Bo Göran Bodin, Cajsa Lindholm, Christer van der Kwast, Maria Kelt, Martin Wicklin, Nils Schultz, Nyårsbetraktelser, Quickärendet, Rättsskandal, Seppo Penttinen, Sven-Erik Alhem, Yrsa Stenius

Nyårsbetraktelse om Quickärendet 2019

av Göran Lambertz
Publicerad tisdag 1 januari 2019

 

Århundradets rättsskandal

 

Sveriges största rättsskandal har den kallats, skandalen kring utredningarna och de fällande domarna mot Thomas Quick (förr och senare Sture Bergwall). Ibland rentav Århundradets rättsskandal, utan begränsning till Sverige.

 

Och varför inte. Om en oskyldig person döms för åtta mord, då är det utan tvivel en riktigt saftig skandal. En sådan som fordrar inte bara inkompetens hos polis, åklagare och domstolar. Utan dessutom en rejäl dos ond vilja och falskspel från flera aktörer. Något liknande har nog inte hänt någon annanstans i världen. Bara i Sverige. Lite kul att vi är världsmästare i den grenen.

 

Att så många trodde på detta gör möjligen oss i Sverige till världens mest lättlurade folk. Vi borde ha förstått att det inte gärna kunde vara så som Råstam, GW, Guillou och några till hävdade. För det var inte bara ovanligt osannolikt, utan osant.

 

Att rättsskandalen i själva verket var en villfarelse tycks numera ha gått upp för de flesta, i varje fall för dem som är rimligt kunniga i bevisvärdering. De som har brytt sig har kunnat konstatera att bevisvärdet faktiskt var uppemot 100 % i vart och ett av de åtta mordmålen. Och då är det förstås svårt att undgå insikten om hur det faktiskt ligger till.

 

Jag känner visserligen två jurister som fortfarande står fast förankrade bakom rättsskandalen. Två som hävdar att det inte fanns någon bevisning av värde mot Bergwall/ Quick, och att det alltså var en stor skandal att han dömdes. Det är de båda pensionerade åklagarna Nils Schultz och Sven-Erik Alhem. Jag känner inte till någon mer jurist som hyser den uppfattningen och hävdar den offentligt (hör gärna av er om ni finns; se även PS i slutet), däremot åtskilliga som tror det motsatta. Eller som jag föredrar att uttrycka det: som förstår att rättsskandalen nog var lurendrejeri.

 

 

 

Argumentera?

 

Jag avstår numera nästan alltid från att argumentera kring Quickärendet i sak. Det är meningslöst. Den som inte förstår villfarelsen har nog helt enkelt bestämt sig. Och honom (de allra flesta är män) tjänar det inget till att försöka övertyga.

 

Så jag utgår helt enkelt från att Thomas Quick blev korrekt dömd, att rättsskandalen följaktligen är en villfarelse och att detta är oomtvistligt. Och oavsett om detta är rätt eller fel tjänar det ju ingenting till att tvista eller argumentera om saken. För det är ändå som det är; antingen dömdes Quick korrekt enligt den bevisning som fanns, eller också inte. Ingen kan ändra i efterhand på hur det faktiskt var. Det är skönt att veta, även om det som hände var obeskrivligt hemskt för många människor.

 

 

 

Cajsa Lindholms bok

 

Lagom till Bokmässan i Göteborg i september kom psykoterapeuten Cajsa Lindholms bok ”I denna kusliga tomhet” med underrubriken ”en analys av Thomas Quicks tankevärld, dess uppkomst och gestaltning” (Dualis förlag, 341 sidor). Det är en fallbeskrivning baserad på Sture Bergwalls egen bok Kvarblivelse, som han skrev medan han ännu höll fast vid sina erkännanden.

 

Författaren tydliggör sambandet mellan tidig utsatthet och traumatisering, och hon analyserar Quick/Bergwall utifrån psykodynamisk teori. Hon stödjer sig på intervjuer, rättspsykiatriska utlåtanden, domar och andra källor. Och det växer fram en bild av en sammansatt person med en känd historia av destruktivt utagerande i våld, sadism och pedofili. Detta gäller oavsett hur man ser på skuldfrågan när det gäller de mord för vilka Bergwall dömdes och sedan har frikänts. Enligt författaren behöver vi förstå och omfatta orsakerna till destruktivitet och det lidande som den ger upphov till. Och vi behöver förstå att tidigare erfarenheter av psykisk brist och trauma kan leda till en kuslig tomhet med ohyggliga konsekvenser.

