Nyårsbetraktelse om Quickärendet 2020-21
Tio tidigare betraktelser
Detta är den elfte halvårsbetraktelsen om Quickärendet. Den första skrev jag till nyåret 2015-16 och den senaste vid halvårsskiftet 2020. Jag har lagt ut ett dokument på min hemsida där de tidigare tio betraktelserna finns samlade. Och här kommer en innehållsförteckning till det dokumentet:
Inledning sid. 1
Det som hände åren 2008–15 1
Några kommentarer 3
Jurister, läkare, poliser och psykologer talade osanning 3
Envisas eller inte? 3
Kort bakgrund 4
Mediernas roll – och vissa andras 5
Sannolikhetsberäkningar 7
Den nya tystnaden 8
Att komma ur knipan 8
Den lilla lögnen 9
Rättsskandalen 10
Sannolikhetsberäkningar, nu med Bayes´ sats 11
Sture Bergwalls bok 12
Varför trakassera Bergwall? 12
En domstolsprövning? 13
Det som är bra 13
Åren som gått 14
Kevindokumentären, Dan Josefsson och Sven Å. Christianson 14
Sådant som inte har hänt sedan sist 14
Nedlagd skadeståndstalan 14
Sannolikheten för Bergwalls skuld 15
Förvånande oförmåga 16
Söndagsintervjun 17
Dreyfusaffären, skuld och feghet 17
Alla hundar är stora 18
Vad har hänt sedan sist? 19
Rättsskandalen som villfarelse – hur unik och hur gammal? 20
Vissa inblandade personers insikter och misstankar 22
Något om Bergwallkommissionen till sist 24
Åren 24
Orsakerna 24
Tillfredsställelsen 25
Rättsskandalen!? 25
Bevisningen 25
Tigandet 27
Justitiekanslern 27
Film 29
Norge 29
Betrakta? 29
PS 30
Århundradets rättsskandal 30
Argumentera? 31
Cajsa Lindholms bok 31
Seppo Penttinens och Yrsa Stenius bok 31
Christer van der Kwasts bok 32
Det som göms i snö 32
Blir det någon skadeståndstalan från Bergwall? 32
Quickärendet och ett par välrenommerade journalister 33
Att kunna erkänna fel – eller inta en reservståndpunkt 34
Beviskraft – och att förstå bevis rätt 36
Jurister som hävdar rättsskandalen 38
Stimulansen av en villfarelse 39
Några saker som händer – eller inte händer 40
Hur hade det gått om inte vi i Öjegruppen hade hållit emot? 41
Kommentarer till de avsnitt i Christian Dahlmans bok
Beviskraft som rör Quick 42
Är individualismen en orsak till att så många trodde på
rättsskandalen? 48
Jurister som tror på rättsskandalen 48
Bayes´ sats, boken Beviskraft och bevisningen mot Thomas Quick 49
Seminariet om Cajsa Lindholms bok 50
Fortfarande har Bergwall inte väckt talan mot staten om skadestånd 50
Något ytterligare om Bergwallkommissionen 51
Vilka personer har gjort mest för att lura svenska folket och
befästa villfarelsen? 51
Kan man säga att det inte var en rättsskandal och samtidigt tro
att Quick inte är skyldig? 52
Claes Borgström 53
Claes artikel i SvD och debatten efter den 53
Människors syn på saken efter Claes Borgströms ord 55
Varför inte ett förtalsmål? 56
När har Quickärendet vänt? 56
Diskussion med Alexander Barkman om bevisvärdet i Johanmålet 57
Mordet på Olle Högbom 57
Vad har hänt sedan sist?
Under det andra halvåret 2020 har det (såvitt jag vet) hänt främst två saker som rör Quickärendet:
1. Vi i Öjegruppen och ytterligare några personer skrev en ”jubileumsartikel” i Upsala Nya Tidning till tioårsdagen av den s.k. Quickfarelsen, alltså villfarelsen att de fällande domarna mot Thomas Quick var felaktiga och därmed en stor rättsskandal. En delvis intressant diskussion följde på artikeln.
