Extrabetraktelse om Granskningsnämnden och Kevindokumentären
I dag den 14 maj 2018 har Granskningsnämnden för radio och tv friat den s.k. Kevindokumentären, som sändes i tre avsnitt i SVT för ett år sedan. Motiveringen lyder så här (markeringen av nyckelmeningen gjord av mig):
”Vad nämnden har att pröva är om SVT visat grund för framställningen och i övrigt utövat sändningsrätten opartiskt och sakligt sett till de förhållanden som rådde vid tidpunkten för sändning. – Dokumentärserien hade en kritisk infallsvinkel och undersökte på vilka grunder de båda pojkarna befunnits skyldiga till mordet på Kevin och hur polisens arbete hade gått till. En sådan utgångspunkt ligger väl i linje med SVT:s uppdrag att kommentera och belysa händelser och skeenden samt att granska bland annat myndigheter. Utifrån de uppgifter som förts fram i ärendet kan nämnden inte finna att framställningen var felaktig eller vilseledande eller att den utelämnade i sammanhanget väsentliga uppgifter. – Mot den bakgrunden anser nämnden att programmen inte strider mot kraven på opartiskhet och saklighet.”
Nu är det nämndens bedömning som gäller, den kan inte överklagas. Men ibland är det viktigt att ”kvälja dom”, t.ex. när det handlar om förtroendet för våra viktigaste medier och för granskningen av dem. Jag vill därför ge allmänheten tillfälle att granska nämndens bedömning. Nyckelmeningen i motiveringen är att framställningen [inte] var felaktig eller vilseledande eller […] utelämnade i sammanhanget väsentliga uppgifter. Nämnden berör inte några av de konkreta anmälningspunkterna utan nöjer sig med detta övergripande konstaterande.
Fundera gärna över dessa tre exempel från dokumentären och verkligheten. Utelämnades några "i sammanhanget väsentliga uppgifter"?
Exempel 1. Enligt dokumentären var bevisningen mot bröderna konstruerad. Förhörsledaren Rolf Sandberg ljög när han påstod att bröderna hade erkänt.
I verkligheten sa den ena brodern (C), här något förkortat: R höll foten mot halsen. Då orkade inte Kevin andas. Och: Jo, för han orkade inte andas riktigt, för han orkade inte andas och så började han, så började han inte andas, så då dog han och så bar vi honom dit. Och: Han sa med en konstig röst att han inte orkade, jag orkar inte andas sa han.
Och i verkligheten sa den andra brodern (R), här något förkortat: (Försökte Kevin komma loss?) Nej. (Varför?) Han var redan död. (Hur kunde C nå ner till halsen?) Han satt på knä. (Varför tryckte han så mot Kevins hals tror du?) Vet inte jag. (Vem är det som gör så att Kevin hamnar på rygg?) Det var C det. (Det var något mer ni gjorde mot hans hals också?) Ja, men det var C, han satt på halsen. (Det var någon som höll sin fot mot hans hals, kan det ha varit du?) Nej, det var C. (Vad sa Kevin när du klämde på hans hals?) Inget. (Varför gjorde han inte det tror du?) Han var redan död då.
Exempel 2. Enligt dokumentären tyckte sig pappan en natt i mitten av oktober minnas, när han hade fått narkotikaklassat sömnmedel, att C på mordnatten kom in och berättade om Kevin. Enligt dokumentären bör polisen klandras för att ha använt den sortens uppgifter som ett argument för att bröderna var vid vattnet när Kevin dog. – I dokumentären sägs ”pojkarna har inte sagt något om detta tidigare”. Därvid syftar man på frågan om de hade sagt att de var nere vid vattnet när Kevin dog.
I verkligheten hade pappan redan i förhör den 2 september och den 15 september sagt att han numera var nästan säker resp. kände igen att C sagt redan första kvällen att pojkarna hade sett Kevin ligga och flyta i vattnet. På fråga från polisen om varför han inte berättat detta tidigare svarade han att han måste ha förträngt det.
Exempel 3. Dokumentären angående vad bonusmamman mindes om vad som hände samma kväll: ”Först säger E (bonusmamman) att hon inte minns att C berättade något på mordnatten. Hon blev uppriven och gick till sist med på att han kanske hade sagt något. I dag tror E att hon blev förvirrad när hon blev utfrågad.” E säger: ”Jag gick nog med på nåt tyvärr. Det kanske var så då.” – I dokumentären sägs ”pojkarna har inte sagt något om detta tidigare”. Därvid syftar man alltså på frågan om de hade sagt att de var nere vid vattnet när Kevin dog.
I verkligheten står i polisens anteckningar från förhöret med E den 24 augusti, åtta dagar efter händelsen, följande: ”E blev allt mer uppriven och sade sedan att hon behövde tänka. Efter en stund gick hon med på att C kanske sade något […]. Som hon mindes saken kom C inrusande först. R var strax efter honom. […] Hon ändrade sedan på detta och uppgav, att hon nu minns att alla barnen kom inrusande på en gång. [---] Hon vet att hon fick klart för sig att något hade hänt vid sjön och att det gällde Kevin. [---] Hon vet att hon hörde: 'Kevin ha stöpe i sjön.’ [---] – I anteckningar från förhör med E dagen efter, den 25 augusti, är det antecknat: ”Hon minns nu C:s yttrande. Han sa ’Kevin ligger i vattnet och flyter’.” – I flera senare förhör sa bonusmamman i princip detsamma. Den 2 september antecknade polisen t.ex. detta, som hade sagts när C samma dag kom in och berättade vad som hade hänt vid sjön: ”Hon uppgav att utan tvekan var det så att det framgick att Kevin låg i vattnet. Därom är det inget tvivel.”
Är det möjligt att komma fram till att framställningen på dessa tre punkter inte var felaktig eller vilseledande och inte heller utelämnade i sammanhanget väsentliga uppgifter? Ja, det måste det vara, för Granskningsnämnden gjorde ju just det. Jag får erkänna att jag finner det gåtfullt. Varför var inte uppgifterna "i sammanhanget väsentliga" när dokumentären påstod det som den påstod?
Betyder inte Granskningsnämndens bedömning att SVT har fri rätt att vilseleda allmänheten? Och är det i så fall så det bör vara?
Inget gör mig dock riktigt förvånad i Kevinärendet. Kanske beror det på att jag har upplevt Quickärendet på ännu närmre håll.
Vad man med fog kan diskutera är om man bör offentliggöra sådana saker som jag nu har skrivit. Det drabbar uppenbarligen några personer ganska hårt. Jag har kommit fram till att det ändå bör sägas. I nästa söndagsbetraktelse ska jag återkomma till varför.