Halvårsbetraktelser, Quickärendet

Halvårsbetraktelse 2016

av Göran Lambertz
Publicerad fredag 1 juli 2016

Jurister, läkare, poliser och psykologer talar osanning

 

Hur många personer ljuger i dag om vad som hände i Quickärendet? Jo, av de många som var inblandade när utredningarna och rättegångarna pågick är det nu i varje fall nio personer som talar osanning. Det är åklagare, poliser, psykologer, advokater och läkare. Den ende som talar sanning om vad som hände är Sture Bergwall. Det är kontentan av de antaganden som medierna och Bergwallkommissionen har gjort, och av de slutsatser som de har nått fram till, i sina efterforskningar och bedömningar.

 

 

Envisas eller inte?

 

Nyårsdagen 2016 skrev jag en betraktelse över Quickärendet. Nu, ett halvår senare, skriver jag den andra betraktelsen. Jag har bestämt mig för att tills vidare skriva om saken vid varje halvårsskifte, och jag gör det så länge jag anser att det behövs.

 

Syftet är att påminna om det som hände under de sex åren 2008–2013, och det som har hänt därefter. Jag vill framför allt att den som läser om saken i framtiden ska veta vilka fakta som fanns tillgängliga. Alltså vad som faktiskt var känt när medierna i landet slog fast att Thomas Quick var oskyldig till de åtta mord som han hade dömts för under åren 1993–2001. Och vad som kom fram därefter. Frågan kan ställas: Borde det som var känt och det som sedan kom fram ha fått fler på andra tankar?

 

Och ytterligare en fråga kan ställas: Fanns det kanske något som låg i vägen för en omvärdering?

 

Jag har skrivit det många gånger men vill säga det igen: Jag fortsätter att skriva om Quickärendet framför allt därför att det enligt min mening är viktigt 1) att försöka fria rättsväsendet från påståendet om en av de största rättsskandalerna genom tiderna och 2) att försöka fria ett antal personer från anklagelser om lögner, manipulationer och andra allvarliga fel som de påstås ha gjort i sin tjänst. Jag anser att detta är avgjort viktigare än att upprätthålla oskuldspresumtionen för en person som i efterhand säger sig ha lurat rättsväsendet och mentalsjukvården när han erkände ca 20 mord och lämnade uppgifter om åtta av dem på ett sådant sätt att domstolarna fann det ställt utom rimligt tvivel att han var skyldig.

 

Men är det inte lite väl tjatigt ändå? Det blir ju i stort sett samma saker gång på gång. Varför kan inte Quickärendet få ligga nu, åtminstone tills det kommer fram något nytt?

 

På det vill jag svara så här: Tänk dig in i situationen att du har ägnat flera år av ditt yrkesliv åt en komplicerad fråga. Du vet att du gjorde ett hederligt arbete och anser att du också gjorde det bra. Efteråt skriver några författare och journalister att du begick allvarliga fel, och att du till och med manipulerade och spelade falskt. Du vet att det inte är sant. Men resultatet av ditt arbete rivs upp, och en utredning slår fast att du faktiskt gjorde dig skyldig till grova fel. Detta blir också den samlade bilden i medierna. Du är helt säker på att landet därmed har drabbats av en villfarelse. Hur ser du på frågan om villfarelsen bör avslöjas eller inte?

 

Till de ursprungliga ändamålen att 1) försöka visa rättsväsendets oskuld och 2) fria de anklagade personerna, kommer två syften av annat slag. De är att 3) illustrera hur medierna kan korrumperas av en egen bestämd uppfattning och 4) påvisa hur en statlig utredning kan orsaka skada genom oförstånd och bristande öppenhet.

 

Jag erkänner gärna att det dessutom innebär en viss tillfredsställelse att då och då påminna om ett händelseförlopp som tillhör det allra intressantaste – och från personlig synpunkt mest tillfredsställande – som man har varit med om.