2. I norsk tv har visats en serie på fem avsnitt om nioåriga Therese Johannessens försvinnande sommaren 1988. Serien har en för medierna ny hållning. Där utesluts nämligen inte att Quick faktiskt talade sanning när han erkände detta mord.
I den här betraktelsen ska jag beröra dessa båda händelser och diskutera ytterligare några saker kring Quickärendet. Så här:
– Tioårsartikeln
– Helena Nymans syn på saken
– Den norska serien om mordet på Therese Johannessen
– Filmen ”Quick” och vad den saknar
– En sammanställning av bevis för alla åtta morden
– Promemorian med advokaten Alexander Barkman
– Är det något särskilt med Sverige som gör oss mottagliga för villfarelser?
Tioårsartikeln
Den 3 september var denna artikel intagen i Upsala Nya Tidning under rubriken ”Villfarelsen om Thomas Quick tio år”:
”Den 3 september 2020 fyller villfarelsen om domarna mot Thomas Quick tio år. Den 3 september 2010 meddelades nämligen den första friande domen efter hovrättsbeslut om resning. Under åren därefter restes sedan de övriga fem domarna mot Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han numera heter. Bergwall bodde i Uppsala under en tid och gick på Fjellstedtska skolan. En av oss blev överfallen av honom med kniv i en lägenhet på Skolgatan 1974 och nästan dödad.
Enligt hovrättens resningsbeslut skulle frågan om skulden till de åtta mord som domarna gällde prövas på nytt i tingsrätten. Åklagarna valde trots detta att lägga ner åtalen. När det sker måste domstolen frikänna den tidigare dömde utan egen prövning. Och så skedde.
De flesta antog att detta innebar att Thomas Quick hade dömts felaktigt och att han var oskyldig till de åtta mord som han hade dömts för. Detta antagande förstärktes av dramaturgin kring Quickärendet. Starka författare och debattörer hävdade att det inte fanns någon bevisning mot Quick utöver hans erkännanden. Det blev till en sanning i mångas ögon. Alla dominerande medier i landet stämde in. Enstaka motröster trycktes tillbaka med stor kraft.
Sedan dess har flera böcker skrivits om Quickärendet, bl.a. fyra som har författats av några av oss som skriver under denna artikel. Den allmänna inställningen till Quickdomarna har nog förändrats en del genom detta, och genom den debatt som förekommit. Senast publicerade Svenska dagbladet en debattartikel som Claes Borgström skrev strax innan han avled. Där sa Claes Borgström att det inte finns någon som helst anledning att tro annat än att Quicks erkännanden var riktiga; han hade begått morden.
Många tycks ha övertygats av Claes Borgströms ställningstaganden. Han var med och visste hur det låg till. Men ändå lär de flesta i landet – jurister undantagna – fortfarande tro att Quick/Bergwall blev felaktigt dömd för åtta mord och att det därför inträffade en stor rättsskandal i Sverige under 1990-talet och början av 2000-talet.
Nästan alla som har satt sig in ordentligt i ärendet torde dock numera inse att Thomas Quick inte blev felaktigt dömd. Bevisningen mot honom räckte och blev över. Och det gäller samtliga åtta mord. Man kan dra fram hur många ”skumma” omständigheter som helst kring utredningarna, det hjälper inte: bevisningen var och är ramstark. Tre av de ovannämnda böckerna visar detta med stor tydlighet. Detaljerad information om bevisningen finns tillgänglig för den som så önskar.
Rättsskandalen finns alltså inte. Thomas Quick blev korrekt dömd på grundval av fullt tillräcklig bevisning. Och hur har man egentligen rimligen kunnat tro något annat under alla dessa år? Hur kunde man tro att flera domstolar i sex olika domar kunde komma fram till samma sak? Att bevisningen var så stark att det var ställt utom rimligt tvivel att Quick var skyldig till de åtta morden? Men att han inte hade begått ett enda? Det är alldeles orimligt, och det bör alla som har kunskap om vårt rättsväsende förstå.
