Halvårsbetraktelser, Quickärendet

Halvårsbetraktelse 2017

av Göran Lambertz
Publicerad lördag 1 juli 2017

 

Åren som gått

 

Det har nu gått 53 år sedan det första mordet begicks som Sture Bergwall erkände, 41 år efter det första mordet som han dömdes för och 29 år efter det sista, 25 år efter det första erkännandet, 24 år efter att det sista mordet begicks som han erkände, 23 år efter den första fällande domen för mord, 16 år efter den sista domen, 9 år sedan Bergwall tog tillbaka sina erkännanden, 8 år efter det första resningsbeslutet, 5 år efter att Hannes Råstams bok kom ut, 4 år efter den sista frikännande domen och Dan Josefssons bok, drygt 2 år efter att Christer van der Kwasts bok och min egen kom ut, och 2 år efter Bergwallkommissionens rapport.

 

 

Kevindokumentären, Dan Josefsson och Sven Å. Christianson

 

Efter Bergwallkommissionens slutpunkt gick det två år innan Dan Josefsson drog fram sitt nästa fall där Sven Å. Christianson enligt Josefsson verksamt bidragit till ett justitiemord – utredningen om 4-årige Kevin Hjalmarssons död i Arvika år 1998. De två åren kan tala för att nästa tv-dokumentär av Josefsson kommer 2019. Han har ju deklarerat att han ska fortsätta jaga Sven Å. Christianson. Det som möjligen skulle kunna sätta stopp för en sådan utveckling är att ansvariga på SVT upptäcker att Josefsson inte är att lita på. Kevindokumentären är ett mediebedrägeri, men förmodligen insåg man inte det på SVT förrän det var för sent.

 

Annars ska det bli spännande att se vilket nästa fall blir, och om andra medier hakar på lika troskyldigt som i fråga om Quick och Kevin. Josefsson måste leta efter en utredning där det inte finns någon omedelbart avgörande teknisk bevisning. Men detta är inte något problem eftersom brist på teknisk bevisning är legio när en psykolog kallas in för att försöka få fram avgörande bevis eller på annat sätt hjälpa polisen. Och det ska dessutom helst vara ett fall där den som enligt Josefsson har utsatts för rättsövergreppet är beredd att i viss utsträckning dansa efter hans pipa.

 

 

Sådant som inte har hänt sedan sist

 

Bland saker som inte har hänt under det senaste halvåret bör nämnas:

 

– att den brittiska filmen The Confessions of Thomas Quick ännu inte har visats i Sverige trots att den hade delvis svensk finansiering,

 

– att den tidigare planerade svenska filmen med bl.a. David Dencik ser ut att inte bli av,

 

– att det av Leif GW Persson och Jan Guillou finansierade skadeståndsmålet mot Christer van der Kwast och Seppo Penttinen likaledes ser ut att inte bli av,

 

– och att Sture Bergwall inte har väckt någon skadeståndstalan mot mig för förtal.

 

Vilka slutsatser bör man månne dra av att dessa saker inte har hänt?

 

 

Nedlagd skadeståndstalan

 

Men en del har också hänt sedan sist. Thomas Olsson och Sture Bergwall har t.ex. i tysthet lagt ned den skadeståndstalan som man hade väckt mot staten på grund av mina uttalanden om att Bergwall blev korrekt dömd för åtta mord. I ärlighetens namn kan man dock inte dra några större växlar på det. Talan var chanslös eftersom staten inte kunde ha något ansvar för det som jag hade sagt (och fortsätter att säga). Däremot hade man ju kunnat tänka sig att en talan i stället hade väckts mot mig personligen. För om jag har gjort mig skyldig till förtal av Sture Bergwall borde det kanske finnas ett intresse av att jag döms för det och får betala skadestånd till Bergwall. Men Thomas Olsson är advokat och har säkert tagit reda på att man inte kan få någon dömd för förtal om det som personen säger är sant och det dessutom är försvarligt att säga det. Han har säkert också förstått att en rättegång skulle komma att kasta alltför mycket ohälsosamt ljus över några sakfrågor som helst bör undvikas.

