Debatt, Försvar, Ida Eklöf, Karin Kajjan Andersson, Lena Köster, Upsala Nya Tidning, Våldtäktsanklagad

En debatt i UNT om hur våldtäktsanklagade får försvara sig

av Göran Lambertz
Publicerad lördag 18 september 2021

För den som är intresserad av en debatt i UNT om hur våldtäktsanklagade får försvara sig publicerar jag här hittillsvarande sex inlägg. UNT vill inte att man publicerar tidningens texter, så till de artiklar som inte är mina egna finns det bara en länk (inte klickbar, måste kopieras). Den som vill ha artiklarna i fulltext kan höra av sig till mig.

--

Ida Eklöf 5.9
Jag 7.9
Lena Köster 11.9
Karin Kajjan Andersson 17.9
Jag 18.9
Karin Kajjan Andersson 23.9
[Mitt svar 23.9 till Kajjan ville UNT inte publicera, men jag tar in det här.]

--

Ida Eklöf: ”Det är inte sanningsfrågan som är problemet, Lambertz”
UNT den 5 september 2021
https://etidning.unt.se/2129/unt-del-b/445133/2021-09-05/22789681/det-ar-inte-sanningsfragan-som-ar-problemet-lambertz

---

”Sanningsfrågan är ett högst verkligt problem”
REPLIK den 7 september 2021
”För Ida Eklöf är den som ljugit offer, medan den som avslöjar lögnen svartmålar”, skriver Göran Lambertz i en replik.

Ida Eklöf skriver att "det är inte sanningsfrågan som är problemet". Hon gör det i en krönika (5 september) om min nyutkomna bok "När sanningen inte räcker", som handlar om en kvinnas påhittade anklagelser mot mig för våldtäkt och om det rättsliga och mediala efterspelet.

Men hon visar på flera ställen att hon inte har läst. Och viktigast: Den som har varit frihetsberövad i femton dagar på grund av en lögn, den vet något om sanningsfrågan. Att den är ett högst verkligt problem.

Hon skriver: "Inte heller vill jag veta att en pojkfarbror med stukad självkänsla legat med hundratals tjejer. Full och påtänd. Tjejer han inte minns. Men såklart skulle vilja be om ursäkt om han hade kommit ihåg vilka de var. Men något dåligt hände inte! Det minns han bestämt."

Jag frågade Ida Eklöf varför hon skrev så. Hon gav ju läsaren intrycket att det var något som jag hade skrivit. Jag fick svar från UNT att dessa ord handlade om en annan person. Nå, i så fall är texten väldigt lätt att missuppfatta och många gjorde det säkert. UNT borde vara noggranna när en text kränker.

Ida Eklöf klandrar mig för att "med än större frenesi svartmåla [m]itt offer". Det är så man ser på saken i hennes kretsar. Den som har ljugit är offer, den som avslöjar lögnen svartmålar. Kan det bli mer avslöjande än så? Själv lovar jag att sluta säga sanningar om "mitt offer" när hon slutar ljuga på mig.

Göran Lambertz

---

Lena Köster: ”Män insmetade i lax – ett journalistiskt lågmärke”
UNT den 11 september 2021
https://etidning.unt.se/2129/unt-del-b/447293/2021-09-11/22924721/man-insmetade-i-lax-ett-journalistiskt-lagmarke

---

Karin Kajjan Andersson: "Kan vi prata lite om mannens försvarstal?"
UNT den 17 september 2021
https://etidning.unt.se/2129/unt-del-b/448925/2021-09-17/23047511/kan-vi-prata-lite-om-mannens-forsvarstal

---

”Vi är oense om något viktigt”
KULTUR den 18 september 2021
”Hur får en våldtäktsanklagad man försvara sig mot anklagelsen”, frågar Göran Lambertz i en replik till Karin Kajjan Andersson.

Bra. Nu handlar debatten om det som den bör handla om. "Kan vi prata lite om mannens försvarstal?", skriver Karin Kajjan Andersson i UNT (17/9). Ja, det kan vi. Det måste vi.

För vi är oense om något viktigt: Hur får en våldtäktsanklagad man försvara sig mot anklagelsen? Får han kalla kvinnan lögnerska, som jag gjorde? Får han hålla en pressträff? Skriva en bok?

Allt detta tycker jag att han måste få göra. Han bör erkänna det som han har gjort fel, liksom problemen att utreda sexualbrott. Men han måste ha rätt att försvara sig mot lögner.

