Nyårsbetraktelser, Quickärendet

Nyårsbetraktelse om Quickärendet 2020

av Göran Lambertz
Publicerad fredag 3 januari 2020

I 2020 års något försenade nyårsbetraktelse om Quickärendet finns det skäl att vara ännu mer optimistisk än i halvårsbetraktelsen senast. Det känns ganska tydligt att en omsvängning är på väg. Den kommer nog att ta ännu några år, men den kommer. Numera hör jag sällan någon som tror att de sex domarna mot Thomas Quick var fel. Och påståendet att Quickärendet är en gigantisk rättsskandal förekommer alltmera sällan. Det skulle i och för sig kunna bero på att det pratas om Quick rätt sällan nuförtiden, eller på att människor inte säger vad de tror när jag hör på. Svårt att veta. Min känsla är i alla fall att alltfler förstår hur det ligger till, och också är beredda att säga det.

 

Två saker gick i andra riktningen under halvåret. Det var dels spelfilmen Quick, som helt och hållet köpte Hannes Råstams och Leif GW Perssons verklighetsbild, dels en ny podd från Juridicum i Lund där de som pratade – professor Christian Dahlman och universitetslektor Sverker Jönsson – gjorde sitt bästa för att försvara teorin om en rättsskandal. Jag återkommer något till det.

 

Nedan kommer några strödda noteringar om vad som hänt sedan sist och några reflektioner om bl.a. orsaker och ansvar.

 

 

1. Är individualismen en orsak till att så många trodde på rättsskandalen?

 

Man kan inte låta bli att leta förklaringar till att så många gick på myten om rättsskandalen. Jag nämner en rad möjliga samverkande sådana i min bok Quickologi (kap. 21). Det handlade om bl.a. den mycket speciella bakgrunden där Quick plötsligt erkände en rad ouppklarade mord, några kraftfulla opinionsbildare som hävdade rättsskandalen, ett av Hannes Råstam väl förberett avslöjande att Sture Bergwall ändrat sig, några övertygande men starkt vinklade och delvis bedrägliga böcker, en omfattande publicitet där medierna tog ställning, stöd från personer med hög trovärdighet, en betydande ensidighet i rapporteringen och debatten, hårda attacker på de oliktänkande, osanningar som blev till sanningar, en oprofessionell hantering från resningsåklagarnas sida, en myt om psykoterapins roll för Quicks erkännanden, tystnad från personer som visste bättre, okunskap om framför allt fakta och bevisvärdering, en benägenhet att bortse från det sannolika, ett beroende mellan myndigheter och medier, en bedövande konformism, bristande tid och intresse, intellektuellt motstånd, prestige, ovilja att ompröva, kritik som klibbade fast, leda och konventioners eller önskningars kraft.

 

Men när jag läste Joel Halldorfs bok ”Gud: Återkomsten” fick jag känslan att mytens genomslagskraft också kan ha berott lite grand på den moderna individualismen. Halldorf skriver att vi har utgått nästan enbart från individen när vi har försökt skapa ett motståndskraftigt samhälle; vi vill ju bjuda motstånd mot ondska och galenskap. Men att då utgå för mycket från individen är farligt. Varför? Jo, för att individen ofta inte är tillräckligt stark för att stå emot när vinden blåser hårt i någon riktning. Individen låter sig föras med. Några enstaka gör det inte, men vi kan inte förlita oss fullt ut på dom.

 

Så ett motståndskraftigt samhälle behöver gemenskaper och kreativa diskussioner för att stå emot det som är farligt eller bara tokigt. Vi behöver minoriteter som vitaliserar diskussionen och gör slutresultatet bättre, men framför allt behöver vi en öppenhet för tankar och åsikter som avviker från kollektivets.

 

I Quickärendet var vi väldigt få som sa som det var, att utredningarna och domarna mot Quick var i allt väsentligt riktiga. Då var det lätt för många att dras med, ofta utan egna reflektioner. De som hade tänkt lite längre och förstått – och låt mig nämna Yrsa Stenius som ett exempel på självständighet och civilkurage – förstod ganska snart hur det låg till, och vågade säga det.