Och hur kunde man tro att ett 30-tal poliser, åklagare, advokater, sakkunniga och terapeuter skulle samordna sig i något slags nätverk (en ”sekt”) för att få en person fälld för mord utan att det faktiskt fanns avgörande bevisning?
Men så beskrevs det av centrala aktörer som Sveriges Radio och Sveriges television. Och Bergwallkommissionen fick klara direktiv och utgick från ett givet facit – att Quick var oskyldigt dömd. Därigenom cementerades uppfattningen om en rättsskandal.
Tio år för en villfarelse av denna magnitud. Det är genant för Sverige – framför allt för vårt åklagarväsende, våra medier och Bergwallkommissionen – att något sådant har kunnat inträffa i vårt land.”
Sven Å. Christianson, professor i psykologi
Håkon Gröttland, tidligere politioverbetjent
Lennart Höglund, f.d. byråsekr., offer för knivöverfall
Christer van der Kwast, f.d. överåklagare
Göran Lambertz, f.d. JK och justitieråd
Cajsa Lindholm, leg. psykolog och psykoterapeut
John B. Ottersen, tidligere politietterforsker
Seppo Penttinen, f.d. kriminalinspektör
Gubb Jan Stigson, f.d. kriminalreporter
Helena Nymans syn på saken
Med anledning av att Thomas Quicks verksamhet hade nära samband med Falun, där Sture Bergwall bodde i många år, hade vi erbjudit artikeln till Falu-kuriren. Där är Helena Nyman chefredaktör. Hon avböjde publicering men gjorde i stället ett specialnummer av tidningen med motsatt inriktning: Nu var det tio år sedan rättsskandalen avslöjades, tio år sedan det klarlades att Thomas Quick ljög om de mord som han hade dömts för. Tio år sedan det slogs fast att han var oskyldig. Och i en krönika skrev Helena Nyman själv: ”Här har en man dömts för ett antal mord han omöjligt kan ha begått.”
Efter detta utspann sig en diskussion mellan Helena Nyman och mig. Den är intressant bl.a. därför att den möjligen visar hur somliga journalister ser på frågan om skuld och oskuld och frågan om rätt och fel. Jag återger därför några förkortade delar av diskussionen här.
Jag: Vad har du för grund för påståendet att Bergwall är inte bara frikänd utan också oskyldig?
Helena Nyman: Den som är frikänd är också att betrakta som oskyldig.
Jag: Men i din krönika skriver du väl att han faktiskt ÄR oskyldig? Du skriver ju dessutom ”Här har en man dömts för ett antal mord han omöjligt kan ha begått.” – Sätter du personligen likhetstecken mellan ”betraktas som” och ”vara” oskyldig?
Helena Nyman: Om rättsväsendet slagit fast att en person är oskyldig är det också det jag utgår ifrån. Då är Sture Bergwall oskyldig – tills något annat bevisas. De tidigare fällande domarna – och underlaget till dem – har grundligt granskats och det finns mängder av uppgifter som visar att Bergwall blev felaktigt dömd.
Jag: Du säger "Om rättsväsendet slagit fast att en person är oskyldig", men något sådant slår rättsväsendet aldrig fast. Vad domstolen slår fast när den frikänner är att bevisningen inte räcker.
Helena Nyman: Att få resning och frias i åtta fall av mord är per definition en rättsskandal och Bergwall är nu en fri man – ett faktum som inte behöver ifrågasättas. Bergwall är frikänd och det finns ingen anledning för mig eller Falu Kuriren att ifrågasätta det.
Jag: Du skriver "Att få resning och frias i åtta fall av mord är per definition en rättsskandal". Men du har missuppfattat även detta i vårt rättssystem. Tänk tanken att de resta domarna var riktiga och att frikännandena berodde på dåligt arbete av åklagarna. Var menar du att rättsskandalen finns i så fall? – Och hur svarar du på frågan jag ställde tidigare, om du sätter likhetstecken mellan ”betraktas som” och ”vara” oskyldig?
