Extrabetraktelse på tvåårsdagen av ett frihetsberövande

I dag är det två år sedan jag anhölls, misstänkt för våldtäkt på en 29-årig kvinna som jag har kallat för Emma. I ett halvår ungefär kändes det som om händelsen förändrade mitt liv. Men efter två år har nu det mesta gungat tillbaka till det vanliga, färgerna i mitt drama bleknat. Jag vill dock inte släppa det som jag lärde mig, och som jag tror att även andra kan lära sig av. Därför fortsätter jag tills vidare att reflektera på årsdagarna.

Allteftersom tiden gått har jag kommit till insikt om att frihetsberövandet och allt däromkring är något som jag absolut inte vill vara utan. För det har varit oerhört intressant och lärorikt att se rättsväsendet från det mycket speciella perspektivet, förstå hur polis och åklagare arbetar, inse domstolarnas roll vid häktning (även om jag nog i princip förstod den redan tidigare) och förstå vilken roll prestigen, auktoritetsbehovet och rädslan spelar.

Lika intressant har det varit att förstå hur vissa personer tänker kring sanningens betydelse (begränsad), framför allt de som jag har kallat radikalfeminister. Och det kanske allra intressantaste har varit att inse hur olika människorna i den egna omgivningen faktiskt är. Somliga direkt elaka, de flesta fantastiskt omtänksamma.

Jag ska inte nu upprepa sådant som jag redan har skrivit flera gånger. Och inte ska jag säga något om mitt mål mot staten, förutom att det sista beskedet från Svea hovrätt är att man siktar på att domen ska komma före sommaren 2023.

Bara en sak vill jag säga så här på internationella kvinnodagen, sedan jag har lärt mig av mångas berättelser (kvinnors som mäns) att lögnen har blivit relativiserad. Ja, till och med att det av vissa kvinnor och flickor beskrivs som en trend att anklaga pojkar och män för sexuella övergrepp. Jag har läst en ganska färsk tingsrättsdom där den åtalade tjejen säger detta.

De verkliga övergreppen är säkerligen många gånger fler än de påhittade, men om det faktiskt har blivit så att man rycker på axlarna åt lögnen, då måste det motarbetas. Och det borde motarbetas av kvinnor. Det borde inte stödjas på det sätt som t.ex. Ida Eklöf, Kajsa Ekis Ekman, Eva Forslund, Karin Olsson, Dana Pourkomeylian, Irena Pozar, Maria Sveland, Cissi Wallin Blomberg och Katarina Wennstam i praktiken gör när de skriver som om sanningen inte spelar någon roll.

Den princip som flera av dem arbetar efter – att även de kvinnor som ljuger bör stödjas eftersom de som har utsatts för övergrepp utan att få sin förövare fälld är så många fler – är inte bara orimlig utan ett olycksbådande stöd för allvarlig brottslighet. Hur långt ska en sådan norm dras?

Samtidigt bör inte minst vi män som har blivit falskt anklagade visa att vi inte för ett ögonblick bagatelliserar det som är långt viktigare, de sexuella övergrepp som faktiskt sker.