Extrabetraktelse om den senaste utvecklingen i mitt mål mot staten
I mitt mål mot staten om de fel som jag menar att åklagaren begick när jag anhölls och häktades i mars 2021 har det hänt en sak som är tillfredsställande. Målet har nu legat i nästan ett år i Svea hovrätt, och en av frågorna har varit om vi måste ha huvudförhandling (= infinna oss och argumentera muntligt) eller om målet kan avgöras på handlingarna (= ledamöterna får målet föredraget för sig och läser parternas inlagor).
Jag har hela tiden hävdat att målet kan avgöras på handlingarna, eftersom det i huvudsak handlar om principfrågor och eftersom bevisningen redan har presenterats (i tingsrätten). Justitiekanslern har haft motsatt uppfattning och menat att det måste bli huvudförhandling även i hovrätten. Men i måndags fick jag veta att JK har ändrat sig och anser att målet kan avgöras på handlingarna.
Bra tycker jag förstås. Framför allt därför att målet nu tydligare kan koncentreras på det som är det viktiga: Hur ska/får polis och åklagare agera i en brottsutredning där man vill frihetsberöva den misstänkte?
Detta är de fyra principfrågor som målet handlar om:
1. Anmälarens trovärdighet Vilken utredning med inriktning på anmälarens trovärdighet måste åklagaren göra före ett beslut att anhålla den som har anmälts? (Åklagarmyndigheten uppställer enligt sin hemsida kravet att ”trovärdigheten i anmälarens berättelse måste kontrolleras”. Kan då polis och åklagare avstå från att kolla t.ex. om anmälaren tidigare har gjort liknande anmälningar, och hur anmälaren har agerat i de fallen?)
2. Vilseledande Får förhörsledaren medvetet eller omedvetet vilseleda den misstänkte an-gående innehållet i utredningen, och får åklagaren använda sig till den misstänktes nackdel av svar som han lämnat på grund av ett sådant vilseledande?
3. Undanhållande Är åklagaren skyldig att ge domstolen en i huvudsak objektiv bild av utredningen vid sin presentation under häktningsförhandlingen och bl.a. inte undanhålla omständigheter som avgjort talar till den misstänktes förmån? Vad gäller om åklagaren säger att hon inte undanhöll något, medan den misstänkte hävdar motsatsen och domaren inte minns?
4. Vad innebär ”på sannolika skäl misstänkt”, räcker 50/50? Vad fordras i fråga om bevisning och ursprungssannolikhet för att kravet på sannolika skäl för anhållande och häktning ska vara uppfyllt? Räcker det med bevisövervikt (dvs. mer än 50 % sannolikt), eller fordras det mer än så? Hur fastställer man bevisvärdet i tveksamma fall?
--
Alla frågorna har stor betydelse i brottsutredningar, så det är nog inte otroligt att målet till sist hamnar i Högsta domstolen.