 

Cajsa Lindholm tar inte ställning i skuldfrågan, men hon sticker inte under stol med att hennes bok är, som hon skriver, ”en motkraft till den förenklade och förvridna bild som de senaste årens journalistik försett oss med: Sture Bergwall som en harmlös homosexuell missbrukare – ett offer för vården på Säters sjukhus”. Enligt henne var boken Kvarblivelse omöjlig att ljuga ihop.

 

Författaren bidrar också till reflektion över människans svårigheter att omfatta komplexa och smärtsamma psykologiska skeenden.

 

Boken är naturligtvis sprängstoff i Quickdebatten, eftersom den kontrasterar starkt mot den linje som de stora medierna ännu driver. SVT, Sveriges Radio, DN och Aftonbladet (= de värsta syndarna) har såvitt jag vet inte över huvud taget nämnt den. Boken har däremot fått uppskattande recensioner i tidskriften Psykoterapi, av psykologen och psykoterapeuten Sverker Belin, och i bl.a. Norrköpings tidningar av juristen Anders Heiborn. Båda manar oss att läsa och begrunda. Jag skriver gärna under på den uppmaningen. Cajsa Lindholms bok är mycket läsvärd, och klargörande.

 

 

 

Seppo Penttinens  och Yrsa Stenius bok

 

Jag nämnde boken ”Rättsskandalen!?” redan i min förra betraktelse. Nu vill jag bara påminna om min utfästelse att betala 2 000 kr till den som kan hitta några faktafel eller vilseledanden av betydelse för bedömningen av skuldfrågan i Seppo Penttinens 400 sidor långa redovisning. Det är fortfarande inte någon som har hört av sig. Var och en får dra sin egen slutsats. Om Seppo Penttinens text är riktig … (fyll i fortsättningen).

 

I sina minnesord över Yrsa Stenius i Hufvudstadsbladet i Helsingfors skrev den legendariske finlandssvenske författaren och politikern Claes Andersson att boken ”har av press och medier i Sverige bemötts med en dånande tystnad”. Så är det. Och det är inte svårt att förstå denna tystnad. För varför skulle man vilja öppna sig för den pinsamhet som det innebär om verkligheten avtäcks inför öppen ridå?

 

 

 

Christer van der Kwasts bok

 

Redan våren 2015 kom boken ”Bortom rimligt tvivel”, skriven av överåklagaren Christer van der Kwast som var åklagare i samtliga mordrättegångar mot Thomas Quick. Nu har van der Kwast skrivit en Efterskrift till boken inför en nyutgivning i vår. Det är en svidande och samtidigt mycket underhållande vidräkning med framför allt den av Daniel Tarschys ledda Bergwallkommissionen. Trots tragiken med de många morden finns det numera en del humor i Quickärendet, något som van der Kwast tar väl vara på. Han avslutar sin Efterskrift i försiktig optimism (alltför försiktig enligt min mening): En rättvisande historieskrivning kanske är möjlig.

 

 

 

Det som göms i snö

 

Tidigt i höstas gick på Kanal 5 en dramaserie med namnet ”Det som göms i snö” efter en idé av Leif GW Persson. Handlingen är till viss del inspirerad av Quickärendet, och man känner igen flera personer som hade roller i Quickutredningarna och i granskningen av dem. Ett syfte är att förlöjliga dessa personer, bl.a. mig själv.

 

Jag puffade på fullt allvar för serien efter det tredje avsnittet av åtta, dels för att jag tyckte den var bra, dels för att intresserade personer gavs en ny möjlighet att sätta sig in i Quickärendet. Jag tyckte också det kunde vara intressant att undersöka vilka ändringar som manusförfattarna hade gjort i förhållande till verkligheten för att göra storyn trovärdig.

 

Tyvärr blev serien alltmer kalkonartad ju fler avsnitt som sändes. Det visade sig bl.a. att det inte fanns några ambitioner – som jag alltså hade tänkt mig – att göra storyn trovärdig.

 

Vad man ändå kan göra är att ställa sig frågan varför Leif GW Persson inte gör som de stora medierna och avstår från att över huvud taget beröra Quickärendet. Jag tror att svaret är att Persson numera inser vad som verkligen hände när ”århundradets rättsskandal” avslöjades och tar den chans som bjuds att lägga ut ytterligare några dimridåer. För honom är det naturligtvis tråkigare än för de flesta att skandalen gick på grund. För om det var någon som var kapten på skutan, så var det GW.

 

 

 

Blir det någon skadeståndstalan från Bergwall?