 

En lärdom av villfarelsen om Quickärendet – jag kallar den Quickfarelsen – är nog därför att samhället behöver utveckla samhörigheten, den öppna intellektuella diskussionen och beredskapen att hantera fake news på ett moget och ansvarsfullt sätt.

 

 

2. Jurister som tror på rättsskandalen

 

Jag har i tidigare betraktelser dristat mig att påstå att den stora majoriteten jurister inte alls tror på rättsskandalteorin, alltså att Thomas Quick blev felaktigt dömd för de åtta morden. Jag har också namngett de enda jurister – dittills fyra – som än i dag hävdar denna teori bestämt. Det är åklagarna Sven-Erik Alhem och Nils-Eric Schultz, f.d. hovrättspresidenten Ralf G. Larsson och en person som nu har bett mig att slippa bli namngiven. De har såvitt jag vet inte ändrat sig.

 

Den här gången vill jag tillägga två namn, nämligen de båda podd-pratarna från Lund, professor Christian Dahlman och universitetslektor Sverker Jönsson. Deras podd om Quick – bestående av fyra program – kan inte rimligen tolkas på något annat sätt än att de bestämt hävdar rättsskandalteorin. Det stämmer också med det som Christian Dahlman har skrivit i sin bok Beviskraft (se min halvårsbetraktelse 2019).

 

Nu har vi alltså sex jurister som med all sannolikhet tror att det var en rättsskandal när Thomas Quick dömdes. Men någon mer har jag inte stött på under detta senaste halvår (däremot åtskilliga med motsatt uppfattning). Onekligen skulle det dock vara intressant att få veta mer om ”styrkeförhållandet” bland jurister. Så hör gärna av er till mig, vare sig ni tror på rättskandalteorin eller att Thomas Quick blev korrekt dömd (glambertz@hotmail.com).

 

 

3. Bayes sats, boken Beviskraft och bevisningen mot Thomas Quick

 

Det som hela tiden har gjort mig säker på min sak i Quickärendet är den bevisning som fanns och de slutsatser man kan dra av den. Man kan dra fram hur många egendomliga saker som helst, och det finns åtskilliga sådana i Quickärendet. Men det hjälper inte om bevisningen mot Quick var så stark att det inte finns någon tvekan om att det beviskrav som gäller – skyldig bortom rimligt tvivel – var uppfyllt. Då var det inte någon rättsskandal, utan Quick blev korrekt dömd. Det betyder också att han är, bortom rimligt tvivel, skyldig.

 

Många ville inte låta sig övertygas av den vanliga bevisvärdering som man kan göra i målen och som jag hänvisade till. Exempel, om vi tar Johanfallet: Quick sa att han hade dödat Johan. Han berättade om det bostadsområde där Johan bodde och att han hade tagit pojken vid den tidpunkt på morgonen då Johan skulle gå till skolan. Han berättade om ett antal omständigheter kring området som vid kontroll visade sig stämma. Och när åklagaren tyckte att bevisningen inte räckte för åtal tog Quick fram ytterligare fem detaljer som han hade snappat upp och som övertygade åklagaren om att han måste ha varit där den aktuella morgonen. Vidare berättade Quick om hur han hade hanterat pojkens kropp på en plats i Åvike utanför Sundsvall, och även på en plats i skogen inte långt därifrån. Han pekade ut platserna på några kvadratmeter när. Och när man tog dit en likhund och lät den söka inom ett relativt stort område markerade hunden för död människa på just de båda platser där Quick hade pekat, inte någon annanstans. Quick nämnde också, utan att någon annan hade talat om det för honom, ett par kroppsliga egenheter hos Johan, nämligen ett ärr och en irregularitet med pungen. Den som bedömer sådan bevisning måste bl.a. fråga sig – oavsett hur skicklig eller oskicklig hunden må ha varit – hur Quick bar sig åt för att peka ut just de båda platser där hunden senare skulle komma att markera. Hur gjorde han detta, om han nu ville bluffa? Till bevisningen hör också att Johan än i dag är försvunnen och att detta stämmer med det som Quick berättade om hur han gick till väga. Tillkommer gör den s.k. ursprungssannolikheten, de omständigheter som gjorde Quick till en möjlig och trolig gärningsman. Det står klart att någon har mördat Johan. Vilken är sannolikheten för att det är någon annan än den som erkände mordet och mot vilken en omfattande bevisning pekar?

