Extrabetraktelse om Dagens Nyheter och Margot Wallström

Det är länge sedan Dagens Nyheter hade någon verklig auktoritet i utrikespolitiska frågor. Ledarsidan uppvisar ofta både okunnighet om de krav som utrikespolitiken ställer och bristande förståelse för det ibland nödvändiga diplomatiska spelet. Ett bottennapp når man i lördagens huvudledare, med rubriken ”Wallströms arv: en lång rad misslyckanden”. Under sina fem år som utrikesminister misslyckades Margot Wallström enligt Dagens Nyheter på område efter område. För att visa detta tar tidningen dessa sex exempel:

1. Härvan kring Saudiavtalet 2015. – Tidningen utvecklar inte vari misslyckandet bestod, men man torde avse det inställda avtalet med Saudiarabien och detta lands vägran att låta henne tala på Arabförbundets möte, detta sedan Margot Wallström uttalat sig om ”medeltida metoder” när bloggaren Raif Badawi hade dömts till offentlig piskning. Var inte det i själva verket ett ganska rimligt uttalande, även om det kostade ett inställt avtal och ett uteblivet tal? Vissa saker bör även en utrikesminister säga.

2. Den ”feministiska utrikespolitiken” stannade ofta vid ord, särskilt när motparten var någon av de kvinnoförtryckande muslimska diktaturerna i Mellanöstern. – Svenska Dagbladets kommentatorer skriver för sin del så här: ”Hon har gjort feministisk utrikespolitik till ett begrepp i världen. [---] När den presenterades 2014 möttes den med skepsis och misstro, men sedan dess har länder som Kanada och Frankrike följt i Sveriges spår.” Och vad menar DN att Margot Wallström skulle ha gjort när det gäller de ”kvinnoförtryckande muslimska diktaturerna”? Kanske ett uttalande i stil med det hon gjorde om Raif Badawi? Enligt min mening hade detta inte varit fel, tvärtom. Men man har väl anledning att tro att DN inte hade gillat det.

3. Erkännandet av Palestina, som medförde att utrikesministern blev ”portad i Israel”. – En folkrättslig analys i UD visade att Palestina motsvarade de krav som vi ställer för erkännande av stater. Det är välkänt att Israel inte på många år har accepterat folkrätten som en grund för fred i Mellanöstern. Jag har svårt att förstå varför det skulle vara fel av Sverige att utgå från folkrätten i vårt agerande. Ibland bör vi visserligen låta diplomatin gå före, och från diplomatisk synpunkt var erkännandet säkert inte bra. Men att det därför skulle vara ett klavertramp, som DN menar, är det svårt att instämma i.

4. ”Kärnvapenförbudet”, där UD hamnade på kollisionskurs med Försvarsdepartementet. – Var det inte fullkomligt rimligt att det fanns olika uppfattningar i frågan om Sverige borde tillträda FN:s konvention om förbud mot kärnvapen, att man lät utreda saken och att man sedan följde utredningens förslag sedan de flesta remissinstanser instämt?

5. Kaoset kring Kinaambassadören Anna Lindstedt och den fängslade svensken Gui Minhai. – Varför detta skulle vara ett misslyckande för Margot Wallström har jag svårt att förstå. Möjligen borde UD ha agerat annorlunda i fråga om Gui Minhai, men dels är detta väldigt svårt att veta för en utomstående, dels är det inte detta som DN kritiserar.

6. Augustibesöket av den iranske utrikesministern med debatten om svensk underdånighet, ”accentuerad av Wallströms groda när hon påstod att ’iranier hälsar tyvärr inte på kvinnor i hand’”. – Förhållandet till Iran speglar ett klassiskt utrikespolitiskt dilemma; ska man tala med en avskyvärd diktatur eller inte? För att ha möjlighet att påverka Iran fordras det säkert att man talar med landets representanter när rimliga möjligheter ges. Det är inget konstigt med det. Och att man inte kräver att det hälsas i hand bör vara en självklarhet, hur förlegad och tokig seden än må vara. Vad var det egentligen för fel på Margot Wallströms uttalande?

Inte på någon av dessa punkter är det rimligt att tala om ett misslyckande för Margot Wallström. Att DN inte nämner t.ex. Sveriges framgångsrika tid i FN:s säkerhetsråd (lyssna gärna på Olof Skoogs sommarprogram), värdskapet för fredssamtalen om Jemen och den diplomatiska framgången kring den Malifängslade Johan Gustafsson framstår som symptomatiskt. Jag rekommenderar SVT-dokumentären om Margot Wallström för den som inte sett den. Där påminns man om hur besvärlig utrikespolitiken ofta är, men också om hur klokt och öppet Margot Wallström resonerar. Enligt min uppfattning har hon varit en utomordentlig utrikesminister, i klass med Carl Bildt.

Liksom för att visa hur lite man förstår skriver DN att det låg en särskild förväntan på Margot Wallström när hon tillträdde, eftersom hon axlade en mantel som tidigare burits av "partiikoner som Olof Palme, Jan Eliasson och inte minst den mördade Anna Lindh". Såvitt gäller Olof Palme och Anna Lindh finns inga invändningar, även om Palme ju aldrig var utrikesminister. Men Margot Wallström var före sitt tillträde på den posten en oerhört mycket större ”partiikon” än den i och för sig förträfflige Jan Eliasson. Och det förblir hon.