 

 

Kort bakgrund

 

Sture Bergwall är 66 år gammal. När han var 19 begick han en rad övergrepp mot pojkar. Han tog in en tioårig pojke på en gård och kysste honom och onanerade. Han tvingade sig på en trettonårig pojke som han kysste och berörde sexuellt. Han tog tag i en annan trettonårig pojkes hals och tvingade ner honom i ett dike samtidigt som han hotade att något skulle hända om pojken inte höll sig lugn. Och han tog sig in till en åttaårig pojke som låg på det sjukhus där Bergwall arbetade, rörde honom sexuellt och tog sedan ett kraftigt strypgrepp när pojken gjorde motstånd. Efter att ha dömts år 1970 och därefter ha vistats en tid på mentalsjukhus, började han år 1973 på vuxengymnasium i Uppsala. En kväll i mars 1974 följde han med en åtta år äldre homosexuell man hem efter ett besök på en klubb. Plötsligt överföll han mannen och högg honom tolv eller tretton gånger med en kniv. Mannen var mycket nära att dö. Bergwall togs in på Säters sjukhus. Efter behandling försöksutskrevs han 1976 och flyttade hem till sina föräldrar. Han blev definitivt utskriven 1977.

 

Enligt vad han berättade efter återintagning på Säter år 1991, sedan han dömts för bl.a. ett väpnat rån, begick han under åren 1977–91 minst 10 mord. Han erkände även flera mord före 1977 och så småningom ett som han sa sig ha begått under en permission från sjukhuset år 1993. För åtta av de mord som han hade erkänt dömdes han i sex olika rättegångar till sluten psykiatrisk vård. Under dessa år kallade han sig Thomas Quick.

 

Vid sidan om erkännandena fanns bevisning i form av bl.a. unik information, alltså uppgifter som Quick lämnade om morden och som dessförinnan hade varit okända för polisen och tidningarna. Man hittade en inristning i en björk som Quick hade beskrivit och sagt var den skulle finnas, en såg under mossan i en skog i Piteå, ytterligare en såg på en plats som han hade anvisat i en skog i Norge, brädor i en slänt, en tröja med rätt mönster, utsmetat blod på en undertröja, flera fyndplatser, en stöldanmäld trasig cykel och mycket annat. På ungefär tio platser där Quick sa att han hade hanterat döda kroppar markerade s.k. liksökhundar på karakteristiskt sätt. Ingen annanstans markerade de. Och polis, åklagare och domstolar ställde frågan: Hur gör den som bluffar om han ska peka ut specifika platser där en liksökhund några dagar senare kommer att markera?

 

 

Mediernas roll – och vissa andras

 

Tidigt under Quickrättegångarna skrev Jan Guillou i Aftonbladet och så småningom även Leif GW Persson i Expressen att Thomas Quick bluffade om sin skuld. Polis, åklagare och domstolar lät sig luras av en berättelse som handlade om att en mytoman ville göra sig ryktbar som seriemördare, skrev de. När Hannes Råstam hade undersökt saken under åren 2007–08 och Bergwall så småningom tagit tillbaka sina erkännanden, upplät Sveriges Television sändningstid för tre dokumentärer av Råstam. Där slogs det fast på ett synbarligen mycket övertygande sätt att det hade begåtts massor av fel under Quickutredningarna och rättegångarna, och att det inte fanns någon bevisning mot Quick förutom hans egna erkännanden. Felet var bara att Råstam gömde undan den viktiga bevisningen och dolde en rad omständigheter i övrigt som talade för att domarna var riktiga. Vilken faktagranskning som SVT gjorde känner jag inte till, men jag kallar dokumentärerna – liksom den bok som Råstam senare skrev och som kom ut på sommaren 2012 – för ett bedrägeri. Tittarna blev helt enkelt grundlurade av Råstam och SVT.

 

Dan Josefsson följde upp Hannes Råstams dokumentärer och bok med en ny dokumentär i SVT 2013. Hypotesen var att den sedan några år döda psykoanalytikern Margit Norell hade gått i spetsen för en psykoterapeutisk förvillelse som lurade alla att tro att det Thomas Quick berättade om mord och annat bestod av bortträngda och återhämtade minnen. Det betydde enligt Josefsson att erkännandena var felaktiga, eftersom teorin om bortträngning och återhämtning av minnen är ovetenskaplig och oriktig. I dokumentären nämndes inte att de fällande domarna byggde på bevisning, och att bortträngning av minnen berördes bara kort i en av domarna utan att spela någon som helst roll för skuldfrågan. Det nämndes inte heller att Bergwall själv numera sa att han hade hittat på alla berättelserna om morden och att det alltså inte var fråga om några minnen som han hade haft. Utan minnen kan det ju inte finnas några bortträngda och återhämtade minnen.

