Vad har hänt sedan sist?

 

Sedan jag skrev min Halvårsbetraktelse 2017 har inte mycket hänt i Quickärendet.

 

a. Vad som har skett av någon betydelse är att Sture Bergwall har ansökt om skadestånd av staten enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.

 

Man har i princip rätt till sådan ersättning om man – som Bergwall – blir frikänd efter att ha varit dömd för brott och intagen för rättspsykiatrisk vård. Men man har ändå inte rätt till ersättning om man ”själv uppsåtligen har föranlett åtgärden”. Den svårighet som finns i ersättningsärendet är att avgöra om detta undantag är tillämpligt; har Bergwall – eller Thomas Quick som han då hette – själv uppsåtligen föranlett sitt frihetsberövande? Och det som där kan vara svårt att avgöra är hur man ska hantera den omständigheten att Bergwall/Quick antas ha blivit förledd att erkänna och att det skett medan han varit under inflytande av psykisk sjukdom eller instabilitet.

 

Ansökan har, som sig bör, gjorts till Justitiekanslern. JK har ännu inte fattat något beslut. Frågan om Bergwall i själva verket var korrekt dömd och blev felaktigt frikänd aktualiseras inte i ersättningsärendet. Den frågan ska Justitiekanslern alltså inte pröva.

 

Det som i övrigt har berört Quickärendet, och som jag känner till, är småsaker.

 

b. I medierna har det upprepats några gånger att Sture Bergwall blev oskyldigt dömd och att det var en rättsskandal när han dömdes. Det har skett i framför allt Dagens Nyheter, Aftonbladet och Sveriges television. Mitt intryck är att det mestadels har skett pliktskyldigast.

 

c. Liksom tidigare är det några saker som INTE har hänt. Den planerade svenska spelfilmen om Quickärendet tycks inte bli av. Och detsamma gäller den skadeståndsrättegång som Leif GW Persson och Jan Guillou skulle finansiera mot Christer van der Kwast och Seppo Penttinen. Radiojournalisten Martin Wicklin har inte hört av sig angående den undersökning han skulle göra efter den söndagsintervju som han gjorde med mig i mars (se Halvårsbetraktelse 2017). Och den brittiska dokumentären The confessions of Thomas Quick, delvis svenskfinansierad, har ännu inte dykt upp på svenska biografer eller i tv.

 

Var och en kan själv försöka dra slutsatser av de saker som inte har hänt.

 

d. Själv har jag dock numera sett The confessions of Thomas Quick, sedan jag fått den skickad till mig av regissören Brian Hill. Inriktningen i filmen är att Quick dömdes oskyldig. De personer som hävdar rättsskandalen talar i drygt 50 minuter, medan vi som säger att Quick blev korrekt dömd får knappt 5. De inlägg som vi gör är inklippta på ett sådant sätt att det i möjligaste mån ska framgå att våra argument väger lätt. Filmen går över huvud taget inte in på den bevisning som fanns och finns mot Sture Bergwall (och som är närmast hundraprocentig när det gäller alla åtta morden). Tittarna får intrycket att den enda bevisningen av betydelse var Thomas Quicks erkännande. Den omständigheten att han kunde säga så många saker som stämde med verkligheten berodde enligt filmen på att polisen antingen hade berättat för honom hur det var, eller hade sagt sådant som gjorde att han kunde gissa rätt.

 

e. För egen del har jag fortsatt, när tillfälle yppats, att fråga personer som hävdar rättsskandalen: Hur kunde Thomas Quick peka ut en mycket specifik plats i skogen där en liksökhund senare skulle komma att markera för död människa? Och hur kunde han göra detta flera gånger? Svaret är antingen ”den där hunden kunde man ju inte lita på” eller ”så kan det inte ha gått till”. När jag påpekar, dels att problemet kvarstår oavsett om hunden är att lita på eller inte, dels att ett flertal protokoll visar att det var just så det gick till, blir personen antingen orolig eller bortvänt avvisande.

 

 

Rättsskandalen som villfarelse – hur unik och hur gammal?

 

När det gäller synen på Quickärendet är situationen av allt att döma ungefär densamma i dag som för ett par år sedan. De flesta i Sverige lever nog än i dag i föreställningen att Thomas Quick blev felaktigt dömd och att inblandade poliser, åklagare, rättsläkare, psykologer, advokater och domstolar ställde till med århundradets rättsskandal i Sverige.

 

Eftersom villfarelsen fortfarande är så vitt spridd kan man ställa sig frågan om den är att betrakta som ”allmän”. Frågan är intressant, för vi har inte så många allmänna villfarelser i Sverige. Mindre grupper tror t.ex. att solen kretsar kring jorden, att spöken existerar eller att mässlingsvaccinationer är mer skadliga än nyttiga. Men det rör sig om små minoriteter, och villfarelserna har alltså mycket begränsad spridning.

