Nyårsbetraktelse om Quickärendet 2017

Den lilla lögnen

Det är välkänt att vissa länder håller sig med offentliga lögner. Nordkorea är det bästa exemplet, men även Kina och Ryssland är ganska obekymrade inför sanningen. Vem tror t.ex. att den Hongkong-svenske förläggaren Gui Minhai inte blev bortförd mot sin vilja av kinesiska myndigheter? Och vem tror på Rysslands försäkringar om att man inte deltar aktivt i den väpnade konflikten i östra Ukraina?

I Sverige är det öppenhet och sanning som gäller, och det är väldigt skönt. Men även hos oss finns det offentliga lögner. Quickhistorien är ett exempel. Det är förstås en liten lögn jämfört med de som förekommer på den storpolitiska arenan. Och den består inte så mycket av uttalade osanningar (även om sådana förekommer) som av en ovilja att ta reda på avgörande fakta och en vidsträckt önskan om att saken nu ska få vara innan mer blir utrett och avslöjat. Får man tyst på diskussion och ifrågasättanden kanske riskerna för pinsamheter försvinner.

Den sparsamma publiciteten kring Sture Bergwalls bok, och särskilt om dess tydliga undvikande av några frågor som inte kan besvaras, är ett bra exempel på den tystnadspolicy som nu gäller. Och det finns många andra exempel från det senaste halvåret. Som tystnaden kring att Sture Bergwall och hans advokat Thomas Olsson återkallade sin skadeståndstalan mot staten för min ”kampanj" mot Bergwall. Som den uteblivna visningen i Sverige av den stort uppslagna brittiskproducerade filmen om rättsskandalen, ”The Confessions of Thomas Quick”. Som de uteblivna frågorna till Leif GW Persson och Jan Guillou om vad som blev av den skadeståndstalan mot Christer van der Kwast och Seppo Penttinen som de skulle finansiera. Som de skrinlagda planerna på en svensk film om Quickaffären. Och så vidare.

Jag kan förstå den önskan som nu finns om att locket ska ligga på. Men när man ser internationella medier ta Quickaffären till intäkt för förlöjliganden av det svenska rättsväsendet kan man känna sig extra beslutsam om att inte låta lögnen ligga stilla. Så sent som i december 2016 fanns en artikel i brittiska Sunday Times om ”Sweden´s Hannibal Lecter”. Och den ovannämnda filmen ”The confessions of Thomas Quick” marknadsförs nu så här på bl.a. amerikanska Netflix:

”This documentary tells the story of Sweden's most infamous serial killer, who confessed to more than 30 murders before recanting everything. A serial killer whose crimes were so horrific they scarred a nation. Then someone started checking the story.”

Rättsskandalen

Det har nu gått 24 år sedan Sture Bergwall började erkänna mord, 22 år sedan han fälldes för det första mordet, 15 år sedan han dömdes för det sista. Det är 8 år sedan Bergwall tog tillbaka sina erkännanden och 3 år sedan det sista frikännandet efter resning. För 1 ½ år sedan kom Bergwallkommissionen med sin rapport (SOU 2015:52). Charles Zelmanovits, det första mordoffret, har varit död i 40 år.

De sex fällande domarna mot Thomas Quick är omsorgsfulla genomgångar av bevisningen mot honom. Efteråt har bilden skapats att han fälldes i huvudsak på sina erkännanden, men inget kunde vara mera fel. Det är bara att läsa domarna för den som vill konstatera detta.

Inget kunde heller vara mera fel än påståendet att bevisningen föll i spillror när Sture Bergwall förklarade hur det hade gått till, nämligen att han hade fått hjälp av poliser, advokater, åklagare och terapeuter att dikta ihop sina mordberättelser. Vi kan bortse från det lätt osannolika i att så många personer i sina yrken skulle ha gått ihop om att konspirera fram ett stort antal falska morderkännanden. Det viktiga är att konstatera att det finns en stor mängd bevis som omöjligen kan ha tillkommit genom någons hjälp.

När Sture Bergwall tog tillbaka sina erkännanden år 2008 fick Hannes Råstam sitt livs största scoop, och det är knappast någon tvekan om att han spelade stor roll för Bergwalls beslut. Oavsett detta blev många övertygade av Råstams framställning, och så småningom även av Dan Josefssons. När resningsåklagarna och så småningom även Bergwallkommissionen gick på samma linje var saken klar: Bergwall hade blivit oskyldigt dömd för åtta mord. Tidernas största rättsskandal hade inträffat i Sverige.

Och en av tidernas största rättsskandaler vore det nog. Om det hade varit sant. Men det räcker att lätta på förlåten lite grand och granska de avgörande bevisen med sakkunniga ögon för att förstå hur det ligger till, att rättsskandalen är en villfarelse. Nöjer man sig inte med en granskning av bevisen kan man undersöka vad Bergwalls, Råstams och Josefssons påståenden innebär, nämligen att Bergwalls ändrade berättelse om vad som hände förutsätter att han ensam talar sanning medan ett 20-tal i övrigt välrenommerade personer ljuger.