 

SVT kom genom dokumentärerna att spela en viktig roll för den tro som spred sig: Thomas Quick hade blivit oskyldigt dömd. Polis, åklagare, psykologer och rättsläkare hade blivit lurade. Men det räckte inte att de hade blivit lurade av Quick. För att den nya versionen skulle gå ihop måste de dessutom ha spelat med. De måste ha delvis manipulerat utredningen. Bland annat måste de ha hjälpt Quick till kunskap om mängder av detaljer som han sedan kunde använda för att berätta trovärdigt om morden.

 

Sveriges Radio, TV 4, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen och de flesta andra medier i landet slog in på samma väg. Dagens Nyheter skrev t.ex. i augusti 2012 att det var ”pinsamt uppenbart” att det aldrig hade funnits någon seriemördare Thomas Quick. I Sveriges Radio sändes program efter program där rättsskandalen gavs bekräftelse. Särskilt redaktionen för programmet Studio Ett var aktiv.

 

Sedan sanningen om rättsskandalen hade mött motstånd från enstaka personer började det gå upp för somliga i medierna att det kanske inte var så säkert ändå att det som Bergwall nu berättade var sant. Det kanske i stället var som de hårt anklagade poliserna, åklagarna, domarna, advokaterna och psykologerna sa. Det var ju faktiskt Bergwalls ord mot alla dessa personers, och vad var det då egentligen som talade för att det var just han som talade sanning?

 

Mediernas räddning var åklagarna. Riksåklagaren Anders Perklev tillsatte en grupp under ledning av överåklagaren Björn Ericson, och åklagargruppen kom liksom medierna fram till att det inte fanns anledning att misstro Bergwall. Mycket av den bevisning som hade använts i rättegångarna hade enligt åklagarna ett avsevärt sämre värde än man då hade antagit. Åklagarna drev processen mot resning och lade därefter ned åtalen så att det blev friande domar på formell grund. Någon domstol har aldrig prövat bevisningen mot Sture Bergwall och kommit fram till att den inte håller.

 

Men många i medierna insåg att även åklagarna kunde ha fel. Varför ställde inte åklagarna några svåra frågor till Bergwall när han tog tillbaka sina erkännanden? Det är en gåta, och det insåg många. Varför frågade de honom inte, t.ex., hur han bar sig åt för att peka ut alla de platser där hundarna några dagar efteråt markerade för spår av död människa?

 

Ytterligare en räddning presenterade sig dock, Bergwallkommissionen under ledning av professor emeritus Daniel Tarschys. Kommissionen ansåg sig böra utgå från att Bergwall hade blivit oskyldigt dömd. För man kunde ju inte gå in på en ny prövning av skuldfrågan. Och så byggde man sina slutsatser om Quickutredningarna och rättegångarna på denna förutsättning: Quick hade blivit oskyldigt dömd. Då måste det ha begåtts ett antal fel, annars hade inte en sådan sak kunnat hända. Och kommissionen kom också mycket riktigt fram till ett antal fel som enligt kommissionen hade blivit begångna.

 

Efter detta blev det tyst. Det blev nästan inte någon publicitet alls kring kommissionens rapport. Och ingen ställde frågan, i varje fall inte utåt, om det var rimligt att en svensk statlig utredning, utan att presentera någon grund för det, beskyllde ett antal tjänstemän och advokater för att ha orsakat att Sture Bergwall hade dömts för åtta mord trots att han var helt oskyldig.

 

Det finns ett stort antal frågor som kan ställas till exempelvis ansvariga åklagare och personer i Bergwallkommissionen. De kan ställas av den journalist som vill veta lite mer om hur åklagarna och kommissionen egentligen tänkte. Det är ganska lätt att räkna ut vilka frågorna är. Jag har förklarat att jag gärna tillhandahåller ca 100 frågor för den som vill ställa dem. Men det finns inte något intresse. Bör man ibland kanske avstå från att ta reda på fakta?

 

Kan det vara så att mediernas roll i Quickärendet har varit sådan att det anses bäst att nu inte rota mer i saken? Vad betyder detta i så fall för synen på mediernas hållning? Finns det anledning att, just i fråga om hållning till fakta och sanning, ställa särskilda krav på offentligfinansierade medier, som Sveriges Television och Sveriges Radio?