 

Något större spridning har villfarelsen att Gud existerar som en varelse i himlen, eller att vissa personers handpåläggning kan bota allvarliga sjukdomar. Men inte heller dessa villfarelser omfattas numera av så många personer att de kan kallas allmänna.

 

Låt oss använda begreppet ”allmän villfarelse” för sådana myter som har mycket stor spridning, så stor att de omfattar en klar majoritet av de personer som över huvud taget har någon föreställning om saken. Jag vågar då karakterisera föreställningen att Quickärendet är en rättsskandal som en ”allmän villfarelse”. Och då är nästa fråga hur unik den är i vårt land, och hur långlivad den är och blir.

 

Jag kan faktiskt inte komma på någon annan allmän villfarelse i vårt land som är levande i dag och som är helt tydlig såvitt gäller villfarelsen, den felaktiga föreställningen. (Hur spridd Quick-villfarelsen är kan man som sagt inte vara säker på, och av olika skäl lär det inte göras någon undersökning av den saken.) Från de senare decennierna kan man annars nämna föreställningen att sovjetiska ubåtar befolkade Hårsfjärden och andra vatten i Stockholms skärgård i början av 1980-talet. Numera är det knappast en majoritet av de svenskar som över huvud taget har en föreställning om saken som har kvar den tron. Och då har villfarelsen upphört att vara allmän.

 

Hur är det då med uppfattningen att Christer Pettersson mördade Olof Palme? Jag tror att den omfattas av klart mer än hälften av de svenskar som har en föreställning om saken. Så den är allmän i den mening som jag använder här. Men det är inte tillräckligt säkert att den är en villfarelse för att jag ska våga ge den epitetet ”allmän villfarelse”.

 

Möjligen är föreställningen om apatiska flyktingbarn en annan allmän villfarelse. Men jag kan inte tillräckligt mycket om den saken för att kunna säga hur det förhåller sig. Och det gäller både frågan om det är en villfarelse och frågan om villfarelsen i så fall är allmän.

 

Förmodligen finns det en eller annan allmän villfarelse som jag inte nu kan påminna mig, eller som jag själv är en del av och därför inte förmår avslöja.

 

Så mycket lär dock vara säkert att allmänna villfarelser är ovanliga. Och det gäller särskilt när saken är mycket uppmärksammad. Quick-villfarelsen är därför en näst intill unik företeelse. Jag tror jag vågar påstå att det är den mest betydelsefulla allmänna villfarelsen i Sverige i dag.

 

Nästa fråga är då hur långlivad den är och blir. Det är rimligt att räkna med att villfarelsen blev allmän i och med Hannes Råstams dokumentärer i SVT. Det var då som Sture Bergwall sa, rakt in i Råstams kamera, att han hade ljugit om de mord som han hade erkänt, att han i själva verket inte hade begått något av morden. Den andra och sista dokumentären sändes den 21 december 2008, och i och med det spred sig en övertygelse om att Bergwall hade blivit felaktigt dömd och utsatt för en stor skandal. Ett år senare, den 17 december 2009, beviljades Bergwall den första resningen, i Levi-målet. Publiciteten var massivt inriktad på skandaltemat. Om inte förr så uppstod den allmänna villfarelsen då. Men jag tycker det är rimligt att räkna med att den skapades redan genom Råstams andra dokumentär, alltså i december 2008.

 

Det betyder att den allmänna villfarelsen om Quickskandalen nu är nio år gammal. Om man jämför med villfarelsen om de sovjetiska ubåtarna har då ”vår” villfarelse några år kvar. Det är förstås vanskligt att säga hur länge Ubåts-villfarelsen stod sig så pass att den omfattade klart mer än en majoritet av det medvetna svenska folket. Men låt oss säga att den var en allmän villfarelse fram till 1995, när den andra ubåtsskyddskommissionen presenterade sitt betänkande. I så fall blev den allmänna villfarelsen 13 år gammal. Quick-villfarelsen ligger ungefär fyra år efter. Men den lär klara att ta sig ifatt. Inget tyder i dag på att den skulle förlora sitt fäste på något mera avgörande sätt.

 

Föreställningen om apatiska flyktingbarn blev allmänt spridd år 2005. Den är omdiskuterad, och det har som bekant hävdats att det i många fall rörde sig om en bluff, ett ohederligt sätt att utnyttja barnen. Jag vågar som sagt inte säga om föreställningen om en utbredd apati bland flyktingbarn är en allmän villfarelse eller inte. Men om den är en villfarelse, och om den är allmän, så är den ungefär tolv år gammal.

 

Nåja, det som är intressant att konstatera är väl att Quick-villfarelsen sannolikt är en av de mest betydelsefulla och spektakulära myterna i Sverige under de senaste 50 åren. Och för egen del måste jag erkänna att jag gärna ser att den slår svenskt rekord. Det är ganska kul att vara på rätt sida i något så sensationellt och på många sätt – faktiskt – intressant.

