Extrabetraktelse på Kristi Himmelfärdsdag
Så här på Kristi Himmelfärdsdag kan det kanske passa med en upplyftande berättelse om en av vårt lands verkliga föregångare på 1900-talet, Inga Thorsson.
År 1975 hölls en av de första nedrustningskonferenserna i Förenta Nationerna. Platsen var FN-komplexet i Genève och Inga Thorsson var konferensens ordförande. Medan övriga delegationschefer och ambassadörer kom till de dagliga mötena i sina limousiner, kom Inga Thorsson på en cykel som hon parkerade utanför porten innan hon gick in i den pampiga konferenslokalen och intog ordförandeplatsen.
De tre s.k. depositionsmakterna – USA, Sovjetunionen och Storbritannien – kom till mötet med ett i förväg utarbetat förslag till slutdokument som visade stor förståelse för det behov av kärnvapen som de ansåg finnas. Dokumentet mötte starkt motstånd från icke-kärnvapenmakterna, framför allt de alliansfria och neutrala. Det stod snart klart att det skulle bli mycket svårt att enas om ett slutdokument och pessimismen spred sig alltmer.
Konferensen skulle avslutas på fredagen, och arbetet med ett slutdokument hade gått i stå i det s.k. redaktionsutskottet på torsdagen. Ordföranden sammankallade då till möte i plenum på torsdagseftermiddagen och förklarade:
– Det finns ingen möjlighet att producera ett utkast till slutdokument utan att ordföranden griper in. Och jag har inte för avsikt att förlänga konferensen. Här har jag ett papper. Det är konferensens slutdokument, utarbetat av mig. Jag vet att ingen av er kommer att betrakta det som idealiskt. Men ta det och studera det. Ert svar kan bara bli ett ja eller ett nej. Jag kommer inte att ändra ett enda ord. Jag har tagit hänsyn till vad som har sagts under konferensen och betraktar detta som en fair deal om ni vill rädda konferensen från sammanbrott. Den som säger nej kommer att bli ansvarig för konferensens misslyckande.
Efter detta plenarmöte förhandlades det i olika frågor och olika konstellationer under torsdagskvällen, natten till fredagen och fredagsförmiddagen. Avslutningssessionen sköts från kl. 15 till kl. 17 på fredagen för att ge tid. Men ingen förhandlingslösning nåddes. Till sist återstod bara frågan om ordförandens förslag kunde antas precis som det såg ut. Och det visade sig strax före kl. 17 att samtliga delegationer hade meddelat presidiet att de sa ja till detta.
Alla hade varit inställda på ett misslyckande. När ordförandens förslag till slutdokument antogs utan ändringar och mötet kunde avslutas som en framgång, fick Inga Thorsson stående ovationer.
PS Ovanstående är ett förkortat referat av Lars G. Lindskogs redogörelse för nedrustningskonferensen 1975 i biografin ”Att förändra verkligheten: Porträtt av Inga Thorsson”. Berättelsen finns på s. 122-125, cykeldelen på s. 194.