Halvårsbetraktelse om Quickärendet 2021
Sedan den förra halvårsbetraktelsen, till nyåret 2020–21, har jag råkat ut för en sak som i vissa avseenden är mycket lik Quickärendet. En våldtäktsanklagelse. Likheten gäller främst mediers och många människors förhållningssätt och reaktioner, men också den lätthet med vilken brottslingen förmår grundlura sin omgivning, och några tydliga brister i åklagararbetet.
Jag återkommer något till parallellerna mellan Quickärendet och våldtäktsanklagelsen i min bok ”När sanningen inte räcker”, som kommer den 30 augusti.
--
Vändningen
Man ska inte ropa hej. Men nu tror jag ändå att det snart är dags. De allra flesta som har satt sig in rimligt i saken tycks ha förstått, några samtal under det här halvåret har övertygat mig om det: De fällande domarna åren 1994 – 2001 mot Thomas Quick för åtta mord var inte någon rättsskandal. De var helt korrekta morddomar. Det som sedan hände åren 2009 – 2013, då Sture Bergwall frikändes från ansvar för alla åtta morden, var ett stort misslyckande för det svenska rättsväsendet. Och för svenska medier.
Att jag tror att det snart är dags beror på framför allt sex saker:
1. Sture Bergwall nekades skadestånd trots att staten har ett s.k. strikt ansvar när någon frikänns efter att ha varit frihetsberövad. Ett ganska stort antal miljoner kronor borde han ha fått, men JK nekade honom ersättning på den grunden att han ”skulle ha varit intagen för psykiatrisk vård ändå”. Det klingar ihåligt som alla hör, och Bergwall hade lätt kunnat få sitt skadestånd om han hade väckt talan i domstol och fått klarlagt att han dömdes för de åtta morden på grund av ”fel eller försummelse”. Han hade lätt kunnat få sitt skadestånd – om det hade varit så. Men Bergwall avstod från att stämma staten, säkert därtill rådd av sin advokat Thomas Olsson. För vad hade kunnat komma fram under en rättegång? Jo, att det inte var så förstås, inga fel eller försummelser att tala om. Att detta skulle kunna komma fram, det kunde man inte riskera genom att öppna för en rättegång. Att Bergwall avstod från att stämma staten är en utomordentligt stark indikation på att han i själva verket är skyldig till morden.
2. Sedan jag fått hjälp av tre matematiker och fått ordning på sannolikhetsberäkningarna har jag kunnat visa att sannolikheten för att Thomas Quick begick de åtta morden var, troligen lågt räknat:
för mordet på Charles Zelmanovits ca 99,7 %
för morden på makarna Stegehuis (Appojaure) ca 99,8 %
för mordet på Yenon Levi ca 98,2 %
för mordet på Therese Johannessen ca 99,9 %
för mordet på Trine Jensen ca 99,9 %
för mordet på Gry Storvik ca 99,2 %
för mordet på Johan Asplund ca 99,9 %
De angivna bevisvärdena har mest mötts av tystnad, av vaga protester från något håll men inte av några allvarliga invändningar i sak. Det gäller såväl bedömningen av de olika bevisen som beräkningarna. Det finns ingen anledning att utgå från något annat än att siffrorna i allt väsentligt motsvarar det faktiska bevisvärdet. Alla förstår vad det betyder.
3. Strax innan Sture Bergwalls försvarare Claes Borgström avled den 15 maj 2020 skrev han en artikel i Svenska Dagbladet där han efter många års tystnad tog bladet från munnen. Artikeln avslutas så här: ”Bergwalls psykiska status i kombination med hans sätt att berätta och de unika omständigheter han beskrivit gör att det saknas anledning att betvivla hans ursprungliga berättelser om de mord han har erkänt.” I klartext skrev Claes att Bergwall begick de mord han dömdes för. En advokat skriver inte så om sin f.d. klient utan mycket starka skäl. Bergwalls resningsadvokat Thomas Olsson kritiserade pliktskyldigast Claes Borgström, men väldigt få lär ha tagit intryck av det.
4. I flera av mina halvårliga betraktelser har jag namngett de få jurister som fortfarande säger att de tror att domarna mot Quick var en rättsskandal (Sven-Erik Alhem, Alexander Barkman, Ralf G. Larsson, Mårten Schultz och Nils-Eric Schultz). Och jag har bett andra jurister som tror så att träda fram. Det har ingen gjort, och min slutsats är – även om man ska vara försiktig att dra slutsatser av tystnad – att inte minst sannolikhetsberäkningarna och de sammanställningar som gjorts av bevisningen har gjort ett sådant intryck på jurister att mycket få numera tror på rättsskandalen. (Hur någon enda kan göra det är en gåta för mig. Är det en faktisk tro eller bara envishet och svårighet att erkänna fel?)