 

 

Sannolikheten för Bergwalls skuld

 

En annan sak som har hänt sedan sist är att jag har gjort matematiska beräkningar av bevisvärdet för alla de åtta mord som Sture Bergwall dömdes för. Jag har då tagit med fem eller sex av de bevis som fanns i respektive fall och dessutom den så kallade utvidgade ursprungssannolikheten. Den sistnämnda berodde på att Quick erkände och avgav en berättelse med många detaljer som hängde ihop, att han hade en bakgrund med våld och tidigare övergrepp, att han hade en passande psykiatrisk diagnos, att alla mordutredningar var nedlagda när han erkände, att morden är fortsatt ouppklarade, att det inte finns någon annan rejält misstänkt till något av morden och att nästan alla som arbetade med utredningarna uppfattade att Quick i huvudsak talade sanning. Beräkningar med den s.k. Bayes´ sats, med hänsyn tagen till motbevisning och de invändningar som finns mot de olika bevisen inkl. det som kommit fram sedan Bergwall tog tillbaka sina erkännanden, leder till följande sannolikheter för att Sture Bergwall begick morden.

 

Therese Johannessen: 99,99 % efter sex bevis

Johan Asplund: 99,99 % efter fem bevis

Charles Zelmanovits: 99,71 % efter sex bevis

Yenon Levi: 98,27 % efter sex bevis

Gry Storvik: 99,21 % efter sex bevis

Trine Jensen: 99,93 % efter fem bevis

Janny och Marinus Stegehuis: 99,87 % efter sex bevis

 

Att siffrorna anges med två decimaler är inte avsett att vara ett uttryck för exakthet. Eftersom ingående värden bygger på mina uppskattningar av de enskilda bevisens betydelse, är siffrorna bara ungefärliga. Men att siffrorna stämmer i huvudsak är det inget tvivel om. Jag har inte heller fått några andra invändningar än att de ingående värdena för de enskilda bevisen är mina egna uppskattningar. För egen del framhåller jag att de är försiktigt hållna och att ingen har konkretiserat någon kritik. De invändningar som personer har mot mina beräkningar i kommentarsfält m.m. är alltid svepande. Det gäller bl.a. de diskussioner som förs mellan personer i föreningen Vetenskap och Folkbildning. Där har man svårt att acceptera några motargument till sanningar som föreningen har lagt fast.

 

Själva beräkningarna torde vara allmänt accepterade.

 

Men det är begripligt att människor har svårt att ta till sig uträkningarna. De är svåra att förstå och svåra att följa. Uträkningarna kan dock bytas ut mot ett traditionellt resonemang i bevisfrågan. Till exempel så här, om vi utgår från mordet på Trine Jensen:

 

”Hur sannolikt är det att Sture Bergwall inte mördade Trine Jensen om vi beaktar att skadorna på hennes kropp, hennes klädsel när hon hittades och placeringen av hennes kropp stämde med Thomas Quicks berättelse, att Quick kände till ungefär tio gånger så många detaljer om mordet som en grupp försökspersoner som hade fått läsa in sig på det i tidningsartiklar, att Quick kunde berätta att Trine Jensen hade strypts med remmen till sin väska och med en särskild snara, att han kunde berätta på ett påtagligt korrekt sätt om vägen till den plats där hennes kropp hittades och att vittnen talade om en röd bil och om ett stopp på en parkeringsplats som stämde med Quicks berättelse, samt att Quick erkände detta och flera andra mord och därvid avgav berättelser med många detaljer som hängde ihop, att han hade en bakgrund med våld och tidigare övergrepp, att han hade en passande psykiatrisk diagnos, att alla mordutredningar var nedlagda när han erkände, att morden är fortsatt ouppklarade, att det inte finns någon annan rejält misstänkt till något av morden och att nästan alla som arbetade med utredningarna uppfattade att Quick i huvudsak talade sanning.”

 

Det bör vara ganska enkelt att förstå att de höga siffrorna på bevisvärdet motsvaras av ett utomordentligt högt bevisvärde i vanlig mening. Och då är det ändå ett antal bevis som inte har vägts in.

 

 

Förvånande oförmåga

 

Ända sedan jag själv första gången tittade riktigt noga på frågan om Quickärendet är en rättsskandal eller inte har jag förvånats. Bedömningen av bevisningen är mycket lätt; kan man sin sak ser man direkt att bevisen var och är tillräckliga. Hur är det då möjligt att så många har så svårt att se detta? Hur kunde till och med ett antal åklagare – normalt sett vana vid att bedöma bevisning – göra så allvarliga felbedömningar som resningsåklagarna gjorde?

