Nyårsbetraktelse om Quickärendet 2016
Det är naturligt att människor är genuint trötta på Quick. Och jag skriver inte det här för att det ska läsas nu, utan för framtiden. För att det ska finnas till hands för den tillbakablick som kommer. Jag tänker göra så med jämna mellanrum. Så att den som så småningom ser bakåt kan få en känsla av hur det låg till. Vilken kunskap som fanns, och vad som sades eller inte sades som en följd av denna kunskap. Quickärendet är bland det intressantaste jag har upplevt, och det gäller inte minst just detta – vad som sades och inte sades. Och även om människor nu som sagt är trötta på Quick, vill jag att det ska synas när saken summeras att jag och några andra faktiskt kontinuerligt påminde om hur det låg till.
Det är nästan fyra år sedan som de flesta i landet blev övertygade om att Thomas Quick dömdes oskyldig när han i rättegångar åren 1993–2001 fälldes för åtta mord. Sture Bergwall hade i september 2008 erkänt för journalisten Hannes Råstam att han ljugit om morden. Och inte bara de åtta som han hade dömts för, utan ytterligare ca femton som han också hade erkänt. I dokumentärfilmer i SVT förklarade Råstam att det inte hade funnits någon bevisning mot Quick förutom erkännandena. Quick hade visserligen berättat en massa saker om morden som stämde, men han hade fått lära sig dessa fakta av polisen och genom tidningsläsning, och på så sätt lyckats göra sina erkännanden trovärdiga. Sommaren 2012 följde Råstam upp filmerna med en bok, ”Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare”.
Den nya versionen fick ett enormt genomslag. Dagens Nyheter skrev t.ex. på ledarsidan att det var ”pinsamt uppenbart” att någon seriemördare Thomas Quick aldrig hade funnits. Åklagarna trodde på Bergwall och ställde inte någon av de frågor som normalt ställs till den som tar tillbaka ett erkännande. Ingen domstol fick pröva om bevisningen höll, för åklagarna valde att lägga ned åtalen.
Inte många sa emot. Jag själv gjorde det. För mig stod det klart att den nya övertygelsen byggde på en rad vilseledande uppgifter om vad som hade förekommit och på en utbredd okunnighet om hur bevisning och motbevisning ska värderas. Såvitt framgick av de uttalanden som gjordes i offentligheten var det dock inte många som köpte mina argument. Och det fanns åtskilliga röststarka och förtroendeingivande personer på den andra sidan. Dessa personer hade gjort det fel som inte sällan förekommer när fällande domar ifrågasätts: konstigheter och tveksamheter kring bevisningen ges ett värde som är långt större än det verkliga. Den som inte kan principerna för bevisvärdering kan lätt förväxla invändningar mot bevisning med motbevisning.
För somliga handlade det nog också om att det osannolika gjordes sannolikt i en atmosfär där en stor majoritet hade en stark tro och önskan.
År 2013 kom journalisten Dan Josefsson ut med boken ”Mannen som slutade ljuga”. Han förklarade de felaktiga domarna med att Thomas Quick i psykiatrin på Säters sjukhus hade lockats att berätta om s.k. bortträngda minnen om bl.a. morden. Felet var enligt Josefsson att de bortträngda och återskapade minnena var falska. Det som Quick sa sig minnas hade konstruerats genom terapin, och alltså enligt Josefsson aldrig hänt fastän Quick trodde det. Denna förklaring övertygade många, bl.a. en rad psykologer. Sture Bergwall sa visserligen själv att han hade hittat på allt om morden, och att det alltså inte var fråga om några minnen. Såvitt man kunde se ignorerades denna komplikation, utom av oss som sa att bortträngda minnen aldrig hade någon betydelse i utredningarna eller domarna. Josefssons egen förklaring löd att det viktiga var att utredarna själva trodde på både teorin om bortträngda minnen och Quicks berättelser.
Christer van der Kwast var åklagare i alla rättegångarna mot Thomas Quick. Han skrev en bok, ”Bortom rimligt tvivel”, med sin version av utredningarna och rättegångarna. Den kom ut tidigt 2015. van der Kwast redogjorde för bevisningen och förklarade det som enligt honom var avgörande: att de omständigheter som fungerade som bevis var ”unika”, dvs. att de kom från Quick och ingen annan. Såvitt framgick var det ingen som försökte visa att van der Kwasts berättelse inte höll. Men antagandet lär ändå ha levt kvar hos de flesta, att Quick hade lärt sig avgörande fakta om morden från andra.
Jag själv skrev en bok, ”Quickologi”, som kom ut i april 2015. Där gick jag igenom den viktigaste bevisningen och försåg den med sannolikhetsvärden. Så kan man göra om man vill få en strukturerad och samlad bild av den bevisning som talar för respektive mot den åtalades skuld. Det visade sig (efter vissa omräkningar, se nedan) att sannolikheten för att Sture Bergwall numera talar osanning beträffande åtminstone ett av morden kan beräknas till åtminstone 0,999991, där 1,0 är lika med full visshet. Sannolikheten för motsatsen, alltså att Sture Bergwall inte begick något av de åtta morden och alltså talar sanning i dag, är då utifrån bevisningen 0,000009. Det är alltså så sannolikt att det gränsar mycket nära till full visshet att han är skyldig till åtminstone ett av de åtta morden. Utifrån detta kan man själv bedöma sannolikheten för att Bergwall talar sanning om övriga mord. En sannolikhetsbedömning beträffande vart och ett av dessa utifrån tillgänglig bevisning ger för övrigt ett mycket högt bevisvärde.