5. Det senaste halvåret har jag också kunnat konstatera en djupare spricka än tidigare bland journalister. Av olika skäl har de tre högklassiga reportrarna Bo-Göran Bodin, Jörgen Huitfeldt och Petter Ljunggren ringt upp mig. Utan att avslöja för mycket har jag märkt en tvekan som jag inte tidigare såg hos Bo-Göran Bodin, en kanske något mer uttalad tvekan än tidigare hos Jörgen Huitfeldt och en i stort sett likadan tvekan som tidigare hos Petter Ljunggren (som dock efter denna betraktelse har meddelat mig att han har kvar sin uppfattning att det inte finns något som binder Bergwall till något mord och att det är en rättsskandal att han kunde bli dömd). Jag har också kunnat konstatera att Peter Wolodarski i ett angrepp på mig i DN efter den ovannämnda våldtäktsanklagelsen inte gjorde något försök att försvara påståendet om en rättsskandal. Vidare att en tidigare stark anhängare av skandalteorin, UNT:s Johan Rudström, förklarade sig inte kunna ta ställning sedan jag sänt honom en PM med den samlade bevisningen mot Quick. Och slutligen: I den norska dokumentär om mordet på Therese Johannessen som sändes i Norge hösten 2020 höll man för ovanlighetens skull öppet för möjligheten att Quick faktiskt var gärningsman.
6. Det starkaste beviset för Quicks skuld är likhundarnas markeringar. Och jag har nu ställt de här frågorna så många gånger att det har blivit tjatigt men – tror jag – också övertygat dom som tänkt efter: ”Hur bar Quick sig åt för att peka på ett ställe som hunden någon tid senare skulle komma att markera på? Och hur bar han sig åt för att göra det tio gånger?” – Det enda svar jag har fått från rättsskandalanhängarna, förutom rena dumheter, är att ”så kan det inte ha gått till”. Men just så gick det faktiskt till. Och försök gärna svara på frågan: Hur bar han sig åt? – Så småningom trillar polletten ner även hos de allra mest troende.
--
Och nu då?
Det har gått knappt åtta år sedan den sista frikännande domen. Det var den 4 november 2013 och avsåg mordet på Charles Zelmanovits. Låt oss ge den här vändningsprocessen två år till. Jag påstår att det redan i dag är en överväldigande majoritet av de rimligt insatta som förstår att det inte var någon rättsskandal när Thomas Quick dömdes. Och jag ber att de som tror något annat hör av sig, antingen offentligt eller direkt till mig. Jag lovar att noggrant förteckna vilka som hör av sig och vilka argument som eventuellt framförs till stöd för teorin om en rättsskandal. (Den 9 augusti 2021: Hittills är det två personer som har hört av sig och sagt att de tror att det var en rättsskandal. Den ene ändrade sig dock efter några dagar. Så nu är det bara en: Petter Ljunggren.)
Sedan får vi se. Jag tror att jag får anledning att förklara efter tio år, den 4 november 2023, att det definitivt har vänt, att rättsskandalen är historia. Men man ska inte ropa hej.
--
En analys av vad som hände
Om vi så småningom kan konstatera utan större protester att sanningen till sist har segrat, då blir det anledning att analysera hur sjutton det kunde gå som det gjorde. Hur kunde så många så länge tro på en berättelse som var påtagligt lätt att avslöja redan från början?
Jag är ganska säker på att några av oss i Öjegruppen kommer att skriva en bok om detta. Men nog vore det bra om även andra gjorde det, personer som inte har varit så djupt involverade som vi och som kanske förstår psykologin och samhällsmekanismerna bättre. Några frågor som jag mycket gärna skulle vilja ha svar på är dessa:
1. Varför tror vi så oändligt gärna på proffstyckare som vi tar till våra hjärtan? (Läs Leif GW Persson och Jan Guillou.)
2. Varför tror vi även på dom som luras gång på gång? (Läs Hannes Råstam, Jenny Küttim och Dan Josefsson.)
3. Varför vill vi så gärna ha skandaler och drev?
4. Varför undviker vi lugn sakdiskussion för att söka sanningen?
5. Varför är vi så rädda för att erkänna fel?
6. Är det något särskilt med Sverige och oss svenskar, eller är det likadant på andra håll i världen?