 

Som bekant avslog Justitiekanslern Sture Bergwalls skadeståndsanspråk mot staten för att han hade varit felaktigt frihetsberövad. En skadeståndsprövning sker utan omprövning av skuldfrågan, och i vilket normalt fall som helst skulle den som först dömts och sedan frikänts från ansvar för åtta mord ha fått många miljoner kronor i skadestånd. Justitiekanslerns motivering till avslaget var att det inte fanns något tydligt orsakssamband mellan frihetsberövandet av Bergwall och morddomarna; han skulle alltså ha suttit på Säter i 22 år även om han inte hade dömts för något mord.

 

Såvitt man har kunnat se var det inte särskilt många som upprördes av beslutet. Någon opinion har i varje fall inte väckts för Bergwalls sak. Om han faktiskt hade varit utsatt för den rättsskandal som man har trott, vore det naturligtvis orimligt om han inte fick skadestånd. Tystnaden efter JK:s beslut får nog ses som ytterligare en indikation på att nästan alla har förstått.

 

Nu är frågan om Bergwall kommer att väcka talan mot staten i domstol. Han befinner sig i ett besvärligt dilemma när han ska ta ställning till det. Han har visserligen goda möjligheter att få bifall till sitt anspråk i domstol, det är svårt att se att Justitiekanslerns nödlösning kan hålla för en domstolsprövning. Men Bergwall löper två risker. 1. Om han förlorar blir det kostsamt, och han har säkert ingen stark ekonomi. Hans advokater lär inte vilja arbeta gratis för en, som de förstår, i grunden sjuk sak. 2. I en rättegång kommer han inte att kunna undgå vissa frågor som blir mycket svåra att besvara. Visserligen ska det inte ske någon omprövning av skuldfrågan i en skadeståndsrättegång; Bergwall är frikänd och ska behandlas som oskyldig. Men frågan om varför han erkände falskt måste penetreras för att statens eventuella ersättningsansvar ska kunna utredas. Och då kommer en del av bevisningen obönhörligen upp på bordet. Sannolikt är inte Bergwall särskilt trakterad av en sådan genomgång.

 

Mitt tips är därför att Bergwall avstår från att väcka talan mot staten i domstol. Det är på sätt och vis rimligt mot bakgrund av riskerna. Men det blir också en bekräftelse på att även Bergwall förstår vad klockan är slagen.

 

För egen del hoppas jag förstås på en skadeståndsrättegång. Det vore välgörande om Quickärendet blev ordentligt belyst inför domstol. (Se PS 2 nedan med ett förtydligande angående JK:s beslut och en eventuell domstolsprövning.)

 

 

 

Quickärendet och ett par välrenommerade journalister

 

Inför denna nyårsbetraktelse ställde jag en fråga till Sveriges Radios och numera SVT:s stjärnreporter Bo Göran Bodin. I en radiointervju år 2015 ställde han mig till svars för ett fel i min bok och gjorde ganska stor sak av det. Jag hade skrivit att liksökhunden hade markerat på en sten ute i vattnet efter att Thomas Quick hade pekat ut stenen som en plats där han hade hanterat kvarlevorna efter ett mordoffer. I själva verket berättade Quick om stenen efter att hunden hade markerat; det fanns alltså utrymme för polisen att ge honom information om markeringen och för Quick att anpassa sin berättelse.

 

Det som intresserar mig är om man som kvalitetsreporter ser ett ansvar för det materiellt riktiga utfallet av det arbete som man utför. Och jag frågade Bodin hur man gör om man får en misstanke om att ett jobb som man har gjort har bidragit till att allmänheten fått en felaktig bild, en bild som står allvarligt i strid med hur det verkligen ligger till. Anser man sig då etiskt förpliktad att återvända till saken för att om möjligt ställa till rätta?

 

Jag hade ställt denna fråga till Bodin redan tidigare, och jag tyckte mig då inte kunna ta miste på hans generade leende. Han sa att han hade lagt Quickärendet bakom sig, och han svarade därför inte på min fråga. När jag nu ställde den på nytt i ett mejl svarade han över huvud taget inte.

 

Inför denna betraktelse har jag också passat på att ställa en fråga till Sveriges Radios Martin Wicklin. I en Söndagsintervju våren 2017 testade han mig på några frågor om Quickärendet. Efteråt lovade han att undersöka några sakfrågor som jag hade preciserat, och sedan återkomma. Han har inte hört av sig, och nu ställde jag frågan om han hade något att rapportera. Inget svar. Saken är inte lika pinsam för Wicklin som för Bodin, men det kanske är genant nog att inte ha fullgjort ett åtagande.