Sannolikhetsberäkningar, nu med Bayes´ sats

När man pekar på bevisen i Quickrättegångarna möts man av korta avfärdanden eller ointresse. Ett siffervärde på bevisen är svårare att ignorera. För vem kan hävda att Sture Bergwall måste vara oskyldig om bevisen mot honom har ett sannolikhetsvärde på över 90 procent? Inte ens om värdet bara vore 60 % vore det ju sannolikt att han var oskyldig.

Därför bestämde jag mig för att försöka ange det samlade bevisvärdet i form av en ungefärlig siffra. Det har varit flera turer kring detta, och jag använde först beräkningsmetoder som inte är matematiskt godtagbara. Det framgick visserligen ändå tydligt att den ackumulerade bevisningen var minst sagt övertygande. Men nu har jag lärt mig av de sannolikhetsteoretiskt kunniga att räkna korrekt. Den metod som jag nu använder – Bayes´ sats – är den som rekommenderas av matematikerna och som godtas genomgående.

En svårighet finns kvar. Man kan inte räkna fram något användbart samlat bevisvärde om man inte först värderar vart och ett av bevisen någorlunda korrekt. Ingen bestrider dock att beräkningarna ger ett gott resultat av det samlade bevisvärdet om man inte övervärderar något enskilt bevis innan man stoppar in det i formeln. Då är man alltså på säker mark.

Som ett exempel har jag på detta sätt räknat på sannolikheten för att Bergwall är skyldig till mordet på Therese Johannessen (se http://goranlambertz.se/book-extra/berakningar-av-bevisvarden-med-bayes-sats/, avsnitt 5). Efter att ha fört in ungefär hälften av de bevis som finns i formeln har jag kommit fram till ett sannolikhetsvärde på drygt 0,99999999. När jag presenterade detta resultat (se nyssnämnda länk) bad jag eventuella opponenter att höra av sig. Det har fem personer gjort.

Det visade sig att tre av dessa personer hade missförstått beräkningssättet, och de har inte framfört några invändningar sedan jag förklarat. De övriga två accepterade beräkningssättet i princip men hade invändningar som i huvudsak gick ut på att jag hade överskattat bevisvärdet på några punkter (främst punkt 3 i tredje, fjärde och femte uträkningarna för den som vill se närmare på saken). Den ene av dem bedömer jag som tendentiös och delvis osaklig i sitt ifrågasättande, den andre som seriöst prövande.

Enligt min mening har jag inte överskattat bevisningen, snarare tvärtom. Men även om man ändrar indata till formeln och tydligt underskattar den bevisning som ifrågasättandena handlar om, får man ett mycket högt ackumulerat bevisvärde. Och därtill finns det åtskillig ytterligare bevisning att beakta om man vill göra sig besväret.

Även med god vilja kan jag inte se att det har framkommit något som på allvar jävar det huvudsakliga resultatet i min beräkning av bevisvärdet i Therese-målet. Det bör därför stå klart för alla som är beredda att ta till sig fakta att bevisvärdet under alla förhållanden var så högt att det inte kan hävdas att Bergwall blev felaktigt dömd.

Till skeptiker brukar jag ställa den här frågan angående det bevis som jag inte ens använde i den nyssnämnda beräkningen fastän det är det starkaste av alla: Hur kan en person som bluffar peka på just den plats där hunden kommer att markera en tid senare? Det enda svaret jag har fått, vid sidan om att det inte går att förklara, är att ”så kan det inte ha gått till”. Men just så gick det faktiskt till. Flera gånger.

Sture Bergwalls bok

I september kom Sture Bergwalls bok ”Bara jag vet vem jag är” ut på Forum förlag. Jag har redan nämnt att hans version förutsätter att åtskilliga andra personer är lögnaktiga, bara han själv sanningsenlig. Och jag har nämnt att han undviker frågor som inte går att besvara, som den om hur han kunde peka ut den plats där hunden skulle markera eller den om hur han kunde veta att det skulle ligga en såg under mossan, en såg som hittades med metallsökare efter hans anvisningar, eller den om hur han kunde svara rätt på tio gånger fler frågor om två av morden än en kontrollgrupp.

Men jag vill framhålla en av hans sentida ”anpassningar”. I den intervju som Bergwallkommissionen gjorde med Sture Bergwall sa han att han hade fått hjälp att komma på fakta som skulle göra det tillräckligt övertygande att han hade mördat Johan Asplund. Det skedde, enligt anteckningarna från kommissionen, vid en ”brainstorming” med psykoterapeuten Birgitta Ståhle och advokaten Sten-Åke Larsson. Sedan Larsson förklarat att han förvisso inte deltagit i något sådant, om det ens skulle ha varit möjligt, är uppgiften en annan i boken. Nu är det bara Birgitta Ståhle som hjälpt Bergwall att brainstorma fram de nödvändiga uppgifterna. Hur det nu skulle ha varit möjligt för henne att ha kunskap om fläktljud, slamsugningsfordon, tröjor och annat i Bosvedjan i Sundsvall.

Varför trakassera Bergwall?

