Extrabetraktelse om Lennart Johansson

Vad kan jag säga av värde om Lennart Johansson som inte redan är sagt av andra? Och kanske framför allt: Vad kan jag säga utan att det ser ut som om jag bara är ute efter att göra mig själv märkvärdig? Inte mycket, så jag borde avstå. Jag hoppas på tillgift för att jag ändå inte kan låta bli.

Att jag inte kan låta bli beror framför allt på att Lennart Johansson var en av de få svenskar som jag verkligen beundrade. Jag var omåttligt mallig när jag som ny ordförande i Fotbollförbundets Appellationsnämnd fick sitta bredvid honom på årsmötesmiddagen 2005. Då var han ordförande i UEFA, och sju år tidigare hade han förlorat mot Sepp Blatter i omröstningen om ordförandeskapet i FIFA efter Joao Havelange. Han ville inte säga att förlusten berodde på mutor, men han höll inte inne med sin åsikt att FIFA riskerade att bli alltmer korrumperat under Blatters ledning. Som bekant fick han rätt.

På den tiden var jag JK, och vi var många på myndigheten som var idrottsintresserade. Jag kunde inte motstå frestelsen att fråga Lennart J om han kunde tänka sig att komma till oss och hålla ett litet föredrag om ledarskap och bekämpande av korruption. Det gjorde han gärna, och han ville inte ha något betalt. Vi dukade fram kaffe på vårt fina sammanträdesbord, där nästan alla på myndigheten fick plats, och Lennart pratade i en dryg halvtimme.

Jag skrev upp några saker som han sa i sitt föredrag:

– Om chefen inte själv håller stenhårt på alla regler som ska skydda mot korruption, då är det kört. Man får inte skaffa sig en enda förmån som ser tveksam ut.

– Fotbollen kommer att översvämmas av pengar. Det är farligt.

– Ledarskap handlar egentligen om tre saker: Lyssna, tänk efter och bestäm.

Våra artiga frågor svarade han på tills de var slut. Snäll och vänlig, respektfull och respektingivande. Sådan var han, Sveriges störste idrottsledare genom tiderna.