 

 

Sannolikhetsberäkningar

 

Jag har gjort sannolikhetsberäkningar beträffande de två viktigaste bevisen vid sidan av erkännandena och berättelserna, nämligen sökhundarna (morden på Johan Asplund och Therése Johannessen) och ett s.k. kunskapstest (morden på Trine Jensen och Gry Storvik). Och jag har kommit fram till att sannolikheten för att Sture Bergwall begick åtminstone ett av morden är långt över 99 %. Dessa beräkningar har föranlett protester från matematikprofessorn Olle Häggström i Göteborg, som menar att det är fel att räkna på det sätt som jag har gjort. Men han har inte velat säga hur man bör räkna, och än mindre har han velat hjälpa till.

 

(Efter att denna halvårsbetraktelse publicerades har Häggström sagt att man bör räkna med den s.k. Bayes sats och även gett mig vissa anvisningar för hur det går till. Jag har bett honom att hjälpa mig att räkna utifrån det förenklade exempel som jag nämner nedan, om ett inbrott. – Ytterligare något senare har jag försökt räkna med Bayes sats men inte lyckats. Det beror bl.a. på att satsen som jag förstår den fordrar – om man vill beräkna den samlade sannolikheten av flera starka bevis för att den misstänkte är skyldig – att man anger ett a priori-värde, P(A), på sannolikheten för att personen är skyldig. Jag kan inte se att det är möjligt att ange något meningsfullt sådant a priori-värde för någons skuld. Kanske missförstår jag formeln. Om någon matematiker vill hjälpa mig med beräkningen, är jag naturligtvis mycket tacksam.)

 

Jag godtar gärna att det kanske inte går att beräkna sannolikheten exakt. Men alla kan nog acceptera att flera oberoende omständigheter med ett starkt positivt bevisvärde ger ett sammantaget betydligt högre värde. Rent matematiskt är detta elementärt.

 

Anta t.ex. att det finns färska fingeravtryck från en misstänkt tjuv på en brottsplats, att en kvinna säger sig säker på att hon såg den misstänkte på platsen vid tidpunkten för inbrottet och att ett halsband som stals vid inbrottet hittas hemma hos den misstänkte. Mannen säger att han inte har varit på platsen och att han inte har en aning om varför hans fingeravtryck finns där eller varför vittnet säger sig känna igen honom. Halsbandet köpte han av en person som han inte vill namnge. Och anta att vi av erfarenhet kan säga att ett fingeravtryck av detta slag innebär att det är 99 % sannolikhet för att personen var på plats, att vittnesberättelsen ger en sannolikhet på 70 % och att fyndet av halsbandet ger en motsvarande sannolikhet på 80 %.

 

Mitt sätt att räkna innebär att jag gör på samma sätt som när man beräknar sannolikheten för exempelvis tre sexor i följd med en tärning (1/6 x 1/6 x 1/6 = 1/216 ≈ en halv procent) eller tre ”klave” i följd med en enkrona (½ x ½ x ½ = 1/8 = 12,5 %). Sannolikheten för att alla tre sakerna inträffar samtidigt (annans fingeravtryck eller avtryck från ett annat tillfälle, felaktig vittnesiakttagelse och annan förklaring till fynd av stöldgods) är med en sådan beräkning (0,01 x 0,3 x 0,2 =) 0,0006 = 0,06 %. Därmed är sannolikheten för att alla tre sakerna inte inträffar samtidigt 99,94 %. Det är alltså i det närmaste helt säkert att det var den misstänkte som begick inbrottet. Och det stämmer ganska väl med den bedömning som var och en kan göra utan att använda några siffror.

 

Det är också i princip på detta sätt som domstolar resonerar när de värderar bevisning. Utan siffror.

 

Enligt min mening går det att se att beräkningen stämmer på ett ungefär, under förutsättning att de bevis som ingår i beräkningen är oberoende av varandra. Tre slag med tärningen är då ungefär detsamma från beräkningssynpunkt som tre oberoende bevis.

 

Det är också ganska lätt att se att sannolikheten för att Sture Bergwall är oskyldig till alla de mord som han erkände är liten, om sannolikheten för att han är skyldig till åtminstone ett av morden är långt över 99 %. Som den enligt min mening utan tvivel är.

