Inledning

 

Nu har vi fått se hela dokumentären om Kevinutredningen. Det var en stark avslutning, tycker jag, där åtminstone tre saker stod klara: 1. Det som visades av förhören innebar inte något tillförlitligt erkännande från pojkarnas sida, även om Robin sa bl.a. att Christian pressade en pinne mot Kevins hals. 2. Det som framkom skulle inte räcka som bevis i domstol för att pojkarna orsakade Kevins död. 3. Förhören var alltför pressande och styrande. Det fanns stora risker för att pojkarna helt enkelt skulle säga som poliserna ville.

 

Samtidigt är det svårt att se annat än att pojkarna berättat på ett sådant sätt att det allra mesta talar för att de var på platsen när Kevin dog. Robin sa t.ex. att Kevin kom på rygg och att ”så gjorde Christian” och visade på halsen. Och senare sa han att Christian pressade en pinne mot Kevins hals. Christian sa bl.a. att Kevin inte kunde andas och ”så dog han”. Men dessa uppgifter räcker inte för att konstatera med säkerhet att pojkarna orsakade Kevins död, eller ens att de var där. De kan t.ex. ha berättat saker som de trodde att poliserna ville höra. Även om det mesta av vad som visats tyder på att de var på platsen när Kevin dog, är deras berättelser (sådana de visats) alltså inte så tillförlitliga att man kan slå fast vad som hände. Huruvida det ändå var godtagbart att polis och åklagare kom fram till att det inte fanns anledning att leta efter någon annan gärningsman, det är svårt att säga från åskådarläktaren. I den återupptagna förundersökningen lär man kunna ta reda på det.

 

I efterhand (18.5.2017) har jag fått veta att det finns berättelser från en av pojkarna som är betydligt mer detaljerade än de vi fick se i dokumentären. Jag har fått dem upplästa för mig, och de innebär att SVT har gömt undan utomordentligt viktigt material.

 

Då återstår att på nytt ställa frågan om några omständigheter gömdes undan av SVT och om några vilseledanden förekom. Nedan finns en lista på 16 punkter, av vilka 10 föranleder kritik. Jag utgår från den lista som jag presenterade på morgonen före den sista delen av dokumentären. Även nu reserverar jag mig för att jag kan ha missförstått eller glömt något och för att citaten inte alltid är exakta, utan sådana som jag noterade dem när jag tittade.

 

Sist ställer jag frågan hur polisen borde ha gjort. Det är enligt min mening en helt avgörande fråga.

 

 

Undangömda omständigheter och vilseledanden?

 

1. Pappan (Weine) skrev i en anteckningsbok att 7-åringen (Christian) redan första eftermiddagen (16.8.1998) hade berättat att pojkarna sett Kevin död och även gjort en skiss över hur han låg. Weine ritade även skissen ungefär som han kom ihåg den. SVT:s berättare uttalar som ett faktum, när Christian berättar i ett senare skede att han såg Kevin död, att ”pojkarna har inte sagt något om detta tidigare”. Angående anteckningsboken och skissen sa SVT i del 3 ungefär: ”En natt i mitten av oktober när Weine fått narkotikaklassat sömnmedel tycker han sig minnas att Christian på mordnatten kom in och berättade. --- Weine skrev sina nya minnesbilder i en anteckningsbok som han gav till polisen.” – Det rör sig alltså inte om någon undangömd omständighet. Men däremot är det tydligt att SVT vill avsevärt förminska betydelsen av Weines anteckningar, som var detaljerade och rimligen utgick från ett minne som han hade. Även Christian, Robin och Eva har ju dessutom sagt att pojkarna var nere vid vattnet samma kväll som Kevin dog. Förklaringen ”när Weine fått narkotikaklassat sömnmedel” framstår som ett ovanligt dåligt försök att förminska betydelsen av uppgifterna.

 

2. Christian sa i förhör att han berättat redan första eftermiddagen. Detta bekräftades av bonusmamman (Eva). Även dessa uppgifter innebär att SVT genom att uttala att ”pojkarna har inte sagt något om detta tidigare” undangömmer viktiga omständigheter. (Evas uppgift i saken framställs som osäker av SVT, men detta saknar betydelse för bedömningen att SVT:s uttalande är i varje fall klart missvisande.)

 

3. När pojkarna kom hem samma eftermiddag var Christian blöt om byxorna. Detta berättade Eva i polisförhör. I del 3 säger Eva att hon ser det framför sig som i en dimma, och till sist blir hon övertygad. Speakerrösten frågar ”Du var sönderstressad?”. Och Eva svarar: ”Ja, jag var ju det.” – De blöta byxorna nämns alltså, och det lämnas åt tittarna att avgöra vilket värde berättelsen har. Här har det då inte förekommit något undangömmande från SVT:s sida. Men däremot kan det konstateras att viktiga ord lades i Evas mun av intervjuarens ledande fråga. Detta gör dels att hennes uppgift i dokumentären är mindre tillförlitlig, dels att en intervjumetodik visas som är klart inriktad på ett visst resultat.