 

Det är fler journalister än Bo Göran Bodin och Martin Wicklin som nog skruvar sig en del inför en eventuell granskning av deras insatser i bevakningen av Quickärendet. Numera, när de flesta förstår hur det ligger till, är det förstås mindre roligt att konfronteras med det som man gjorde när majoritetslinjen upplevdes som riskfri.

 

 

 

Att kunna erkänna fel – eller inta en reservståndpunkt

 

Det fordras en del av människor för att de ska kunna erkänna ett fel. Det gäller särskilt för allvarliga eller pinsamma fel.

 

För många som engagerade sig i Quickärendet var det lätt att först – efter Hannes Råstams skickliga propagandenummer i boken ”Fallet Thomas Quick, att skapa en seriemördare” – bli övertygad om att Sture Bergwall blev felaktigt dömd. Som Råstam framställde saken – med bl.a. ett sextiotal rejäla osanningar som var svåra att upptäcka för den oinvigde – tedde sig detta tydligt för de flesta som hängde med.

 

Men många upptäckte efter en tids debatt att det nog inte var så säkert i alla fall att Quickdomarna var en rättsskandal. Då var det säkert väldigt lätt – särskilt för jurister – att hamna i en reservståndpunkt som blev ett slags räddning när man insett (eller misstänkt) den inledande förvillelsen. Reservståndpunkten är, att när nu Bergwall blivit frikänd ska han, oavsett om frikännandet var rätt eller fel, betraktas som oskyldig. Och det är fel att hävda att frikännandet var oriktigt. För i varje fall som jurist bör man inte ifrågasätta frikännande domar. Den ståndpunkten kändes nog hedervärd, kanske rentav lite självklar.

 

Men i en situation där ett frikännande är förenat med starkt klander mot ett antal personer vore det naturligtvis egendomligt om frikännandet inte fick ifrågasättas. De personer som har fått löpa gatlopp i medierna för att de skulle ha åstadkommit århundradets rättsskandal får naturligtvis försvaras. I Quickärendet gäller det framför allt Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Claes Borgström, Sven Å Christianson och Birgitta Ståhle.

 

Detta borde mina kolleger juristerna ha förstått. Att inta reservståndpunkten var måhända frestande när man hade hamnat snett från början. Men det var inte desto mindre fel. Och dessutom fegt.

 

Det borde inte vara så svårt för människor att erkänna fel som de har begått. Och att man har tagit miste i en sakfråga borde egentligen inte vara svårt alls att tillstå. Framför allt en stor mängd journalister borde ta sig en rejäl funderare på sin moral i det hänseendet. För det handlar faktiskt om moral. Och det borde också en stor mängd jurister förstå. Som jurist bör man ha hög moral, inkl. förmågan att erkänna att man har haft fel.

 

Måhända är det enklast att som Sven-Erik Alhem och Nils Schultz hålla fast vid det som var den ursprungliga ståndpunkten för de flesta: Quickärendet är en rättsskandal. Sveriges största. Kanske världens.

 

 

PS Jag glömde en person som hävdar att Sture Bergwall blev felaktigt dömd, ursäkta. Departementsrådet Maria Kelt, Justitiedepartementet, menar att det förhåller sig så, och hon säger det också öppet. Och jag vill tillägga att jag respekterar de personer som tror så, och som också vågar stå upp för det. Vill någon säga till mig att han eller hon har samma tro som de tre nämnda personerna men vill slippa att bli namngiven, respekterar jag förstås det och låter bli att nämna namnet. Var och en har förstås rätt till sin tro. Men den jurist som än i dag hävdar utåt att Quick blev felaktigt dömd bör också kunna stå för det med sitt namn. Varför? Det ska jag återkomma till i en senare betraktelse. - Gott 2019!

 

PS 2 Det bör sägas för tydlighets skull att JK:s beslut bara avser ersättning enligt den s.k. frihetsberövandelagen, inte skadestånd enligt skadeståndslagen. I domstol kan Bergwall begära ersättning enligt båda lagarna. Skadestånd enligt skadeståndslagen fordrar ”fel eller försummelse vid myndighetsutövning”. Jag vågar säga att Bergwall inte kommer att initiera en sådan prövning, den är för riskfylld för honom. Vad det i praktiken kan komma att handla om vid en domstolsprövning är säkert därför ersättning enligt frihetsberövandelagen, där staten har ett strikt ansvar och där det alltså inte fordras "fel eller försummelse". (Även sådan ersättning kallas oftast för ”skadestånd”, åtminstone i dagligt tal.)