De beräkningar jag gjorde i boken kritiserades för att jag hade adderat sannolikhetsvärden. Jag gjorde då nya beräkningar med en multiplikationsmetod och kom fram till de nyssnämnda siffrorna för bevisvärdet (se p. 10 nr 1 i extramaterialet till Quickologi på hemsidan goranlambertz.se). Ingen har såvitt jag vet gått i clinch med dessa beräkningar och kommit fram till ett bevisvärde som tydligt avviker från mitt.
Den 5 juni 2015 kom den s.k. Bergwallkommissionen med sin rapport. Den innehåller skarp kritik mot polis och åklagare för de fel och brister i polisutredningen som ledde till att Thomas Quick dömdes oskyldig. Enligt kommissionens ordförande går mördarna fria. Hur den bedömningen gjorts förklaras inte i rapporten. Kommissionen valde att utan någon prövning – i varje fall inte någon som har presenterats – utgå från att Sture Bergwall är oskyldig. Det gjorde man alltså trots att en rent matematisk beräkning, om man hade gjort den, skulle ha visat att sannolikheten för att Quick dömdes felaktigt för alla morden är så liten att man i praktiken kan bortse från den.
Några månader senare presenterade en norsk parallellutredning sin rapport. I enlighet med sina direktiv godtog utredningen de slutsatser som Bergwallkommissionen hade kommit till och gjorde därefter sina egna bedömningar och slutledningar. Dessa handlade mestadels om de norska myndigheternas arbete i de tre brottsutredningar som avsåg mord i Norge.
Bergwallkommissionens rapport fick en del publicitet i Sverige, men ganska snart tystnade det. Den norska utredningsrapporten förblev i stort sett okänd i svenska medier. Även i övrigt har det varit tyst kring Quickärendet det senaste halvåret. Tidigare förekom ofta hänvisningar till ”skandalen” och ”rättsrötan”, men sådant har uteblivit på senare tid.
Planerna på den film som skulle börja spelas in kring årsskiftet 2014–15, med David Dencik i huvudrollen som Thomas Quick, tycks ha skrinlagts. Och den dokumentärfilm som spelats in av ett brittiskt produktionsteam med delfinansiering från Sverige har ännu inte visats här. Den är klar sedan ett halvår och har kunnat ses i bl.a. England. Planerna var från början att den skulle gå upp här i landet i stort sett samtidigt med premiären där.
Den skadeståndstalan mot Christer van der Kwast och Seppo Penttinen som Leif GW Persson och Jan Guillou har lovat finansiera väntar fortfarande på att bli väckt. Advokaten Thomas Olsson har däremot för Sture Bergwalls räkning väckt en skadeståndstalan mot staten för att jag driver en kampanj som staten sägs ansvara för och som i realiteten innebär att jag beskyller den frikände Bergwall för mord. Men de har inte väckt någon motsvarande talan mot mig personligen för beskyllningarna.
För den journalist som vill gräva i ärendet på riktigt finns en mängd frågor att ställa till några nyckelpersoner. Varför frågade t.ex. resningsåklagarna inte Sture Bergwall hur han kunde peka ut platser i terrängen där en liksökhund senare skulle komma att markera för lukt av död människa? Varför har inte Leif GW Persson, Dan Josefsson, Peter Wolodarski m.fl. velat ställa upp i en sakdebatt inför publik om Quickärendet eller om mediernas hantering av det? Jag har gjort en lista på hundra sådana frågor som jag har erbjudit ett par journalister på villkor att frågorna ställs, bl.a. en medarbetare på Sveriges Radio. Ingen har nappat.
Enligt min uppfattning har det svenska samhället allvarligt svikit offren och deras anhöriga. Men samhället har också allvarligt svikit Sture Bergwall. Därför avundas jag honom inte när han nu skriver sin nya bok och bl.a. ska förhålla sig till de tidigare böckerna, ”Kvarblivelse” respektive ”Thomas Quick är död”.
I dag finns det så mycket material lätt tillgängligt att det inte möter några svårigheter för den som har ca fyrtio timmar över att ta reda på så mycket som behövs. Den som gör en ordentlig sådan genomgång lär finna att det som har åstadkommits är en av tidernas största blåsningar. Jag har gått igenom ett antal myter och villfarelser i världshistorien, och jag tror att Quickärendet är en av de mest spektakulära. (Jag presenterar några av myterna i extramaterialet till Quickologi på min hemsida.)
Det är troligt att de svenska medierna för närvarande ser det så, att det bästa sättet att hantera blåsningen är att försöka sopa den under mattan. Och det är möjligt att de har rätt. Ingen här i landet lär tycka att det är särskilt roligt att en villfarelse som denna har orkestrerats just i Sverige. Men för historieskrivningen ska det inte råda något tvivel om att sanningen hela tiden fanns att tillgå.