 

När ett sådant traditionellt resonemang inte övertygade mer än jurister vana vid bevisprövning ville jag försöka visa med siffror hur ytterst osannolikt det är att Quick ljög om sin skuld till morden. I min bok använde jag en matematiskt felaktig beräkningsmetod, eftersom jag då inte kunde räkna matematiskt korrekt, men som jag menade ändå tydligt illustrerade hur mycket mer sannolikt det var att Quick var skyldig än att han var oskyldig. Efteråt har jag lärt mig att räkna på det sätt som matematikerna anvisar, med den s.k. Bayes sats. Denna är komplicerad och svår att använda, men när man tillämpar den på Quickmålen får man ett utomordentligt övertygande resultat, som stämmer mycket väl med den bedömning som vilken brottmålsdomare som helst kan göra. För ett par av morden är sannolikheten för Quicks skuld långt över 99 %, och för alla morden är sannolikheten i varje fall över 98 %.

 

Vän av ordning säger att den siffra som beräkningarna ger beror på vilka sannolikhetssiffror som man stoppar in i formeln; hur starkt är det och det beviset? Och självklart beror det på detta. Jag menar dock att jag har värderat bevisen försiktigt, och att man under alla omständigheter – hur man än värderar dem – måste förstå att det sammanlagda bevisvärdet är mycket högt. Något seriöst försök till alternativ beräkning har inte presenterats. En advokat vid namn Alexander Barkman har visserligen invänt mot mina beräkningar (se senast i kommentarer till min Extrabetraktelse den 17 december). Men jag tror att den som följer vår diskussion kan se att han inte på allvar försöker förstå bevisningen utan i stället håller den ifrån sig med en retorik som inte är seriös.

 

Den tidigare nämnde professorn Christian Dahlman har skrivit en bok som heter Beviskraft och som lanserar Bayes sats som en metod för att säkra bevisprövning i brottmål. Han och jag argumenterade kring bevisvärdet av liksökhunden i anslutning till min halvårsbetraktelse den 1 juli 2019. Den som vill kan söka upp den diskussionen på Facebook och själv ta ställning.

 

Sammantaget menar jag att den bedömning av bevisningen som man kan göra med sin domarkunskap i mycket hög grad stärks av de beräkningar som kan göras med hjälp av Bayes sats. Kort sagt: Bevisningen mot Thomas Quick var och är ramstark. Och det gäller för bevisningen i vart och ett av mordfallen. Det innebär, förstår nog även den matematiskt obevandrade, att sannolikheten för att Quick inte skulle vara skyldig till ett enda av morden är så liten att den inte förtjänar att tas på allvar.

 

 

4. Seminariet om Cajsa Lindholms bok

 

Psykoterapeuten och legitimerade psykologen Cajsa Lindholm har skrivit boken ”I denna kusliga tomhet” med underrubriken ”en analys av Thomas Quicks tankevärld, dess uppkomst och gestaltning”. I oktober hölls ett mycket välbesökt seminarium om boken i Stockholm. Boken och seminariet visar bl.a. att tidigare erfarenheter av psykisk brist och trauma kan få ohyggliga konsekvenser, något man kan se redan av det som Sture Bergwall är dömd för i form av våld, sadism och pedofili.

 

Det var nog inte någon som gick ifrån seminariet utan det bestämda intrycket att Sture Bergwall har den bakgrunden att han mycket väl kan ha begått de många mord som han dömdes för.

 

 

5. Fortfarande har Bergwall inte väckt talan mot staten om skadestånd

 

Som bekant avslog Justitiekanslern Sture Bergwalls anspråk på skadestånd för det mångåriga frihetsberövande som han var föremål för efter att han hade erkänt de många morden och dömts för dem. Om domarna mot honom var felaktiga har han utan minsta tvivel rätt till ett skadestånd på många miljoner kronor av staten. Så varför väcker han inte en sådan talan i domstol? Är det någon som kan ge en rimlig förklaring till det?