 

Jag kan inte komma på något annat än att den felbedömning av bevisningen som människor gjort beror på en av två olika saker. Antingen beror den på oförmåga att bedöma bevisning, eller också på en otillräcklig genomgång. När det gäller personer som är ovana vid att bedöma bevis – som de flesta journalister – är nog förklaringen den förstnämnda, alltså oförmågan. Och när det gäller personer som normalt är vana vid att bedöma bevis – som resningsåklagarna – bör förklaringen vara den sistnämnda, alltså en otillräcklig genomgång.

 

Men för åklagarnas del kan kanske en alternativ förklaring vara att det inte alls är fråga om någon felbedömning, utan att det blev bestämt redan från början hur åklagarna skulle agera och att man helt enkelt följde den utstakade kursen. Några av åklagarbesluten tyder på det. Åklagarna har också en viss vana vid att motivera att man avstår från att väcka åtal. Det kan nog ha varit naturligt för resningsåklagarna att helt enkelt knyta an till denna vana.

 

Helt klart är i varje fall att åklagarna i hög grad frångick sin motpartsställning, vilket är uppseendeväckande i ett ärende av så stor betydelse. Det gäller alldeles särskilt som förhållningssättet tycks ha utgått från riksåklagaren.

 

När det gäller mina egna kolleger, domarna, kan man inte säga att det gjordes några uppenbara felbedömningar under resningsprocessen. Resningsbesluten var ganska naturliga när åklagarna förklarade att de inte motsatte sig resning. Visserligen kan man ha synpunkter på om hovrätterna inte gjorde någon självständig bedömning av förutsättningarna för resning, vilket de ska göra. Men inte minst psykologiskt är det svårt för domstolen att vara strängare än åklagaren. Och själva frikännandena (dvs. i skedet efter resningsbesluten) var en ren formsak sedan åklagarna lagt ned åtalen.

 

Det samlade intrycket av rättsväsendets agerande måste bli att man föll till föga för ett mediadrev. Vi får hoppas att detta förhållningssätt inte sprider sig för mycket. En rättsstat i mediernas ledband är inte något man önskar sig.

 

Flera domare har visserligen ”spelat med” när processen för att slå fast rättsskandalen har fullföljts via Bergwallkommissionen och medierna. Men jag har inte nu i efterhand hört någon domare säga att han eller hon tror att Quickärendet är en rättsskandal, alltså att Thomas Quick blev felaktigt dömd. Däremot har flera sagt till mig att de inte alls anser att det är fråga om någon skandal.

 

Bland jurister i övrigt finns åtminstone en som än i dag hävdar att bevisningen mot Thomas Quick var så svag att det absolut inte fanns grund för någon fällande dom. Denna person är pensionerad åklagare. Förmodligen finns det även andra jurister med denna uppfattning, men inte någon som jag känner till.

 

Det är mycket som förvånar i Quickärendet. Men det som förvånar kanske allra mest är den omfattande oförmågan att se vad som är rimligt. Förmågan att bedöma rimlighet är tydligen långt mindre utbredd än vad i varje fall jag hade föreställt mig.

 

 

Söndagsintervjun

 

Ytterligare en sak som har hänt sedan sist är att jag blev intervjuad av Martin Wicklin i den s.k. Söndagsintervjun i Sveriges Radio den 26 mars. Det var intressant. Några dagar innan intervjun gjordes (den 20 mars) hade Seppo Penttinen i ett mejl pekat på ett nytt konstaterande i en tidning att ”ett stort antal domare och ännu fler åklagare kommit fram till att bevisning saknades mot Bergwall”. Och just så uttryckte sig sedan Martin Wicklin i intervjun. Så detta är en myt som lever stark. Men om man inte tror att Quickärendet i sig är en villfarelse bör man kunna acceptera att i varje fall detta påstående är det. För det var ju så (för sjuttielfte gången) att ingen åklagare har sagt något i den vägen, och än mindre någon domare. Sanningen är ju att inte någon domare har prövat bevisningen mot Bergwall i något av mordmålen och kommit fram till att bevisningen inte håller. Att han frikändes berodde på åklagarnas beslut att lägga ner åtalen. Då var frikännandet en formsak.

 

Efter intervjun frågade jag Martin Wicklin om han kunde tänka sig att ställa några av de frågor som enligt min uppfattning borde ställas till åklagare, Bergwallkommissionen och andra. Han svarade. ”[---] Jag ska gå igenom dina frågor också. Och ställa frågor med följdfrågor så klart.” Lovande! Sedan har jag visserligen inte hört av honom, men processen kan ju ta tid och jag vill inte pressa på i onödan när någon nu äntligen har lovat att ställa frågorna (med följdfrågor så klart).