Helena Nyman: Jag anser nog att jag svarat på den viktigaste frågan flera gånger; Bergwall har friats och är inte längre skyldig till mord.
Helena Nyman menar alltså att ett frikännande faktiskt innebär att den åtalade inte har gjort sig skyldig till brottet (1), att frikännandet faktiskt visar att en tidigare fällande dom var en skandal (2) och att Quick faktiskt dömdes för ett antal mord som han omöjligt kan ha begått (3).
Och kanske behöver man som journalist inte bekymra sig för om det står alldeles klart att det man säger är hundraprocentigt galet, så som det är med dessa tre påståenden av Helena Nyman.
Jag har sett mycket tokigt i Quickärendet. Helena Nymans påståenden går in på tangerad första plats.
Den norska serien om mordet på Therese Johannessen
Under hösten sände norsk tv, NRK, en serie i fem delar om nioåriga Therese Johannessens försvinnande 1988. Detta mord erkände Thomas Quick, som han då hette, år 1996 och dömdes för det 1998. Han frikändes 2011 efter resning 2010. Någon annan gärningsman har den norska polisen inte kunnat finna, så försvinnandet är ouppklarat.
Serien fokuserar på Thereses mamma och hennes förhoppningar att flickan inte är död. Den redovisar några spår och misstankar i polisutredningen som inte ledde någonstans. De första två avsnitten redogör för försvinnandet och all förfäran omkring det. I avsnitt 3 redovisas Quicks erkännande och domen mot honom på ett bra sätt, och i avsnitt 4 kommer kritikerna (framför allt Dan Josefsson och Jenny Küttim) till tals i samband med att resningsprocessen redovisas. I avsnitt 5 visas dagsläget med den osäkerhet och förtvivlan som blivit kvar. Den norske polis som arbetat allra mest med fallet, Håkon Gröttland, säger sig övertygad om att Quick/Bergwall är gärningsman. Han får stöd av bl.a. den omständigheten att det som kallats Pakistanspåret – en spekulation av framför allt journalister att Therese kunde ha förts till Pakistan av en man som skulle kunna vara hennes pappa – har avfärdats en gång för alla efter förnyade undersökningar 2019 av en cold case-grupp som slog fast att teorin är grundlös.
Till skillnad från andra dokumentärer och spelfilmer, som alla utgår som en självklarhet från att Quick ljög när han tog på sig skulden för morden, håller denna serie öppet för möjligheten att han faktiskt är gärningsman och i stället ljög när han ändrade sig.
Det är uppmuntrande att någon i medierna äntligen har vågat öppna på locket och se efter vad som finns därunder. Förhoppningsvis är det en försiktig början till en nyktrare och öppnare syn på Quickärendet även i medierna. En sådan kunde för övrigt skönjas hos Svenska Dagbladet när man publicerade Claes Borgströms artikel, där Claes som Quicks försvarare när denne dömdes förklarade sig övertygad om att Quick begått morden (se halvårsbetraktelsen 1 juli 2020).
Filmen ”Quick” och vad den saknar
Den svenska spelfilmen Quick med bl.a. David Dencik, Jonas Karlsson och Alba August kom sommaren 2019. Jag såg den sent omsider nu i höst och skrev om den i min söndagsbetraktelse nr 280. Det är en ganska bra film (7 på en tiogradig skala), åtminstone om man själv bortser från vad filmen bortser från. Nämligen den bevisning som fanns och finns mot Quick. I filmen ”glömmer man bort” drygt 100 centrala bevis, indicier och andra omständigheter som talar för Quick som gärningsman. Intrycket som filmen förmedlar är att Quicks erkännande var det enda beviset förutom några små brända bitar som först antogs bestå av människoben men i resningsprocessen ansågs vara plast.