 

4. I dokumentären framställs det stora antalet förhör som ett stort fel. Det nämns inte att minst hälften av förhören föranleddes av att föräldrarna hörde av sig med nya uppgifter, däremot att polisen bad föräldrarna att prata med pojkarna och höra av sig om de sa något av intresse. Inte heller diskuteras om det var motiverat att hålla upprepade förhör när man hade de misstankar man hade. Det var det rimligen.

 

5. Det är svårt att veta om man i del 3 fick en rättvisande bild av hur de slutliga berättelserna växte fram och vad de innehöll. Men jag har inte för närvarande någon kunskap som visar att bilden inte var rättvisande. I varje fall utifrån vad jag känner till kan därför ingen anmärkning riktas mot SVT på denna punkt, även om någon nog kan tycka att man borde ha tryckt mer på den omständigheten att Robin faktiskt till sist sa att Christian tryckte pinnen mot Kevins hals.

 

6. SVT sa inledningsvis till poliserna att man gjorde en dokumentär om framgångsrikt samarbete mellan polis och socialtjänst m.m. Berättarrösten säger: ”Jag hade lovat bröderna att inte berätta för någon att jag börjat granska mordutredningen. Vi bestämde att mina kolleger inte skulle ställa alltför kritiska frågor.” Senare gjorde man tydligen klart för de intervjuade att man var kritisk till utredningen. – Man kan fråga sig varför man inte är ärlig och öppen redan från början om man verkligen är ute efter sanningen. En anledning kan vara att man riskerar att då inte komma åt denna sanning, och i så fall kan metoden vara OK. Men det måste rimligen fordra att man har goda skäl att vilseleda de intervjuade om syftet, och dessutom att man förhåller sig ärligt till de svar man får och till materialet i övrigt. Som framgår av flera övriga punkter var dessa krav inte uppfyllda. Jag tycker ändå inte att jag har tillräckligt vägande skäl att kritisera SVT på denna punkt.

 

7. Christian hade tidigare bl.a. tagit strypgrepp på Robin, och Eva hade blivit så oroad av Christians agerande att hon lånat böcker på biblioteket om barns farliga beteende. Detta nämndes inte i dokumentärerna.

 

8. Polisen förhörde den 10-åring som av SVT sägs ge pojkarna alibi. Polisen bedömde att det 10-åringen sa inte innebar att pojkarna inte kunde ha varit nere vid vattnet. I dokumentären framställs det som om polisen inte brydde sig tillräckligt mycket om detta ”alibi”, och detta var utan tvivel en korrekt bedömning, åtminstone sedan det kommit fram en rad omständigheter som talade för att pojkarna hade varit nere vid vattnet.

 

9. I dokumentären säger berättarrösten (i del 1) att Rolf Sandberg sa att pojkarna hade erkänt. Och sedan (ungefär): ”Men när vi ber Ingrid Harrysson och Anders Forsman att berätta händer något oväntat. De har en helt annan minnesbild än Rolf Sandberg.” Härefter säger Ingrid H följande: ”Jag erkänner det här, så gick det inte till, utan det var detaljer som gjorde att ’nu känner vi att det är klart’. – Efter hand förstod vi att det här kan man inte berätta om man inte har varit på platsen, på något sätt involverad.” Och Anders F säger så här: ”Jag vill inte kalla det ett erkännande, men pojkarna berättade om det som hänt. – De började berätta om detaljer om när de var nere vid sjön.” – Dokumentärens bild av en splittring poliserna emellan är vilseledande. Ordet erkännande kan inte tillmätas den betydelse som SVT gör. Ingrid H och Anders F tycks i realiteten ha sagt ungefär detsamma som Rolf S, fast med andra ord.

 

10. I dokumentärerna försökte man inte ta reda på vilka minnen pojkarna hade då, eller har i dag, t.ex. om de mindes eller minns att de var nere vid vattnet den dag som Kevin dödades. Men SVT:s berättarröst uttalade: ”trots att de inte hade några som helst minnen av att ha begått mordet”. Varför tar SVT just pojkarnas uppgift om detta för given? Och varför undersöker inte SVT vilka minnen pojkarna faktiskt säger sig ha haft och har? Det som sägs i dokumentären framstår som vilseledande, eftersom tittarna inte utifrån framställningen kan bilda sig någon uppfattning om huruvida det som sägs är sant eller inte. Jag tycker kanske ändå inte att SVT bör klandras på denna punkt. Det hade nog varit för mycket begärt att SVT skulle försöka reda ut vilket minne pojkarna hade. Men man borde ha uttryckt sig lite försiktigare.

 

11. Ingrid Harrysson säger i del 1 av dokumentären: ”Att det var nåt som inte stämde, det kände jag första gången.” Detta uttalande tas in på en plats i framställningen där intrycket blir att Ingrid H därmed uttrycker tvekan om pojkarnas skuld. Men så var hennes uttalande sannolikt inte avsett att förstås.

 

12. I dokumentären sägs: ”Normalt förhörs barn en gång. Men de här förhördes 15 gånger var.” Det är gravt vilseledande att hävda att barn som misstänks ha varit med om brott normalt förhörs en enda gång. Det är självklart att de måste höras lugnt och omsorgsfullt och därmed oftast flera gånger om man tror att de har mer att berätta.