 

 

Dreyfusaffären, skuld och feghet

 

I början av året läste jag Robert Harris bok om Dreyfusaffären. Den affären är fylld av människor som i olika grad hade skuld till att Dreyfus fick sitta oskyldigt fängslad i ungefär tolv år innan han blev frikänd. På motsvarande sätt är Quickaffären fylld av människor som i olika grad har skuld till att framför allt Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Claes Borgström, Sven Å. Christianson och Birgitta Ståhle har fått löpa gatlopp som oskyldigt anklagade för att ha orsakat Sveriges största rättsskandal genom tiderna.

 

Jag har roat mig med att fundera över hur skulden till det som hänt bör fördelas. Vilka har egentligen mest skuld till att en sanning undertrycks? Är det de som faktiskt ärligt tror på osanningen, här att Sture Bergwall blev felaktigt dömd (1), eller är det de som misstänker (2) eller förstår (3) vilken sanningen är men som vill få tyst på fortsatt diskussion för att slippa risker för t.ex. pinsamheter för egen del (2) eller för att slippa att sanningen avslöjas (3)? Och vilka kan kallas fegast av dessa tre? Spelar det någon roll om de har uttalat sig i saken offentligt tidigare (A) eller inte alls har engagerat sig offentligt (B)?

 

Som jag ser det är de som tillhör kategori 1 okunniga eller slarviga om de har uttalat sig i saken, men de har egentligen inte så stor skuld till att sanningen nu undertrycks. Och inte kan de anklagas för att vara fega, de ser ju ingenting som kan avslöjas. För dem är det bara naturligt att diskussionen inte fortsätter. Det gäller oavsett om de har uttalat sig offentligt tidigare eller inte. De som tillhör kategori 2 har viss skuld till att sanningen undertrycks om de tidigare har uttryckt att det är en rättsskandal. De borde försöka ta reda på hur det ligger till och säga det. De som inte har uttalat sig eller engagerat sig och tillhör kategori 2 kan inte beskyllas för något. De som tillhör kategori 3 har stor skuld om de har uttalat sig för rättsskandalen tidigare. Då måste de också anses påtagligt fega om de inte försöker rätta bilden. Alternativet är att de är arroganta inför sanningen och människors rätt att få kännedom om den. Om de inte har uttalat sig har de inte någon skuld, om inte deras position undantagsvis gör att de har ett ansvar.

 

I min kärlek till tabeller har jag gjort en sådan för detta:

1. Tror ärligt på rättsskandalen

 

2. Misstänker att rättsskandalen är en myt 3. Inser att skandalen är en myt

 

A. Har uttalat sig för att det är en rättsskandal

Okunniga eller slarviga, liten skuld till undertryckandet, kan inte beskyllas för feghet.

 

Viss skuld till under-tryckandet. Borde försöka ta reda på hur det ligger till och sedan säga det.

 

Tydlig skuld till undertryckandet. Fega eller arroganta. Grad av skuld, feghet eller arrogans alltefter tidigare uttalanden och befintlig position.

 

B. Har inte uttalat sig tidigare eller engagerat sig på annat sätt

 

Lurade, kanske okunniga, kan annars inte beskyllas för något. Kan inte beskyllas för något.

Skuld till undertryckandet i den mån positionen ger ett ansvar. Annars inte.

 

Alla hundar är stora

 

Det är ganska trevligt att skriva betraktelser om Quickärendet. Fast jag har ägnat så mycket tid åt ärendet de senaste åren, föder det hela tiden nya tankar och insikter. Och fastän jag har förundrats så många gånger, finns det alltid något nytt att bli häpen inför. Som behandlingen i medierna när ärendet av någon anledning berörs. Expressen, Svenska Dagbladet, Sveriges Radio och TV4 är försiktiga, de inser uppenbarligen att det bränns. Med Dagens Nyheter, Aftonbladet och Sveriges television är det lite annorlunda. Även de inser säkert att potatisen är het. Men just därför, och för att många av medarbetarna har engagerat sig djupt, är den svår för dem att hantera.

 

Och det är onekligen lite komiskt att i en fråga som kan besvaras lika säkert som t.ex. frågan om det finns hundar som är små, så utbrister de ibland när saken måste beröras att alla hundar naturligtvis är stora.