Får man inte veta något om alla de viktiga bevisen – som med långt över 99-procentig sannolikhet visar att Quick begick morden – blir man förstås lätt övertygad om Quicks oskuld. Och den som väljer att inte visa bevisen kan utan problem manövrera sig förbi sanningen.
En sammanställning av bevis för alla åtta morden
Efter att ha sett filmen gjorde jag en förteckning på 20 sidor över alla viktiga bevis i de åtta mordfallen. För den som vill skaffa sig en egen bild av bevisningen finns promemorian på min hemsida, goranlambertz.se, i det som kallas ”Extramaterial” till min bok Quickologi (p. 26). Jag sände för övrigt promemorian till de fem jurister som öppet säger att de tror att Bergwall är oskyldig (för namnen se Halvårsbetraktelsen om Quickärendet 2020) och undrade om de ville kommentera. Min förhoppning var att de skulle ta till sig av den massiva tyngden i bevisningen och kanske inse att rättsskandalen är en villfarelse. Men ingen av dem har hört av sig, så jag vet inte hur det gick.
Promemorians förteckning innehåller inte de invändningar som har rests och kan diskuteras beträffande de olika bevisen. Enligt min mening behövs egentligen inte det, för texten i promemorian är korrekt som den står och talar för sig själv oavsett invändningar. Jag har ändå påbörjat en komplettering av promemorian med invändningar och motinvändningar. Så småningom ska jag lägga ut även den kompletterade promemorian på min hemsida.
Promemorian med advokaten Alexander Barkman
Några av läsarna vet att jag och advokaten Alexander Barkman skriver en gemensam promemoria angående bevisningen för Quicks skuld till mordet i Sundsvall på 11-årige Johan Asplund. Vi argumenterar och motargumenterar, varvid jag pekar på det som gör bevisningen stark, Alexander på motsatsen. Detta började vi med i januari 2020, och sedan maj återstår bara Alexanders ”slutplädering”. Den har han emellertid haft svårt att få ur sig. Jag kan visserligen förstå honom, hans uppgift är svår. Men jag hoppas ändå att promemorian snart ska bli tillgänglig för alla, så att en omfattande och ingående diskussion om bevisen kan studeras och bedömas av alla som är intresserade.
Är det något särskilt med Sverige som gör oss mottagliga för villfarelser?
Att föreställningen om Quickärendet som en rättsskandal är en stor och allvarlig villfarelse är mycket lätt att konstatera för den som är kunnig och öppen. Man kan undra varför sanningen ändå har så förtvivlat svårt att slå igenom. Beror det på något som är speciellt för Sverige och svenskarna månntro? Jag rörde vid den frågan i min förra betraktelse (2020-07-01) och ska återkomma lite mer koncentrerat till den nu.
Jag tror att villfarelsen och dess livskraft beror på framför allt dessa omständigheter:
1. Det budskap om en rättsskandal som fördes fram av i första hand Hannes Råstam, Sveriges television och Leif GW Persson hade en kraftfull dramaturgi och fick ett väldigt genomslag.
2. Medierna ställde sig snabbt och enigt bakom det kraftfulla budskapet. Det gick inte att hejda.
3. Journalisternas utsatta arbetssituation medförde att de aktade sig noga för att gå emot den allmänt vedertagna sanningen att Quickdomarna var en rättsskandal.
4. Den tradition av försiktighet som finns bland oss jurister gjorde att nästan ingen jurist sa ifrån fastän det för oss var ganska lätt att se att mediebudskapet var förenklat, vilseledande och – om man tittade efter ordentligt – falskt.
5. Hos Riksåklagaren och bland resningsåklagarna begicks utomordentligt allvarliga fel som präglades av undergivenhet inför mediebilden och en betydande brist på civilkurage.
6. När tvivlen på att det verkligen var fråga om en rättsskandal började komma fick konformismen och rädslan för att erkänna att man haft fel fullt genomslag. Det blev för svårt att byta fot, ingen ville riskera att tappa ansiktet.
