Göran Lambertz: Nyårsbetraktelse om Quickärendet 2021/22

Alexander Barkman, Ansvar, Bevisning, Haveri, Nyårsbetraktelser, Vändning

1. Inledning

Detta är den trettonde halvårliga betraktelsen om Quickärendet. Jag har lagt ut ett dokument på min hemsida där de tidigare tolv betraktelserna finns samlade. Och där finns också en innehållsförteckning till det dokumentet, dvs. till alla betraktelserna.

I den här nyårsbetraktelsen noterar jag en dokumentärfilm och en serie med koppling till Quickärendet. Jag skriver också en del om bevisningen och hänvisar till en ganska omfattande diskussionspromemoria där Quicks skuld framgår klart. Jag avslutar med några reflektioner om ansvaret för den villfarelse som Quicksaken blev.

2. En fransk dokumentärfilm om Quick

Det är många filmproducenter som har intresserat sig för Quickärendet, och då främst för ”rättsskandalaspekten” på det. Om det inte var en rättsskandal, då är det inte så intressant. För min del tycker jag visserligen att det är lika intressant om det är som det är, nämligen en villfarelse. Att nästan ett helt land kunde fås att tro att sex morddomar om åtta mord var helt fel, det är rimligen en sak av mycket stort intresse.

Nu är det en fransk producent som har gjort en dokumentärfilm om Quick. Som vanligt sa produktionsbolaget att man har ”ett öppet sinne” till det som hände. Men det är Råstams och Josefssons böcker som ligger till grund för berättelsen. Och då kan man förstå hur det blir. Den franske reportern lovade skicka mig en länk när filmen hade sänts i Frankrike – vilket skedde i november – men jag har ännu inte sett till den. Och ärligt talat har jag inte varit så het på gröten. Jag deltar visserligen i dokumentären, som vanligt som motröst, men jag har inga förhoppningar om att saken kommer att ges en objektiv eller ens saklig spegling.

3. Den norska serien om mordet på Marianne Rugaas Knutsen

Tidigare sände norsk tv, NRK, en serie i fem delar om Therese Johannessens försvinnande 1988. Jag skrev om serien i min förra nyårsbetraktelse.

Därefter har NRK sänt en serie även om mordet på den sexåriga flickan Marianne Rugaas Knutsen, som försvann 1981 utan att ha hittats. Thomas Quick erkände även detta mord, men han blev aldrig åtalad för det. Han berättade för polisen var han hade styckat kroppen, i närheten av Klunds kyrka, och man sökte med likhund på platsen. Hunden markerade på en plats som Quick angett på den skiss han ritat. Inga kroppsdelar hittades, men detta stämde med Quicks berättelse om hur han hade förfarit med kroppen.

I serien avfärdas Quick snabbt som misstänkt med konstaterandet att man i Sverige kommit fram till att han ljög om sina mord. Och i stället följer man andra spår i dokumentären. Där skiljer sig denna serie från den om Therese-mordet. Där höll man öppet för möjligheten att Quick faktiskt var gärningsman och i stället ljög när han ändrade sig. Så borde man nog ha förhållit sig även i Marianne-dokumentären. Mordet på Marianne blev visserligen aldrig utrett, men Quicks ursprungliga berättelse och resultatet av likhundsökningen utifrån den skiss han ritade talar med viss styrka för att han är skyldig.

4. En sammanställning av all bevisning med invändningar

För något år sedan gjorde jag en tjugo sidor lång sammanställning av all bevisning i utredningarna mot Thomas Quick. Nu har jag utvecklat denna sammanställning betydligt, framför allt genom att jag har lagt in de invändningar som har riktats mot de olika bevisen och de motinvändningar som har gjorts eller kan göras. Och nu är promemorian så lång som ca 50 sidor.

Jag lägger ut promemorian på min hemsida nu, den 1 januari 2022, bland Extramaterialet till min bok Quickologi. (Här finns den i pdf-format: PM 211231 m smst av bev inkl inv.) Och jag bjuder in alla som är intresserade att komma med invändningar eller kommentarer. Min tanke är att promemorian ska kunna utvecklas och bli en allt bättre och alltmer accepterad sammanställning över bevisningen i de sju mordutredningarna.

Som väntat är bevisningen överväldigande. Jag avslutar med att skriva, och det gör jag nu för första gången, att det i själva verket är uppenbart att Sture Bergwall är skyldig till de mord som han dömdes för. Innebär detta uttalande förtal? Ja, det är s.k. tekniskt förtal, men med hänsyn till bakgrunden inkl. allt klander mot Penttinen, van der Kwast, Borgström, Christianson m.fl. är uttalandet försvarligt och därmed tillåtet.