Men kan vi kanske också diskutera kvinnans ansvar, om hon nu faktiskt ljuger? Och ansvaret för dom som ger henne stöd? För många tycks en våldtäktsanklagelse vara detsamma som "nästan en våldtäkt", och då ligger skulden automatiskt hos mannen. Men tänk om det faktiskt var en lögn och inget annat? Vilken skuld bär mannen då? Kvinnan?

Ett problem i diskussionen är förstås, som Karin Kajjan Andersson skriver, att "sanningen är otillgänglig" för utomstående. Det var bland annat därför jag skrev min bok. För att sanningen skulle bli mer tillgänglig. Men jag kanske ljuger? Ingen kan säkert veta.

Hur för man en diskussion med en sådan osäkerhet i botten? Jo, man erkänner osäkerheten. Och man erkänner att diskussionen måste föras utifrån båda möjligheterna. Låt oss göra det.

Om det är som kvinnan i mitt fall säger, då är jag värd att dömas till fängelse och dessutom värd en massa klander för att jag ljuger. Om det är som jag säger, då är jag helt oskyldig. Och då får jag säga det. Då är det kvinnan som ska klandras. Och dömas.

Kan vi vara överens så långt?

Göran Lambertz

--

Karin Kajjan Andersson: "Ditt utrymme att försvara dig är enormt, Lambertz"
UNT den 23 september 2021
https://etidning.unt.se/2129/unt-del-b/450777/2021-09-23/23168041/ditt-utrymme-att-forsvara-dig-ar-enormt-lambertz?mainissue=450773

--

Varför stödja den som anmäler falskt?
Av UNT refuserad replik 210923
--
Karin Kajjan Andersson skriver att ”sanningen” minsann inte räcker långt för kvinnor som våldtas och polisanmäler brottet. ”I den verklighet vi lever i blir våra förövare inte dömda.”

Det är utan tvekan ett problem att alltför få våldtäktsmän blir lagförda. Brottet blir många gånger inte ens ordentligt utrett. Det är grundläggande för rättssystemets trovärdighet att en kvinna som har utsatts för en våldtäkt kan få sin förövare dömd om det finns rimliga möjligheter att utreda vad som hänt.

En del av lösningen ligger i omsorgsfulla brottsutredningar där man inte avfärdar den kvinna som anmäler bara för att hon saknar stödbevisning. Åklagaren bör kunna göra en så pass kvalificerad trovärdighetsbedömning, utifrån kvinnans och mannens berättelser, att åtal kan väckas även i vissa fall som är svåra.

Men det finns ett problem av annat slag också. Av en rapport från Brottsförebyggande rådet 2019 framgår att ca 12 % av anmälningar om våldtäkt mot en utpekad man är lögnaktiga. I Uppsala dömdes för övrigt nyligen en kvinna för en sådan falsk angivelse.

Även detta problem behöver tacklas. Och lösningen kan inte rimligen vara den som många nu har fört fram: ”Eftersom det är ett så stort problem att många våldtäkter inte kan lagföras bör alla kvinnor som anmäler en våldtäkt ges stöd.” Men så argumenterar faktiskt många på fullt allvar.

Karin Kajjan Andersson skriver nu att utrymmet för mig att försvara mig är ”enormt”. För jag kan ju inte åtalas för förtal fastän jag säger upprepade gånger att kvinnan som angav mig ljuger.

Att det inte är förtal att säga att den som hittar på ljuger är en självklarhet, och ganska ointressant. Vad debatten bör handla om är inte det, utan frågan om det är RÄTT av mannen att säga som det är. Det tycker jag att det är, men där har vi olika uppfattningar.

För enligt Karin Kajjan Andersson är det inte ”smakligt eller ens lämpligt” att ”smutskasta” den som har anmält. Jag pratar om ”en verklighet som inte existerar”, skriver hon, en verklighet ”där omgivningen på något magiskt vis ska kunna se på de inblandade om de talar sanning eller ej”.

Men det anser jag inte att man ska kräva av omgivningen, tvärtom (se slutet på mitt inlägg 18.9). Däremot att den förstår att det finns inte bara ett problem utan två. Och att man bör få tala högt om båda.

Jag tror mig nu förstå något som jag tidigare inte hade begripit. Att det är betydligt värre att berätta att en kvinna ljuger om en våldtäkt än det är för henne att ljuga. Förstår man inte att de kvinnor som ljuger gör skada inte bara för de falskt anklagade, utan också för de kvinnor som faktiskt drabbas av både övergrepp och nedlagda förundersökningar?

Den kvinna som ljög på mig har fått ett enormt stöd av delar av kvinnorörelsen i ett stort upprop. För alla kvinnor som anmäler en våldtäkt förtjänar ju stöd. Allvarligt talat, hur tokigt får det bli?

Göran Lambertz