Extrabetraktelse om mordet på Olof Palme
Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren kom 2018. Pettersson pekar ut den s.k. Skandiamannen, Stig Engström, som Palmes mördare.
Trots att jag ända från början har varit engagerad i vad som skett i utredningen om mordet på Olof Palme, och läst ganska mycket, har jag inte läst den här boken förrän nu. Skandiamannen var väl ett spår bland alla andra, ingen brådska. Experten på Palmemordet framför andra, författaren Gunnar Wall, svarade t.ex. på mediernas frågor om Skandiamannen utan någon stor entusiasm. Visst kan det vara Engström, sa han, men det är absolut inte säkert. Vi vet t.ex. inte alls hur Engström i så fall kunde veta att makarna Palme skulle komma gående längs Sveavägen den där senkvällen den 28 februari 1986.
Gunnar Wall och Thomas Pettersson har diskuterat Skandiamannen både skriftligen och muntligen, i poddar och på bloggar. De har verkligen skärskådat argumenten. Diskussionerna har varit sakliga och mycket bra. Båda står fast vid sin linje.
Nu säger Palmeåklagaren Krister Petersson att mordet snart är löst. Antingen blir det åtal mot någon, eller också läggs utredningen ner med ett säkert besked om vad som hände. I Veckans Brott har det sagts att Skandiamannen nog är lösningen. Det kommer med all sannolikhet att slås fast att han – som är död sedan år 2000 – var den som avlossade det dödande skottet. Säger Veckans Brott alltså. Men alla håller inte med. En annan rutinerad Palmeforskare och författare, Lars Borgnäs, har enligt Expressen fått veta från en säker källa att det i stället är Sydafrikaspåret som är gåtans lösning. Och enligt Borgnäs hade inte Engström kapacitet att genomföra mordet på det sätt som skedde.
Nå, med vetskapen om att upplösningen närmar sig kunde jag inte längre avstå från att läsa Den osannolika mördaren. Mest för att försöka få ett grepp om hur stark bevisningen mot Stig Engström egentligen är.
Och svaret är: Bevisningen sådan den presenteras i boken skulle inte räcka för fällande dom. Men det finns väldigt mycket som talar för att det var Engström som gjorde det. Och det är framför allt dessa saker (särskilt nr 1–5):
1. Han var på mordplatsen Det är helt säkert att han var på mordplatsen i direkt anslutning till att mordet begicks. Han lämnade sin arbetsplats (Skandiahuset) ett hundratal meter bort ungefär två minuter före mordet (antingen kl. 23.19 eller 23.20). Han återvände dit ca 20 minuter senare och sa till väktarna att Palme hade blivit skjuten. Och han sa från första början att han hade varit på mordplatsen. Men han sa att han var vittne. – Det förekommer en vittnesuppgift om att Engström kom ut från porten i Skandiahuset ca tre minuter senare än som antagits och därför befann sig en bra bit från mordplatsen när skotten gick av. Utpasseringstiden är tydlig (kl. 23.19 eller 23.20, mordet begicks kl. 23.21.30), men vittnesuppgiften kan stämma om han dröjde en liten stund med att lämna byggnaden efter utstämplingen. I så fall kom han till mordplatsen efter att mordet hade begåtts. Denna möjlighet får vägas in vid en samlad bedömning av bevisningen.
2. Signalementen Det vittne som mötte mördaren vid toppen av trappan mellan Tunnelgatan och Malmskillnadsgatan (Yvonne Nieminen) beskrev mördarens klädsel, attiraljer och rörelsemönster på ett sätt som stämde väl på Engström. Han hade bl.a. stålbågade glasögon och handledsväska. Vittnet som stod vid byggbarackerna, Lars Jeppsson, sa att den springande mannen hade en keps med öronlappar. En sådan keps hade Engström. (Två vittnen från området kring biografen Grand beskrev en person som kunde vara mördaren på ungefär samma sätt; storbågade glasögon och mössa med uppfällda öronlappar resp. stålbågade glasögon och keps med knäppe till skärmen. Det är osäkert om detta har någon betydelse.) Inga vittnen beskrev mördarens klädsel så att det avvek från Engströms på något avgörande sätt.
