Leve villfarelsen!

I dag är det den internationella pressfrihetens dag. Det är en dag då Raif Badawi väntar på nya piskrapp i Saudi-Arabien och Dawit Isaak på frigivning efter 15 år i eritreanskt fängelse. Det står illa till med den internationella pressfriheten på dess dag.

Yttrandefrihet är den allra viktigaste friheten, och det är sorgligt att hotet från denna frihet vinner över själva friheten på så många håll i världen.

Yttrandefrihet är inte detsamma som yttrandejämlikhet, dvs. rätten och möjligheten att komma till tals för att använda sin frihet. Att det finns brister i denna jämlikhet är uppenbart. Somliga har oändligt mycket större resurser än andra att utnyttja sin rätt att yttra sig. Ett exempel är Brasilien, där Dilma Rousseff knappast skulle hotas av riksrätt om det rådde yttrandejämlikhet i landet. Brister i jämlikheten inverkar på friheten, men skadar den inte i grunden. I ett demokratiskt samhälle bör man ändå ha verktyg för att utjämna, exempelvis ett fungerande presstöd.

Yttrandefrihet är inte heller detsamma som yttrandeintegritet, dvs. integritet (självständighet, oberoende, heder) i användandet av friheten. Att denna integritet är otillräcklig på vissa håll är lika tydligt som att det ibland brister i jämlikheten, liksom i själva friheten.

I yttrandeintegriteten brister det nästan varje dag i svenska medier. Det händer när journalisterna går i flock. Macchiariniärendet och miljöpartiets kris är bara två ovanligt tydliga exempel. Ibland brister integriteten i så hög grad att det skapas allvarliga villfarelser, som i ett mig närstående ärende.

Men själva friheten är oändligt mycket viktigare än yttrandejämlikheten och yttrandeintegriteten tillsammans. På den internationella pressfrihetens dag skulle man rentav vara beredd att utbrista: Leve villfarelsen!