Vilken bild har egentligen svenskarna i dag av Quickprocesserna? Är det Bild nr 1, att rättsväsendet fallerade grovt och att Sture Bergwall dömdes oskyldig till följd av manipulationer, falskspel och allvarliga misstag av framför allt åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, psykologiprofessorn Sven Å Christianson, advokaten Claes Borgström och psykoterapeuten Birgitta Ståhle?

Eller är det Bild nr 2, att Thomas Quick med all sannolikhet fälldes korrekt för de åtta morden och att medierna, resningsåklagarna och Bergwallkommissionen har huggit i sten?

Det är svårt att veta vilken majoritetsbilden är. Frågar man jurister är det inte någon tvekan, det är i alla fall mitt intryck. Där är det Bild nr 2 som gäller. Och de flesta jurister är hyggligt kunniga i bevisvärdering. De kan se på bevisen att de räckte gott och väl. Frågar man andra är det mera tveksamt. Visserligen är det en överväldigande majoritet av de personer som jag vet har angett någon form av uppfattning (ungefär 700 mot 300 på min lista) som har Bild nr 2. Men det kan ju bero på att det är många ur just den gruppen som har hört av sig till mig.

Vid ett par tillfällen har dock personer som jag känner sagt mig att jag borde sluta att "trakassera Bergwall”. Jag förstod att åtminstone den ene menade att folk redan har förstått och att jag var övertydlig när jag ville visa styrkan i bevisningen.

Det där kunde ju tala för att det är dags att sluta argumentera offentligt, ens i halvårsvisa betraktelser. Och jag hade faktiskt funderat i sådana banor ett tag. Men så kom en recension av Bergwalls bok i Aftonbladet den 2 december 2016. Recensenten, Ann Charlott Altstadt, skrev om Quickärendet som om det vore en självklarhet att van der Kwast, Penttinen, Borgström m.fl. hade skapat en gigantisk rättsskandal och därmed orsakat stort lidande för mordoffrens anhöriga. En enskild förledd recensent kan väl kvitta. Men detta publicerades i landets största tidning, som alltså fortfarande torgför idén om en rättsskandal.

Att Aftonbladet fortfarande driver denna linje visar sig så sent som i dag, den 1 januari 2017. Tidningen skriver om en brand i St. Petersburg som jag råkade komma nära. I några avslutningsord om Quickaffären och den granskning jag gjorde som JK skriver man: "Han fick hård kritik från flera håll för granskningen, särskilt som Bergwall senare frikändes från samtliga mord han tidigare varit oskyldigt dömd för."

Aftonbladet skriver alltså som en självklarhet att Bergwall blev "oskyldigt dömd". Varifrån har Aftonbladet fått den information som gör detta till ett säkert konstaterande på nyhetsplats, när det samtidigt står klart att sannolikheten för Bergwalls skuld till åtminstone ett av morden ligger långt över 99 %? Jag skulle vara intresserad av en diskussion med Aftonbladets ansvarige utgivare om dess förhållningssätt till sanningen. Och jag frågar härmed Sofia Olsson Olsén om tidningen har något intresse av att delta i en sådan diskussion.

Det finns nog anledning att för överskådlig tid peka på det som faktiskt hände när Sture Bergwall dömdes och frikändes. Det är visserligen inte alltid rätt att hävda sanningen, och man ska i princip inte jaga en frikänd person med påståenden om att han i själva verket inte borde ha friats. Men det finns undantag från den regeln. Quickärendet är ett sådant undantag. I sanningens intresse får därför Sture Bergwall stå ut med att bli trakasserad på det sätt som mina återkommande påminnelser innebär.

I det sammanhanget bör man komma ihåg att Bild nr 1 innebär att de ansvariga personerna i människors ögon får leva med att ha orsakat en av de största rättsskandalerna i svensk historia. Det får en rad konsekvenser, som att någon far illa av att nämna sitt efternamn för andra eller att någon annan får höra elaka hånskrattande kommentarer om föräldern. Det ginge väl an om det fanns saklig grund för hånskratten. Men det gör det inte. Om man förstår att de fällande domarna var riktiga kan man också förstå att de berörda personerna gjorde i stort sett ett så skickligt jobb som var möjligt. Småfel gjordes naturligtvis, men sådana görs alltid. Att betraktas som skyldig till något allvarligt, att ha fått sitt professionella liv fläckat, är obehagligt och kränkande. Är det obefogat bör vi andra säga ifrån, och göra det envist.

En domstolsprövning?

Man kan fundera över om det vore bäst att få frågan om rättsskandalen prövad i domstol, exempelvis i en förtalsrättegång. Då skulle man kanske framöver kunna slippa okunniga utfall som i den nyssnämnda recensionen i Aftonbladet. Men det finns skäl emot också, både finansiella och principiella. Det finns anledning att återkomma till saken på ett eller annat sätt.

Det som är bra

Det som är bra med Quickärendet är att det, till skillnad från mycket annat som diskuteras, innehåller en sanning. Vilken sanningen är, det kan inte vara föremål för "uppfattningar". Och vad man tror om den spelar inte heller någon roll. Den finns där ändå.