5. Hur man värderar vissa bevis – lite om matematikens betydelse

Med anledning av den nyssnämnda bevispromemorian bör det sägas: Det är ofta svårt att värdera bevis. Någon exakt värdering går nästan aldrig att göra, och i rättsväsendet sägs inte sällan att bevisvärderingen är ”en fråga om vars och ens bedömning”, ”upp till var och en” eller ”något som aldrig är rätt eller fel”. Detta kan ge intryck av att det inte finns några bestämda hållpunkter för bevisvärdering, men så är det förstås inte. Ett dna-spår kan vara ett näst intill 100-procentigt bevis, medan ett osäkert vittne kan ha noll värde. Detta och mycket annat gäller oavsett vad man vill, och oavsett vars och ens bedömningar. Bevisvärdering får aldrig handla om ”tro” eller ”känsla” utan måste vara förankrad i fakta och faktiska samband.

Ett sätt att kvalitetssäkra bevisvärderingen är att bedöma varje bevis för sig och att, så gott som möjligt, försöka åsätta beviset ett matematiskt värde. En sådan metod gör att man undviker vissa fallgropar, som att vissa bevis felaktigt räknas som oberoende av varandra, och därmed ges för stor betydelse, eller övervärderas på grund av t.ex. individuella faktorer hos den enskilde bedömaren. Det finns en formel för en sådan matematisk beräkning, den s.k. Bayes sats, som är allmänt accepterad och som alltså ger ett korrekt matematiskt resultat. Inte heller när man använder denna matematiska formel kan man visserligen helt undgå en individuell bedömning av bevisen. Men säkerheten i den samlade värderingen ökar ändå betydligt jämfört med en bedömning som i huvudsak bygger på känsla och som dessutom riskerar att inte ta hänsyn till vissa fallgropar.

En PM med Beräkningar av bevisvärdet i samtliga mål ligger sedan tidigare på min hemsida.

6. Promemorian med advokaten Alexander Barkman

Jag och advokaten Alexander Barkman skriver en gemensam promemoria angående bevisningen för Quicks skuld till mordet i Sundsvall på 11-årige Johan Asplund. Vi argumenterar och motargumenterar, varvid jag pekar på det som gör bevisningen stark, Alexander på motsatsen. Detta började vi med i januari 2020, och sedan maj 2020 återstår bara Alexanders ”slutplädering” innan vi ska – enligt vår överenskommelse – publicera promemorian på min hemsida. Av någon anledning har det nu emellertid gått så mycket som ett och ett halvt år sedan han skulle ha avslutat sin del av promemorian. Vi får se vad som händer. Jag hoppas förstås att promemorian snart ska bli tillgänglig för alla, så att en omfattande och ingående diskussion om bevisen kan studeras och bedömas av alla som är intresserade.

7. Är Quick-villfarelsen ett tecken i tiden?

Jag är inte ensam om uppfattningen att fakta och sanning spelar mindre roll i samhällsdebatten nu än tidigare. För mig var Quickdebatten det första riktigt tydliga exemplet på detta. Fastän var och en ganska lätt kunde ta reda på hur det låg till, kunde vissa personer med stark röst och andra med en klar agenda driva sin uppfattning om en rättsskandal med framgång. Medierna var inte sena att haka på, och rättsväsendet visade sig inte ha någon motståndskraft. Vi kan se även andra exempel på att det som för tillfället ”gäller” styr samhällsutvecklingen, och tyvärr ibland även rättsväsendet.

Förhoppningsvis får vi en återgång till ett läge där fakta får den betydelse som de bör ha och där de flesta söker sanningen, inte det som för tillfället önskas. Då bör vi också kunna få en saklig diskussion om hur det faktiskt förhåller sig med domarna mot Thomas Quick och det som hände under resningsprocessen.

Men det fordrar en öppenhet som för närvarande inte finns i samhällsdebatten.

8. Ansvaret för haveriet

Det år mycket allvarligt att det som faktiskt hände i Quickärendet kunde hända. Ett antal röststarka debattörer, okritiska bevakare, anpassliga åklagare och följsamma utredare lyckades åstadkomma ett haveri. Skickligt genomförda mordutredningar i ett ovanligt viktigt rättsärende förskingrades. En seriemördare hade blivit rättmätigt dömd, hårt drabbade anhöriga hade i sin stora sorg i alla fall fått ett svar på vad som hade hänt med deras kära barn och syskon.

