Fortsatt granskning av granskningen av Kevinärendet
Inför SVT:s första avsnitt av granskningen av Kevinärendet förra onsdagen skrev jag om hur en granskning av ett rättsärende bör ske. Här specificerar jag dessa tankar något inför avsnitt 2 den 10 maj.
Bland annat dessa utgångspunkter gäller för en mediegranskning av ett rättsärende:
1. Det är välkommet och bra att medierna granskar rättsväsendet och undersöker om det har förekommit och/eller förekommer allvarliga brister där. Så granskningar som denna är motiverade, och de ska mottas med tacksamhet under förutsättning att vissa rimliga krav uppfylls.
2. Granskningen bör göras ansvarsfullt, objektivt och sakligt. Den bör inte ha någon dold agenda eller på annat sätt vilja något annat än den ger sig ut för.
3. Granskningen bör ta hänsyn till de risker som följer med den. Osaklig kritik, vinklade slutsatser och vilseledande resultat kan medföra omotiverade förtroendeförluster för rättsväsendet. Den kan också drabba enskilda på ett sätt som är direkt felaktigt eller i varje fall oproportionerligt. Det finns åtskilliga exempel på detta från senare år.
I Kevinärendet bör bl.a. följande frågor ställas av den som vill granska mediegranskningen.
1. Är granskarna objektiva till det som ska undersökas? Tycks de ha en förutfattad mening, eller är de förutsättningslösa? Är intrycket att granskarna intar en partsställning?
2. Presenterar granskarna material som säger emot deras slutsatser, eller döljs sådant? Nämns det t.ex.
– att pojkarna berättade för sina föräldrar samma kväll som det hände att de sett Kevin död,
– att pojkarna blev intressanta för polisen genom att föräldrarna tog kontakt,
– att det finns omsorgsfullt beskrivet i förundersökningen hur pojkarnas berättelse växte fram,
– att pojkarna berättade detaljer om Kevins död som tedde sig starkt autentiska,
– att pojkarna kontinuerligt berättade nya saker för föräldrarna, som i sin tur tog initiativ till nya förhör,
– att två barnpsykologer följde polisförhören från ett angränsande rum för att i möjligaste mån se till att pojkarna inte skadades psykiskt av förhören,
– att polisen undersökte tidigt, omsorgsfullt och brett, hur förhör med barn borde ske,
– att pojkarnas erkännande finns inspelat på band och att bandet finns bevarat?
3. Använder granskarna helt eller delvis oschyssta metoder? Nämns det t.ex. att SVT:s reportrar lurade poliserna i Arvika angående syftet med granskningen?
4. Förekommer osakliga eller vinklade kommentarer?
5. Tycks det förekomma någon dold agenda, såsom att man är ute efter att berättiga något som man har gjort tidigare eller att komma åt någon särskild person? Drabbas någon enskild av granskningen på ett sätt som framstår som osakligt, ensidigt eller vinklat?
6. Är granskningen ärligt gjord i den meningen att den är öppen för att det kan förhålla sig på något annat sätt än som sägs eller antyds i granskningen, och så att de granskade får komma till tals på ett öppet och hederligt sätt?
7. Förekommer osaklig kritik i den meningen att kritiken såvitt framgår inte har stöd i granskningens resultat? Förekommer vinklade slutsatser i den meningen att en slutsats som dras framstår som tillkommen utan en balanserad vägning av fakta, eller i den meningen att slutsatsen uttrycks eller framträder som tillrättalagd eller färgad? Motiverar underlaget den slutsats som dras eller antyds?