Extrabetraktelse om vissa ord och seder i radion

I Ekots 11-sändning för en halvtimme sedan gick det lite över styr. Det sista inslaget handlade om att spridningen av högerextrema åsikter ökar med större risk för terrorbrott och andra våldsbrott. Detta enligt en rapport från Säpo, och Henrika Åkerman skulle avslutningsvis berätta från en presskonferens (tror jag det var).

När reportern hade pratat i en minut, och efter den sista frågan från programledaren kanske 20 sekunder, hämtade hon andan och Angela Wiese Edeler började tacka henne med lite jäktad röst. Men då fortsatte Henrika Åkerman, för hon ville också berätta om relevansen i coronatider. Alla kunde förstå att hon pratade för länge i programledarens smak, och när hon påbörjade ytterligare en bisats blev hon bryskt avbruten med ett tack, och det var allt från Ekot klockan 11.

Det här händer ju ibland, men den här gången var det ovanligt uppenbart att den annars i regel förträffliga Henrika Åkerman pratade för länge. Men det var också uppenbart att Angela Wiese Edeler avbröt henne på ett oskickligt sätt. Jag tror att de två kommer att titta snett på varandra nästa gång de ses i radiohuset.

Nå, det var egentligen inte det jag skulle skriva om, utan – lite i Staffan Doppings efterföljd – om språket i nyhetsreportage i radion. Visst kan man behöva använda ”ju” ibland, liksom ”väl”. Men ibland blir det för mycket. I sina svar på frågor som programledaren ställde använde reportern flera gånger dessa små ord som små reservationer av olika slag. Jag säger, som så många andra i min gubbsura generation: Det är alltför slappt.

Men ännu värre är seden att börja hälften av alla svar med ”Nää men …”. Det har fått en närmast våldsam spridning. Jag tror det började med mer eller mindre ovana intervjupersoner inom idrotten (Zlatan säger t.ex. alltid så), men jag kan förstås ha fel. Nu börjar reportrarna själva sina svar till programledarna på det sättet. Gubbsur kommentar nr 2: Bort det tack!