 

 

Vissa inblandade personers insikter och misstankar

 

Jag har roat mig med att fundera över vad olika inblandade personer kan ha misstänkt eller förstått av Quickärendet, och hur de har hanterat och hanterar sina misstankar resp. insikter. Det är bara de personer som har hävdat rättsskandalen och på något sätt understött eller drivit på villfarelsen som är av sådant intresse att jag har tagit med dem i nedanstående tabell. Och där finns förvisso inte alla som har ett ansvar, utan bara de personer som jag bedömer mest intressanta.

 

Beträffande var och en av personerna noterar jag om de enligt min bedömning – som ofta inte är mer än en gissning baserad på vad jag känner till om personerna – inser resp. misstänker att Thomas Quick genomgående blev korrekt dömd och att det alltså inte var fråga om någon rättsskandal. Vidare noterar jag hur jag tror (eller i några fall vet) att de hanterar den insikt resp. misstanke som jag bedömer att de har. Slår de bort den och avstår från att resonera i sak? Förnekar de insikt eller misstanke och hävdar att det inte alls finns anledning att betvivla rättsskandalen? Erkänner de möjligen, för sig själva och kanske rentav utåt, det som de inser resp. misstänker?

 

Det här är min bedömning (oftast alltså bara en gissning) beträffande några av de mest tongivande och intressanta personerna på den sida som hävdar rättsskandalen:

 

 

	Inser	Misstänker	Slår bort	Förnekar	Erkänner dolt	Erkänner öppet
Björn Ericson	Nej	Ja		Ja	Ja
Daniel Tarschys	Nej	Nej
Leif GW Persson	Nej	Ja		Ja	Ja
Jan Guillou	Nej	Ja		Ja	Ja
Bo Göran Bodin	Nej	Ja	Ja		Ja
Dan Josefsson	Nej	Ja		Ja	Ja
Pelle Svensson	Nej	Nej
Thomas Olsson	Ja			Ja	Ja
Jörgen Huitfeldt	Nej	Ja	Ja		Ja
Peter Wolodarski	Nej	Ja	Ja		Ja
Göran Greider	Nej	Nej
Ulrika Knutson	Nej	Nej
Anne Ramberg	Nej	Ja		Ja	Ja
Sven-Erik Alhem	Nej	Nej
Åsa Linderborg	Nej	Nej
Oisín Cantwell	Nej	Ja		Ja	Ja
Fredrik Wersäll	Ja		Ja		Ja
Maciej Zaremba	Nej	Ja	Ja		Ja
HG Axberger	Ja		Ja		Ja
Anders Perklev	Ja		Ja		Ja

 

 

Det finns skilda skäl för de olika personerna att förhålla sig till sina insikter eller misstankar på det sätt som de gör. För de sex personer i tabellen som enligt min bedömning inte ens misstänker att rättsskandalföreställningen är en villfarelse är förhållningssättet i princip inte något problem. De personer som å andra sidan inser villfarelsen har i regel professionella skäl att inte avslöja sin insikt utåt även om de erkänner den för sig själva; de anser sannolikt att man inte bör säga offentligt att den som är frikänd borde ha blivit dömd. Vilka skäl för sitt agerande som de personer har som misstänker villfarelsen men inte inser den, ja det är nog individuellt. Flera av dem anser säkert att det är klart bäst för dem själva om saken blir liggande så länge som möjligt.

 

En intressant fråga är hur personerna i tabellen, och vissa andra, kommer att förhålla sig framöver. Det gäller särskilt om det av någon anledning kommer att stå otvetydigt klart – om det nu kan bli klarare än det redan är – att Thomas Quick blev korrekt dömd och att Sverige alltså har levt i en villfarelse som personerna i viss mån bär ett ansvar för.

 

 

Något om Bergwallkommissionen till sist

 

När man studerar Bergwallkommissionens betänkande konstaterar man att kommissionen hade som utgångspunkt att Thomas Quick är oskyldig till de mord som han dömdes för. Det var ju egendomligt, dels eftersom utgångspunkten saknade grund, dels eftersom detta var ganska lätt att konstatera för de kvalificerade jurister som ingick i utredningen, och dels eftersom det alltid är vanskligt att basera sina överväganden och slutsatser på en utgångspunkt som möjligen inte stämmer.

 

Man undrar gärna om det är första gången som en svensk statlig utredning har gjort något så egendomligt. Men man kan faktiskt hitta tidigare motsvarigheter av ungefär samma slag. Den första ubåtskommissionen 1983 var långt ifrån förutsättningslös i sitt arbete, och resultatet blev därefter – mycket dåligt. Och ungefär detsamma kan sägas om den s.k. Edenmankommissionen efter mordet på Olof Palme när det gäller den rapport man avgav angående det s.k. polisspåret.

 

Varför gör de på detta viset? För mig är det en gåta att personer som sätts att utreda viktiga frågor börjar med att lägga verkligheten till rätta. Det må väl vara att sådant sker i länder som inte strävar efter öppenhet och sanning. Men i Sverige?

 

 

PS Den som känner till andra allmänna villfarelser får gärna höra av sig till mig på goran@goranlambertz.se.