Extrabetraktelse på Förintelsens minnesdag

I dag den 27 januari är det Förintelsens minnesdag, 75 år sedan dödslägret Auschwitz-Birkenau ”befriades” och fasorna där uppdagades för alla. I dag rapporteras det också om en växande antisemitism på många håll i världen. Vi har sett det länge i Sverige, och i USA är det värre än på många år. Det är fruktansvärt och obegripligt.

Obegripligt? Vari bottnar egentligen den antisemitism vi ser i dag? Det finns uppenbarligen inga sakliga skäl att hata eller hetsa mot judar. Anledningen måste rimligen vara – och det är jag förstås inte ensam om att säga – en förvriden syn som bottnar i ett slags samhörighet kring hatet. En trygghet för personer som inte styrs av kloka tankar, analys eller förnuft utan av ett behov av att få utlopp för känslor tillsammans med andra. Hat och skrik och buller kan nog kännas lite skönt för somliga, om det sker i en verklig eller upplevd gemenskap. Det gäller särskilt om man kan åberopa något slags ideologi – nazism eller rasism – som gör att man också kan uppleva sig som lite ”upphöjt renlärig”.

Hur ska man i så fall komma åt antisemitismen? Man gör det knappast genom hårdare ingripanden och strängare straff. Sådant stärker bara den upplevda gemenskapen. Och säkert hjälper det inte heller med upplysning om Förintelsen och all annan fruktansvärd skada som judehatet har orsakat. Så både hårdhet och utbildning är sannolikt bortkastade, även om båda samtidigt är ganska rimliga.

Det enda som hjälper mot en så galen farsot som den växande antisemitismen är troligen samhörighet och kärlek. Det är för sent för många, men på några års sikt kan det bli bättre. Om de personer som riskerar att fångas av hatets gemenskap i stället fångas av något bra. Om de får känna samhörighet av ett gott slag, ges en riktig mening i livet. Väldigt få personer som lever med kärlek, verklig trygghet och mening blir antisemiter.