Extrabetraktelse om en levande konspirationsteori

Jag ler lite grand vid tanken på min söndagsbetraktelse i går och det som jag kom att tänka på när jag senare på söndagen lyssnade på en radiointervju om Quickärendet.

Jag ler för att jag ju skrev i söndagsbetraktelsen om personer som hävdar galna konspirationsteorier, att de är svåra att umgås med. Och jag ler för att teorin om att Quickdomarna var en rättsskandal ju faktiskt inte är något annat än en sådan galen konspirationsteori. Men till skillnad från teorin att månlandningen 1969 inte skedde, var rättsskandalteorin en hypotes som nästan alla trodde på, och som de flesta fortfarande tror på. Inte de insatta, de förstår hur det ligger till, men de flesta andra.

Så kan det gå när nästan hela Medie-Sverige förblindas och slår på trumman (inte Dagens Industri), och när rättsväsendet inte förmår stå emot. Inte konstigt att alla blev lurade. Men det är onekligen lite komiskt. Väldigt synd förstås, med tanke på alla de förfärliga morden och allt mänskligt lidande. Men ändå komiskt, att så många blev så lurade när Bergwall med Hannes Råstams hjälp 2008 plötsligt ”erkände att han hade ljugit”. Då blev han trodd, eftersom ”alla” ville att det skulle vara så.

Och komiskt är det att så många normalt kloka personer bidrog till luringen. Jag vet att jag är elak som river i såren, men sanningen går inte att undkomma. Den bör sägas, och så småningom erkännas. Hur var det Alexander Solzjenitsyn sa i sitt Nobelpristal? "Den vanliga modiga människans enkla handlande är: att inte delta i lögnen."

Quickärendet är Sveriges värsta luring i mannaminne. Kanske världens. Inte så konstigt att man drar sig in i det längsta för att tala om den.

--

PS. Den som menar att det är jag som far med konspirationsteorier hänvisas till att granska bevisen. Det räcker med en timme, sedan kan man dra sin slutsats.