3. De uppgifter han lämnade När Engström berättade om sina förehavanden på mordplatsen ändrade han sig flera gånger på viktiga punkter. Och han lämnade vissa uppgifter som inte alls stämde med vad andra vittnen sa. Han påstod t.ex. att ett vittne just efter mordet lämnade ett signalement som stämde på honom själv (stålbågade glasögon, keps med öronlappar och handledsväska), varför han var angelägen (sa han) att se till att detta fel rättades. Men något sådant signalement lämnades enligt protokollen inte alls på mordplatsen. Vidare kunde Engström – bortsett från Jeppsson, se p. 8 – inte identifiera ett enda av de vittnen som fanns på platsen när han skulle ha befunnit sig där efter mordet. Och han såg inte den som sköt. – Sammantaget finns det mycket som talar för att Engström inte var kvar på mordplatsen minuterna efter mordet. Rannsakar man hans handlande och uppgifter är det lätt att tänka sig att han agerade och talade i egenskap av gärningsman.
4. Vapnet Engström var en ganska van skytt som tidigare hade tränat och tävlat. Och han kan av olika skäl mycket väl ha haft tillgång till ett vapen av det slag som användes vid mordet.
5. Gärningsmannaprofilen Stig Engström hade en personlighet som stämde väl med den gärningsmannaprofil som gjordes av Janne Olsson och Ulf Åsgård. Och den stämde ännu bättre med en gärningsmannaprofil som gjorts av en amerikansk expert.
6. Uppträdandet 20 min efter mordet När Engström kom tillbaka till sin arbetsplats ca 20 minuter efter mordet var han enligt väktarna i ett ”upplöst tillstånd” och bedömdes inte kunna ta sig hem till Täby med buss utan behöva en taxi. (Det är oklart om han verkligen åkte taxi, eller om det trots allt blev bussen.)
7. Tyckte illa om Palme Han tyckte illa om Olof Palme, liksom många i hans omgivning gjorde. (Han var moderat kommunalpolitiker.)
8. En av få som såg Jeppsson Engström lämnade en beskrivning av Lars Jeppsson till polisen, alltså det mordvittne som stod vid de tillfälliga byggbarackerna ca 75 meter in på Tunnelgatan, invid mördarens flyktväg. Av övriga vittnen var det bara Lisbeth Palme som sa att hon hade sett en man där.
9. Uppträdandet tiden efter mordet Efteråt samlade han på material om mordet och agerade även i övrigt i överensstämmelse med det som är FBI:s erfarenheter av hur mördare av en viss typ handlar. Han infiltrerade t.ex. utredningen, sökte uppmärksamhet på olika sätt och noterade när poliserna visade sig vara på fel spår. Och han talade om mordet på Olof Palme i alla möjliga sammanhang.
Som sagt, detta räcker inte för fällande dom i domstol. Men Engström var helt säkert på plats, så han var antingen vittne eller gärningsman. Om han var vittne var han ett väldigt dåligt och/eller konstigt sådant. Och han berättade på ett sätt som han hade ganska god anledning att göra om han i själva verket var gärningsman. Därtill stämmer vittnena Yvonne Nieminens och Lars Jeppssons uppgifter om den flyende mördaren väl på Engström. Liksom gärningsmannaprofilen. Och man kan utgå från att Palmeutredningen vet mer, och också kan lägga samman bevisningen på ett sätt som gör den ännu mer övertygande.
Jag tror därför att Skandiamannen är den lösning som chefsåklagare Krister Petersson kommer att presentera. Jag tror dessutom att det är rätt. Men jag säger bara ”tror”. Säker är jag inte. Inte än i alla fall.
Men hur är det då med invändningen att Engström inte gärna kunde veta att makarna Palme skulle komma där de kom sent på fredagskvällen, och dessutom ha en pistol till hands? Thomas Pettersson tar upp den frågan i ett särskilt kapitel (s. 210 ff.) och visar att det fanns olika sätt på vilka detta kunde ha skett, mer eller mindre osannolika men möjliga. Det finns ytterligare någon möjlig förklaring, som att Engström förberedde sitt kommande vittnesmål genom sitt sätt att agera. Men framför allt måste man vara medveten om att invändningen om promenaden som ingen kunde känna till i förväg drabbar alla misstänkta. Och mordet begicks ju, trots osannolikheten.
Tillägg 20 timmar efter publiceringen: Det verkar nog som jag trodde fel i alla fall. Här finns ett mycket starkt vittnesmål emot (tack Anders Hasselbohm):
https://www.youtube.com/watch?v=5NEmqBBF1D0