 

13. SVT:s berättarröst säger (ungefär): "Förundersökningsprotokollet har inte blivit offentligt. Så det som är känt kommer i princip från en enda person, förundersökningsledaren Rolf Sandberg.” Detta påstående är ägnat att ge tittarna intrycket att Rolf Sandberg disponerade över fakta och styrde dessa ungefär som han ville. Men åtminstone Sandbergs kolleger Ingrid Harrysson och Anders Forsman samt åklagaren Anders Manholm visste detsamma som Sandberg och hade säkert protesterat om det han sagt inte stämde med deras minnen. Dessutom är förundersökningsprotokollet och inspelningarna arkiverade och tillgängliga för granskning. Och det framkom klart, inte minst i del 3, att alla inblandade poliser hade samma uppfattning om hur pojkarnas berättelse skulle tolkas.

 

14. Det sägs finnas ett band, inspelat nära slutet av utredningen, där Robin berättar relativt detaljerat om det som hände. Eva var närvarande. Detta nämner inte SVT, möjligen för att man inte känner till det. Här finns ett kvarstående frågetecken som lär rätas ut under den återupptagna förundersökningen. Tills vidare kan det inte riktas någon kritik mot SVT på denna punkt.

 

15. Den bild som SVT vill förmedla till tittarna är att pojkarna utsattes för ett justitiemord. Det sägs flera gånger att ”nu kan de äntligen börja leva som vanligt” o.d. SVT vill att tittarna ska dra den slutsatsen utifrån vad de fått se av 1) alltför långa och hårda förhör och 2) avsaknaden av erkännande och betydande osäkerhet om vad som verkligen hänt. Men här förväxlar SVT dessa bristerna i bevisningen med frågan om vad som verkligen hänt. Justitiemord brukar man tala om när någon har dömts oskyldig eller på bevisning som uppenbarligen är för svag. Tittarna kan inte veta hur det ligger till i skuldfrågan, och det är väldigt svårt även att dra någon säker slutsats om hur övertygande utredningen mot pojkarna faktiskt var.

 

16. I efterhand har jag fått veta att det finns berättelser från an av pojkarna som är betydligt mer detaljerade än de vi fick se i dokumentären. Jag har fått dem upplästa för mig, och de innebär att SVT har gömt undan utomordentligt viktigt material.

 

 

Sammanfattning av denna genomgång

 

SVT har alltså sammanfattningsvis

 

– sökt förminska betydelsen av pappans berättelse och skiss

– vilseledande påstått att ”pojkarna inte sagt något tidigare” (dvs. samma kväll)

– ställt tydligt ledande frågor av typen ”Du var sönderstressad?”

– inte nämnt att minst hälften av förhören berodde på att föräldrarna hörde av sig

– underlåtit att nämna att Eva varit oroad över Christians farliga beteende

– gett tittarna intrycket att polisen missade ett alibivittne

– gett tittarna intrycket att utredarna uppfattade pojkarna på radikalt olika sätt

­– vilselett om innebörden av förhörsledarens uttalande att det var nåt som inte stämde

– lämnat vilseledande uppgifter om hur barn normalt förhörs

– gett det vilseledande intrycket att Rolf Sandberg ensam stod för allt som berättades

– utan tillräcklig grund förmedlat intrycket av ett justitiemord

– gömt undan material som visar att en av pojkarna berättat mycket mer detaljerat

 

 

Hur skulle polisen ha gjort?

 

En viktig fråga att ställa sig är hur polisen skulle ha gjort i det läge man befann sig Man hade att utreda en 4-årig pojkes död, han hade blivit strypt. Allt pekade till sist mot de två små bröderna. De hade med all sannolikhet sagt redan samma dag att de hade varit vid vattnet och sett Kevin död, och de hade uppenbarligen saker att berätta. Borde polisen ha sökt efter andra gärningsmän eller inriktat sina ansträngningar på de båda bröderna? Det framstår som ganska självklart att man koncentrerade sig på Christian och Robin.

 

Två huvudalternativ fanns då. Det första var att försöka driva utredningen så långt att man kunde konstatera att man var relativt säker på vad som hade skett, och sedan lägga ner utredningen om bedömningen var att pojkarna var skyldiga. Det andra var att lägga ner utredningen utan att komma fram till någon sådan säkerhet. Detta var ett komplicerat val och berodde bl.a. på hur säkra man som utgångspunkt ansåg sig vara. För min del tycker jag att det rimligaste var det första alternativet. Och kunde man inte komma i mål med det på ett rimligt sätt fick man ge upp.

 

Hur hade då ett helt klanderfritt förfarande sett ut? Man skulle ha förhört pojkarna lugnt och utan press, och i närvaro av någon förälder när pojkarna ville det. Man skulle ha haft barnpsykologer inkopplade, precis som man hade. Och man skulle ha tagit mer tid på sig än man gjorde. Ett lugnare förfarande helt enkelt. Man skulle ha tagit experthjälp för att komma framåt i förhören för att få pojkarna att prata, sannolikt ungefär som man gjorde. Och om detta inte hade gett resultat, hade man fått ge upp.