 

[I efterhand lägger jag till en text för att illustrera hur Olle Häggström resonerar när han försöker visa att det inte fungerar att multiplicera sannolikheter på det sätt som jag har gjort. Här är hans exempel, något städat:

"Antag att a priori-informationen är följande. Någon av herrarna Q, P och S måste vara mördaren. A priori-sannolikheterna (baserat på de tre herrarnas tidigare handel och vandel) är 0,45 för Q, 0,05 för P, och 0,5 för S. Det är också känt att S vid tipdunkten för mordet bar en gul tröja, att Q vid samma tidpunkt bar en blå eller grön tröja (fifty-fifty vilken färg), och att P bar en tröja med en skum blågrön nyans som av hälften av alla människor uppfattas som klockrent blå, medan andra hälften uppfattar den som klockrent grön. – Två vittnen finns. Det första vittnet intygar att mördaren bar blå tröja. Det andra vittnet, som agerar oberoende av det första, intygar att mördaren bar grön tröja. Sannolikheten P(A|Ei) för Qs skuld givet det första vittnets utsaga kan enkelt beräknas till 0,9, och sannolikheten P(A|Ej) för Qs skuld givet det andra vittnets utsaga blir också 0,9. – Vad blir då sannolikheten P(A|Ei,Ej) för Qs skuld givet den samlade bevisningen? Multiplikationsformeln förutsäger att P(A|Ei,Ej) blir 1-(1-0,9)^2= 0,99. I själva verket är P(A|Ei,Ej)=0, eftersom det bara är P som med sin skumt blågröna tröja kan vara skyldig, givet de två vittnesutsagorna."

Jag lämnar åt läsarna att bedöma argumentationens bärkraft.]

 

 

 

Den nya tystnaden

 

Det fanns länge planer på en film om Quickärendet. Jag såg den omtalad första gången år 2012. David Dencik skulle spela huvudrollen som Thomas Quick. De senaste två åren har det varit tyst om denna film.

 

Den dokumentärfilm som spelats in av ett brittiskt produktionsteam med delfinansiering från Sverige – "The Confessions of Thomas Quick" – har ännu inte visats här. Man får intrycket att den bedömningen har gjorts att det är bäst att den inte visas.

 

Den skadeståndstalan mot Christer van der Kwast och Seppo Penttinen som Leif GW Persson och Jan Guillou har lovat finansiera har fortfarande inte väckts. Möjligen har Persson och Guillou, och kanske även andra, kommit på bättre tankar.

 

Advokaten Thomas Olsson har för Sture Bergwalls räkning väckt en skadeståndstalan mot staten för att jag har drivit en kampanj som staten sägs ansvara för och som i realiteten innebär att jag beskyller den frikände Bergwall för mord. För egen del har jag inte hört något om eller från rättegången.

 

Man skulle kunna tänka sig att Thomas Olsson rådde Bergwall att också (eller i stället) väcka en skadeståndstalan mot mig personligen. Det är helt klart att jag förtalar honom ”i teknisk mening”, som man brukar säga. I en rättegång mot mig skulle man slippa visa det som är nästan omöjligt, nämligen att staten har ett skadeståndsrättsligt ansvar för det som jag säger. Men någon talan mot mig har man inte väckt. Att det finns förklaringar till detta är ganska lätt att tänka sig.

 

I april 2015 skrev Aftonbladet om nya planer på en film. Den skulle baseras på Dan Josefssons bok. Regissören Kjell-Åke Andersson, producenten Mattias Nohrborg, manusförfattaren Hans Gunnarsson och produktionsbolaget B-Reel låg enligt Aftonbladet bakom projektet. Leif GW Persson var entusiastisk och menade att David Dencik borde spela Bergwall. Jag borde enligt GW spela mig själv. SVT hade dock tackat nej till projektet, skrev Aftonbladet. Nu har det gått drygt ett år sedan planerna avslöjades. Jag har inte hört eller läst något mer om denna nya film, men projektering av en spelfilm tar förstås ganska lång tid. (Efter att denna halvårsbetraktelse publicerades har jag frågat B-Reel hur det ligger till med filmen. Man har svarat att ingen inspelning är planerad.)