Det är faktiskt inte godtagbart att något sådant kan ske. Ansvaret faller tungt på åklagarna, framför allt på den dåvarande riksåklagaren Anders Perklev, hans biträdande riksåklagare Kerstin Skarp och överåklagaren Björn Ericson. De var för okritiska och för följsamma. För fega måste man tyvärr säga. Bergwallkommissionen med Daniel Tarschys i spetsen var inte bättre.

Det är mycket viktigt i en rättsstat att åklagarna och andra ansvariga står pall. Det gjorde de inte i Sverige när Quickärendet havererade.

9. En vändning?

I 2021 års halvårsbetraktelse (den 1 juli) påstod jag att det redan i dag är en överväldigande majoritet av de rimligt insatta som förstår att det inte var någon rättsskandal när Thomas Quick dömdes. Då hade det gått knappt åtta år sedan den sista frikännande domen, som avsåg mordet på Charles Zelmanovits. Jag skrev att det kan vara anledning att ge vändningsprocessen två år till – sammanlagt tio år alltså – men att särskilt de sex punkter jag angav (1. JK vägrade skadestånd och Bergwall avstod från att väcka skadeståndstalan mot staten efter det, 2. sannolikhetsberäkningar visar att bevisvärdet i sju av de åtta fallen låg över 99 %, 3. Quicks försvarare Claes Borgström skrev strax före sin död att inget talar mot Quicks skuld, 4. endast fem jurister har på min fråga sagt sig tro på rättsskandalen, 5. en ny osäkerhet hos flera av de kunnigaste journalisterna kan skönjas, och 6. ingen har ens försökt svara på frågan ”Hur bar Quick sig åt för att peka på ett ställe som hunden någon tid senare skulle komma att markera på, och hur bar han sig åt för att göra detta tio gånger?”) talar för det sagda: En överväldigande majoritet av de rimligt insatta förstår att det inte var någon rättsskandal när Thomas Quick dömdes.

Jag bad de personer som tror något annat att höra av sig, antingen offentligt eller direkt till mig. Och jag lovade att noggrant förteckna vilka som hörde av sig och vilka argument som eventuellt framfördes till stöd för teorin om en rättsskandal.

Hittills har två personer hört av sig och ifrågasatt min slutsats. Jag namnger dem inte nu, men om de går med på det gör jag det sedan de tio åren gått i november 2023.

Och jag upprepar min fråga nu: Finns det någon mer som menar eller tror att det var en rättsskandal när Thomas Quick dömdes?

10. Att ha och att få rätt

Det är en märklig känsla att vara helt säker på att man har rätt men att ändå ha fel i folks ögon. Så var det länge för oss som har hävdat och hävdar att Thomas Quick dömdes korrekt. I början bestod känslan för min del mest i frustration och ibland ilska. Den känslan borde kanske inte ha varit så märklig, utan snarare adekvat, men det var så egendomligt att inte fler förstod det som var ganska uppenbart för oss som var insatta. Folk verkade antingen medvetet blunda för fakta eller tappa intresset.

Känslan nu, några år senare, är också lite märklig. Nu förstår de flesta, men nästan ingen säger det. I stället är det tyst om Quick. JK:s avslag på skadeståndsanspråket bemöttes med nästan kompakt tystnad från medierna, och såvitt jag märkte var det ingen som öppet reflekterade över att Bergwall inte stämde staten. För om det verkligen begicks en massa fel när han dömdes, och om han verkligen var oskyldig, då var han naturligtvis berättigad till ett mycket stort skadestånd. Det kan ingen motsäga. Och ändå: tystnad.

Tystnaden fastän nästan alla förstår hur det ligger till, är inte den frustrerande för den som har rätt och kanske skulle vilja höra andra erkänna det?

Faktiskt inte. Jag och mina vänner i Öjegruppen har nog en viss förståelse för att en så pass radikal omsvängning som i fallet Quick måste få ta sin tid. Det finns ingenting som plötsligt ger oss facit, ingen som kan ge ett bombsäkert svar som gör att alla har anledning att nicka unisont. Inte ens om Bergwall ändrade sig igen skulle man kunna vara alldeles säker. Utan saken får ta sin tid. Sanningen får mogna, det är inte konstigare än så.

Och jag måste säga att bland de märkliga känslorna så är det nuförtiden de positiva som överväger. Trots all tragik och sorg som finns i Quickmordens spår, och trots det enorma och fruktansvärt genanta haveriet för det svenska rättsväsendet, så finns det något att vara lite glad för. För det är onekligen tillfredsställande att ha haft rätt. Och den tillfredsställelsen blir inte mindre av att nästan alla trodde – eller i varje fall hävdade – motsatsen. Och medan utvecklingen fortsätter mot en definitiv vändning är Quickärendet faktiskt, måste jag erkänna, ett av livets (många) glädjeämnen.