Hagamannen
Jag fick en fråga på Facebook. Hur kan Niklas Lindgren – ”Hagamannen” – komma ut efter två tredjedelar av strafftiden fast han bedöms fortfarande kunna vara farlig? Det är många svåra frågor som glider förbi en i tillvaron, men jag beslöt mig för att fundera några minuter på just denna.
Standardsvaret är förstås att det är så reglerna ser ut. Den som har avtjänat två tredjedelar av sitt straff ska friges villkorligt om det inte finns ”synnerliga skäl”. Och de eventuella synnerliga skälen handlar framför allt om skötsamheten under fängelsetiden.
Om vi försöker krypa bakom standardsvaret blir det komplicerat. Och då förstår vi också att problemet inte försvinner bara för att vi kanske gör om lagen lite grand, exempelvis så att ”synnerliga skäl” kan handla mer om kvarstående farlighet. Förr eller senare kommer ju den slutliga frigivningsdagen, och då finns det inte några synnerliga skäl som kan hålla kvar ens en uppenbart farlig person i fängelset.
Hur ska samhället göra? En man har begått otäcka våldtäkter och satt skräck i stans kvinnor. Han har fångats och dömts, avtjänat sitt straff. Nu kommer han ut igen efter ett antal år i fängelse. Skräck igen i stan.
Att personen måste flytta till en annan ort är uppenbarligen ingen lösning. Och någon riktig ”lösning” finns kanske inte. Men jag tror att det handlar om en kombination av framför allt följande:
1. Så effektiv behandling som möjligt under fängelsevistelsen där den dömde måste medverka. Omfattande individanpassad samtalsterapi med envisa krav.
2. Gärningsmannen ska vara skyldig att möta den som har utsatts för brottet i så långa samtal som hon vill och orkar. Sådana samtal kan ibland läka en del av såren hos brottsoffret och en del av brottsbenägenheten hos gärningsmannen.
3. Kvarstående farlighet ska ha större betydelse än i dag när det bestäms om en person ska friges villkorligt. Under villkorlig frigivning ska personen stå under viss bevakning och ha skyldighet att delta i samtal och annan behandling.
4. Vid frigivning ska det finnas en rejäl analys av vilka behov som finns av samhällsinsatser i form av uppsikt, kontakterbjudanden och stöd för omgivningen. Och det ska finnas resurser för att genomföra det som behövs.
5. Den frigivne måste tas emot i samhällsgemenskapen igen för att kunna rehabiliteras. Det fordrar öppenhet, ärlighet och beslutsamhet. Så lite tisslande, tasslande och sänkta blickar som möjligt. Ibland behövs särskilda insatser från civilsamhället: ”Det du har gjort glömmer vi aldrig. Men vi ger dig chansen. Se till att visa att du är värd den.”
6. Om personen har en allvarlig psykisk störning och därför är farlig för andra, ska man använda sig av de möjligheter som finns till tvångsomhändertagande för psykiatrisk vård.
Mycket av det här sker redan i dag. Men mycket saknas också.
I sammanhanget tror jag att det även ska sägas att vi behöver vidta mer djupgående åtgärder än som görs i dag för att förhindra sexualbrott. Jag tror att det behövs t.ex.:
7. Olika samhällsinsatser riktade till pojkar och unga män, exempelvis samtalsgrupper i skolor, stadsdelar, kyrkor och föreningar. Hur uppför man sig? Vilka skyldigheter har man? Hur ser man till att kåtheten eller behovet av makt inte går över styr? Vart vänder man sig om man känner att man kanske har problem med sin sexualitet?
8. Skärpt sexualbrottslagstiftning för att komma åt de fall där tjejen motsätter sig sex men killen kommer undan för att det inte kan bevisas att han inte förstod.
Till saken hör också att vi har en alltför naiv syn på brottslingar som har avtjänat sitt straff, liksom på personer som misstänks för brott men som på grund av bristande bevisning inte kan dömas. Men detta är ett stort och svårt ämne som vi får ta någon annan gång.