 

I september kommer dock Sture Bergwalls bok. Då lär en del av den nya tystnaden brytas, bl.a. på bokmässan i Göteborg där han ska framträda tillsammans med Dan Josefsson. Jag avundas inte Sture Bergwall om han ska försöka förklara ett antal uppgifter som han lämnade i rättegångarna och i sin tidigare bok ”Kvarblivelse”. Jag räknar dock inte med att han gör några sådana försök. Även för detta finns det förklaringar. Och vi bör komma ihåg att Sture Bergwall på sitt sätt faktiskt är ett offer för ett allvarligt svek från det svenska samhällets sida.

 

 

Att komma ur knipan

 

Många sitter i en förfärligt svår knipa genom det som har hänt i Quickärendet. De stora medierna i Sverige har tillsammans med tio åklagare orsakat en mycket allvarlig villfarelse i landet, som har spätts på av en statlig utredning tillsatt av regeringen. Flera av redaktörerna och journalisterna har låst sig för en hållning som är sakligt sett ohållbar, och många av dem har förstått det. På samma sätt är det med ett antal fristående journalister, liksom med många jurister, politiker och andra.

 

Det ses nog som en svår prestigeförlust, det som kanske väntar för dem som har aktier i den s.k. rättsskandalen. Hur kommer det att bli för t.ex. den mångfaldigt prisbelönade Dan Josefsson om bubblan spricker? Och hur blir det för Jan Guillou, Leif GW Persson, Göran Greider, Maciej Zaremba, Anne Ramberg, Hans-Gunnar Axberger, Ulrika Knutson, Daniel Tarschys, Kjell Asplund, Peter Wolodarski, Oisin Cantwell, Mattias Göransson, Eva Franchell, Bo Göran Bodin, Jörgen Huitfeldt, Martin Jönsson, Emanuel Karlsten, Monika Saarinen, Åsa Linderborg, Dan Larsson, Mats Parner, Jenny Küttim, Stefan Lisinski, Sven-Erik Alhem, Morgan Johansson, Lena Olsson, Anders Perklev, Anders Alenskär, Ulf Bjereld, Björn Ericson, Benjamin Katzeff Silberstein, Pelle Svensson, Per Lindeberg, Janne Olsson, Ulf Åsgård, Ulf Traneborn, Erik Tagesson, Fredrik Wersäll, Pelle Svensson, Olle Häggström och många andra som först tycks ha utgått från rättsskandalen som en självklarhet och som nu har anledning att vara bekymrade över fakta och enkla sannolikhetskalkyler?

 

Det finns ett hedervärt sätt att komma ur knipan. Det är att helt enkelt erkänna att man drog felaktiga slutsatser av ett material som såg väldigt övertygande ut på ytan och som man därför antog sig inte behöva studera närmare. Det fanns rimliga förklaringar till de felaktiga slutsatserna. Kan man inte principerna för bevisvärdering är det lätt att halka fel. Det är t.ex. lätt att tro att invändningar mot bevisning är näst intill detsamma som motbevisning. Om inte annat så visas svårigheterna av att det var så många som drabbades samtidigt. Att erkänna ett fel är hedervärt. Att erkänna ett mycket stort fel är särskilt hedervärt.

 

Jag tycker att de personer som förstår att de har haft fel ska ta till sig rådet att också erkänna det. Jag tror de kommer att upptäcka att det är skönt att slippa jagas av sanningen.

 

Men hur blir det då med Sture Bergwall? Jag medger gärna att den frågan är bekymmersam. Men i princip är det inte något problem. För hans skuld ska naturligtvis inte prövas på nytt, och det ska inte heller på annat sätt i någon formellt giltig ordning prövas hur det ligger till med morden. Utan precis som i andra fall när någon frikänns trots allvarliga misstankar ska livet helt enkelt gå vidare med den osäkerhet som har skapats. Det är så det är, och alltid har varit, för frikända personer och deras omgivning. Särskilt svårt blir det förstås när någon är frikänd misstänkt för mord. Men det finns åtskilliga exempel från historian även på detta.

 

Och de svårigheter som uppstår är i varje fall att föredra framför villfarelsen. Det gäller särskilt som denna villfarelse inbegriper anklagelser mot ett antal hedervärda personer om att ha begått allvarliga fel i sina yrken.