Extrabetraktelse om en nylig söndagsbetraktelse och en ännu nyligare bok

Jag skrev min senaste söndagsbetraktelse om Anna Ardins bok ”I skuggan av Assange”. Bland annat skrev jag att ”jag vågar säga bestämt att hon absolut inte” ljuger. Det var ju inte så elegant uttryckt, men andemeningen var förstås klar: Jag tror fullt och fast på hennes berättelse. Och jag motiverade det lite grand (se http://goranlambertz.se/sondagsbetraktelse-nr-333/).

Flera personer invände. Advokaten Alexander Barkman skrev t.ex.: ”Det här att hennes berättelse är helt annorlunda i boken jämfört med polisförhören är inte ägnat att rubba trovärdigheten?” Thérèse Juel skrev ”Hon har ju ändrat och tillrättalagt sin berättelse i boken mot polisförhören som gjordes med henne 2010. Uppfylls trovärdighetsrekvisitet då?”. Flera instämde i att hennes berättelser skiljer sig ”helt”. När jag kollade hur det låg till visade det sig att i varje fall hennes första berättelse för polisen stämde i allt väsentligt med hur hon skriver i boken. Jag hittar ingen viktig skillnad. De senare polisförhören har jag inte läst.

Andra invände att jag borde läsa även Julian Assanges bok innan jag kan dra någon slutsats. Den heter ”Memoarer är prostitution” eller ”Assange – the unauthorised autobiography”.

Nu har jag gått igenom även den boken på så sätt att jag har skummat det mesta av den och läst två gånger det avsnitt som behandlar händelserna i Sverige i augusti 2010. Det råder inget tvivel om att Anna Ardins berättelse utifrån alla normala bedömningsnormer ter sig många gånger mer trovärdig än Julian Assanges. Den är mycket längre och mycket mer detaljerad. Den får stöd av minst två kvinnor som berättade på ungefär samma sätt som hon om sexuella övergrepp som de ansåg sig utsatta för av Assange. Den är (som jag skrev redan i söndags) sammanhållen och konsistent, utan motsättningar eller konstigheter. Och där finns inga synliga överdrifter, snarare tvärtom enligt det intryck som åtminstone jag får.

Assange skriver om den sexuella samvaron med Anna Ardin på tre rader (s. 175 ö): ”Speaking honestly, I would have to say I thought A was a little neurotic. But our night together was unremarkable. We had sex several times and the next day everything seemed fine between us.“ Och han skriver som ett slags stöd för att hon inte håller sig till sanningen (s. 175 ö): “It became obvious she had told people about us sleeping together and it emerged, later, that she had taken a picture of me when I was asleep in her bed and pasted it on her Facebook page.” Anna Ardin skriver i sin bok att hon bara berättade för någon enstaka vän innan saken blev offentlig. Och fotografiet på Facebook visade Assange fullt påklädd sittande i hennes soffa.

Ingen kan veta säkert hur det var utom de som var med. Men utifrån berättelserna kan man dra slutsatser om vad det finns anledning att tro och kanske vara mer eller mindre säker på. Jag tror inte att Assange hade blivit dömd för våldtäkt mot Anna Ardin om saken hade blivit prövad i domstol, men jag tror på hennes berättelse. Där betonar hon det som hon kallar gråzoner mot sexuella övergrepp.

Flera av de uttalanden som jag nu, elva år efter händelserna, har sett om Anna Ardin gör mig lite bestört. Som att hennes berättelse är ”en försmådd kvinnas hämnd över att sakernas tillstånd inte gick hennes väg” och att ”Ardin fick reda på att hon inte var ensam om att åtnjuta Assanges gunst, blev arg och anmälde; svårare än så är det inte”. Hur kan man säga sådana saker så tvärsäkert när faktiskt omständigheterna och berättelserna talar mycket starkt i den andra riktningen? Borde man inte åtminstone läsa Anna Ardins berättelse när den nu finns tillgänglig och kanske jämka något på sin ståndpunkt om man anser sig få skäl till det? Pröva saken öppet?

Alla kan ha fel, självfallet även jag. Och ibland är man tvärsäker utan tillräcklig grund. Det har man rätt att vara, och det är också försvarligt inom rimliga gränser. Men då har man också en plikt, tycker jag, att ompröva när det finns nya fakta tillgängliga.

Och kanske ändra sig.