7. Bevisvärdering är en ganska svår verksamhet, i varje fall för andra än de jurister som ägnar sig åt den i professionen. Det kan vara lätt att förblindas av att det finns invändningar mot enskilda bevis, svårt att göra en samlad värdering av den bevisning som faktiskt finns.
Jag tror att nr 1–6 av dessa omständigheter kan delvis hänföras till speciella förhållanden i vårt land. Detta kan jag inte leda i bevis utan får nöja mig med mina intryck vid en jämförelse med särskilt USA, England, Danmark och Norge. Så här:
I fråga om nr 1, de effektiva budbärarna och den kraftfulla dramaturgin, är mitt intryck att vi i Sverige har en ovanligt stark auktoritetstro och svag motståndskraft mot budskap som förmedlas av personer och institutioner som vi är vana att lita på.
Beträffande nr 2, enigheten bland medierna, gäller detsamma. Om så gott som alla förmedlar samma budskap slår vi svenskar oss gärna till ro där många i andra länder förhåller sig mer skeptiska. Något utrymme för motröster finns inte. Vi är ett konsensussamhälle. Konformismen är ovanligt utbredd i vårt land liksom skoningslösheten mot dom som säger emot.
Nr 3, journalisternas utsatta arbetssituation, har nog mindre betydelse i sammanhanget. Men det är ett faktum att det har blåst snålt på arbetsmarknaden för journalister i Sverige det senaste decenniet. Det kan vara mycket äventyrligt att gå mot strömmen, man riskerar sitt goda rykte och sin försörjning. De båda som gick sin egen väg i Quickärendet, Kristina Hultman och Yrsa Stenius, blev mycket omilt (för att inte säga skamligt) behandlade av kollegerna.
När det gäller nr 4, försiktighetstraditionen bland svenska jurister, har jag inte något egentligt underlag för att påstå att vi skiljer oss från jurister i andra länder. Men det står alldeles klart för mig att påtagligt många svenska jurister är betydligt räddare för att göra fel än angelägna att verkligen göra rätt. I traditionen ligger en stark ovilja mot att på något sätt ifrågasätta rättsliga avgöranden och särskilt att påpeka att den som är frikänd kan vara skyldig. Den s.k. oskuldspresumtionen står mycket stark. Den friade må vara uppenbart skyldig, men det säger man inte när saken väl är rättsligt avgjord. Det är naturligtvis i grunden bra, men försiktighetstraditionen går enligt min mening för långt, så långt att det ibland blir samhällsskadligt.
I fråga om nr 5, de allvarliga åklagarfelen, rörde det sig om en myndighetsföljsamhet med medierna som tyvärr har blivit vanligare här i landet de senaste 20 åren. Förmodligen handlar det om en rädsla för hård mediakritik men också om en allmän önskan att vara till lags. Jag tror inte att den är så stark i t.ex. de övriga nordiska länderna. – Hade åklagarna bara granskat Sture Bergwalls återtagna erkännanden hade de upptäckt flera saker som inte stämde och som borde kontrolleras. Det gick på tok för fort, och noggrannheten var obefintlig.
Och när det slutligen gäller nr 6, rädslan för att erkänna fel, tror jag att även den är vanligare i Sverige än i jämförbara länder. Det är få svenskar som vågar säga offentligt att de inser att de hade fel. Quickärendet är ett exempel på fall där det rimligen numera finns många som borde säga så, och därmed visa ett civilkurage som vi har anledning att efterlysa här i landet.
Tänk om det kunde vara så lyckligt att lärdomarna av Quickärendet så småningom förde det goda med sig att vi svenskar
– blev mindre konsensusinriktade,
– fick en starkare motståndskraft mot trender och förhärskande uppfattningar,
– blev öppnare till sinnet och mindre skoningslösa inför avvikande uppfattningar och
– visade ett större mått av civilkurage.
Det vore något.