appojaure och vägen dit
– den pläd som hittades där Therese Johannessen enligt Quick ska ha styckats, en pläd som han sa att han använde
– de polismän som sagt sig ha sett en skrämd pojke i Sundsvall den morgon då Johan Asplund försvann
– den påk utan bark som hittades vid Yenon Levis kropp och som Quick beskrev
– Trine Jensens och Gry Storviks placering på marken, och deras avklädning
– vittnesuppgifterna om en röd bil och om bråk mellan en man och en kvinna i bilen
– Gry Storviks kräkning
– klockan på Gry Storviks arm
– placeringen av Charles Zelmanovits kroppsdelar
– Charles Zelmanovits ena sko som hittades
– berättelsen om Charles Zelmanovits sinnesstämning
– cigarrettpaketet med könshår från två män.
Anser du att denna bevisning sammantaget är klart otillräcklig beträffande samtliga mord? Menar du att dessa bevisuppgifter påverkas av den omständigheten att Quick ibland fick ledande frågor och att hans uppgifter utvecklades?
2. Hur ser du särskilt på bevisvärdet av hundsökningarna? Vad är det enligt din mening som gör att man inte kan förlita sig på detta bevis? Hur skulle du själv göra för att peka ut en plats i skogen där en hund senare ska komma att markera?
3. Hur ser du särskilt på bevisvärdet av kunskapstestet? Vilken var enligt din mening den mest troliga anledningen till att Quick fick ett helt annat resultat på testet än försökspersonerna: slumpen, manipulationer eller omedvetna fel i testet?
4. Anser du att det är uteslutet att Sture Bergwall begick de mord som han dömdes för? Vad är det i så fall som gör detta uteslutet?
5. Vad beror enligt din mening den väldiga ilska på som möter de personer som inte accepterar teorin om en rättsskandal? Har det alls att göra med risken för att de kan ha rätt och den nesa som det skulle innebära för bl.a. dig om detta blev klarlagt?
6. Varför har du inte velat ställa upp i lugna och sakliga diskussioner om bevisningen i Quickärendet och frågan om hanteringen innebar en rättsskandal?