Extrabetraktelse om Svenska Akademien
Kan man möjligen med juridikens hjälp avgöra vilka ledamöter av Svenska Akademien som gjorde rätt i frågan om uteslutning av Katarina Frostenson?
Åtta ledamöter har i dag i SvD berättat att de röstade mot uteslutning (Allén, Engdahl, Lugn, Malmqvist, Olsson, Ralph, Riad och Svenungsson). Tre har lämnat Akademiens arbete (Englund, Espmark och Östergren) och två har förklarat att de har övervägt eller överväger att lämna (Danius och Stridsberg); dessa fem röstade alltså för uteslutning. Ytterligare en har förklarat att han röstade för uteslutning men ändå stannar (Wästberg). 8-6 alltså. Svenbros ståndpunkt är såvitt jag vet okänd. Tre av de 18 ledamöterna deltog inte (Ekman, Lotass och Frostenson).
Det har framkommit att Katarina Frostenson anklagas för framför allt två saker: 1. Hon har läckt uppgifter om Nobelpristagare till sin man, Jean-Claude Arnault. 2. Hon har varit delägare i ett bolag som under många år har fått bidrag från Svenska Akademien, och därmed har hon brutit mot jävsreglerna. Hon har också hållit övriga ledamöter ovetande om delägarskapet.
Punkt 2 tycks vara utredd och klar. Även de åtta ledamöter som röstade emot uteslutning ser allvarligt på denna sak. I SvD skriver de: ”Hur allvarligt vi än ser på detta, har dock ingen av oss funnit detta vara skäl nog för ett så drastiskt beslut som en uteslutning av ledamot. Något uppsåt att skada Akademien har ej heller påvisats.”
Så hade säkert även de övriga resonerat om det bara hade handlat om den saken. Det står därför rimligt klart att det avgörande för ledamöternas ställningstagande var punkt 1, läckaget. I den delen skriver de åtta som röstade emot uteslutning så här:
”Vad gäller underlaget i advokatutredningen för anklagelsen om läckage av Nobelpristagare och därmed sekretessbrott så finner vi det både otillräckligt och rättsosäkert. De enda ’bevis’ som åberopas i advokatbyråns utredning är vittnesmål från anonymiserade källor. Dessa vittnesmål har också hållits anonyma för Akademiens ledamöter. Det betyder att Akademien, som både beställt och bekostat utredningen och därmed ’äger’ den, inte tillåtits veta på vilka precisa grunder anklagelsen mot Katarina Frostenson om sekretessbrott vilar. Detta är för oss en djupt rättsosäker grundval för vilken anklagelse som helst, men i synnerhet en anklagelse med uteslutning ur Akademien som rekommenderad påföljd.”
Det här betyder att man måste utgå från att Katarina Frostenson nekar till att ha läckt uppgifter till sin man. Hur trovärdigt ett sådant förnekande är kan man kanske diskutera, men om hennes man verkligen har känt till uppgifterna i förväg (som anonyma vittnen tydligen säger) kan han ju ha fått kännedom om dem på något sätt än att hon berättat.
Man kan i varje fall konstatera att vad tvisten i Akademien i själva verket till stor del handlade om var BEVISFRÅGOR: Vilket beviskrav ska ställas för uteslutning, och vad är bevisat här?
Om det hade varit fråga om ett brottmål mot Katarina Frostenson hade åklagaren haft bevisbördan, och åklagaren hade måst bevisa/styrka att hon hade läckt uppgifter om Nobelpristagare till sin man. Det betyder att det måste vara ”ställt utom rimligt tvivel” att hon har gjort det som hon anklagas för. Om man får tro på de åtta i majoriteten vågar man säga att utredningen knappast hade räckt för en fällande dom.
Men nu var det inte något brottmål utan ett uteslutningsärende. Vad gäller då om beviskrav och om bedömning av bevisningen? Ja, det är långt ifrån lika klart som i ett brottmål. När det gäller BEVISKRAVET kan man tycka att det är rimligt att skulden även i ett sådant fall måste vara bevisad / styrkt / ställd utom rimligt tvivel. Men man kan också tycka att detta är att kräva för mycket, att det bör räcka t.ex. med att det är ”klart mera sannolikt” att den anklagade är skyldig.
Och när det gäller BEDÖMNINGEN AV BEVISNINGEN kan man också ha olika åsikter. Man kan tycka att var och en ska få göra sin egen bedömning och lita på den. Men man kan också tycka att allas bedömning ska göras utifrån något slags gemensam standard.
Inom juridiken har länge förts resonemang om bevisfrågor som dessa, dock inte såvitt jag vet om just uteslutning ur Svenska Akademien. Så mycket kan sägas att saken inte är klar. Och det gäller både beviskravet och bedömningen av bevisningen.
Kontentan är att man INTE med juridikens hjälp kan avgöra vilka ledamöter som gjorde rätt, i varje fall inte utifrån vad som hittills har blivit känt.
Men vad man däremot kan säga är att beslutet sannolikt inte föregicks av ett resonemang som var i huvudsak juridiskt. Det avgörande för de olika ledamöternas ställningstaganden kan i stället mycket väl ha varit HUR ÖVERTYGAD VAR OCH EN VAR om att Katarina Frostenson har läckt uppgifter om Nobelpristagare till sin man.
Vad man också kan säga är att ledamöterna naturligtvis är skyldiga att följa stadgarna. Om de utesluter en ledamot som FAKTISKT INTE har gjort sig skyldig till det som han eller hon anklagas för, kan det därför hävdas att de har brutit mot stadgarna. Det talar naturligtvis för att de bör vara försiktiga och ställa höga krav på bevisningen.
Och vad man slutligen kan säga är att ledamöterna minsann inte hade det lätt. För min del tycker jag, utifrån vad som har blivit känt utåt, att det inte finns skäl till kritik mot dom som röstade mot uteslutning, men kanske inte heller mot dom som röstade för.
PS För uteslutning fordras att ledamoten har brutit mot lag eller moralens bud eller mot sin tystnadsplikt i fråga om Akademiens interna angelägenheter.