 

Jag kan det.

 

 

6. Något ytterligare om Bergwallkommissionen

 

Den s.k. Bergwallkommissionen utgick i sitt arbete från att Thomas Quick blev felaktigt dömd. Resultatet blev därefter. Mycket har sagts om kommissionen, kanske allra bäst i Christer van der Kwasts tillägg till hans bok Bortom rimligt tvivel.

 

Låt mig nu bara citera vad Quicks advokat i Johanmålet, Sten-Åke Larsson, skrev till Seppo Penttinen sedan han läst kommissionens slutsatser angående en del av bevisningen i detta mål. Det handlar om det fax med tillkommande uppgifter som sändes till förundersökningsledningen efter åklagarens preliminära beslut att inte väcka åtal mot Quick för mordet på Johan Asplund. Kommissionen godtog Sture Bergwalls påstående att faxet tillkommit efter en ”brainstorming” som han hade haft tillsammans med advokaten (alltså Sten-Åke Larsson) och psykoterapeuten Birgitta Ståhle. Sten-Åke Larsson skrev:

 

”Hej Seppo,

 

I anledning av Thomas Quicks uttalande inför Kommissionen vill jag meddela dig följande.

 

Jag har aldrig under den tid jag företrädde Quick haft någon genomgång eller något möte där enbart jag, Quick och Birgitta Ståhle närvarat. I något ”brainstormande”  med honom har jag heller aldrig deltagit. Dennes påståenden är en ren och skär lögn –  ett påhitt!

 

Sanningen om faxets tillkomst är följande.

 

Då förundersökningen i Johan-fallet var i det närmaste slutförd, tillfrågades jag av Quick om jag trodde att densamma skulle leda till åtal. Jag svarade att jag var tveksam därtill. Någon vecka eller några veckor därefter fick jag mig faxet tillsänt för vidarebefordran till förundersökningsledningen, vilket jag omgående gjorde. Innehållet i faxet står Quick ensam för utan min medverkan.

 

Detta utgör den befattning jag haft rörande tillkomsten av faxet ifråga.

 

Hälsningar

Sten-Åke

 

P.S. Det är upprörande, att jag inte inför Kommissionen fick mig till del Quicks uppgifter och gavs tillfälle att kommentera desamma.”

 

 

7. Vilka personer har gjort mest för att lura svenska folket och befästa villfarelsen?

 

Jag har funderat över vilka personer som har gjort mest för att få svenska folket att tro att Quickdomarna är en gigantisk rättsskandal. Jag tror att de 50 första kan rangordnas ungefär så här:

1. Leif GW Persson

2. Hannes Råstam

3. Björn Ericson

4. Jan Olsson

5. Peter Wolodarski

6. Dan Josefsson

7. Jan Guillou

8. Daniel Tarschys

9. Petter Asp

10. Mari Heidenborg

11. Anders Perklev

12. Fredrik Wersäll

13. Kjell Asplund

14, Beatrice Ask

15. Morgan Johansson

16. Kerstin Skarp

17. Oisin Cantwell

18. Bo Göran Bodin

19. Åsa Linderborg

20. Eva Franchell

21. Göran Greider

22. Maciej Zaremba

23. Jörgen Huitfeldt

24. Anne Ramberg

25. Sven-Erik Alhem

26. HG Axberger

27. Pelle Svensson

28. Dan Larsson

29. Mats Parner

30. Mattias Göransson

31. Bengt Ivarsson

32. Emanuel Karlsten

33. Benjamin Katzeff Silberstein

34. Jenny Küttim

35. Ralf G. Larsson

36. Anders Alenskär

37. Madeleine Leijonhufvud

38. Thure Nässén

39. Monika Saarinen

40. Nils-Eric Schultz

41. Erik Tagesson

42. Ulf Traneborn

43. Kjell-Åke Wendt

44. Ulf Åsgård

45. Ulf Bjereld

46. Anna Dåderman

47. Göran Fransson

48. Martin Jönsson

49. Claes Sandgren

50. Jesper Rönndahl

 

Åtskilliga fler finns med en betydande skuld. Det gäller bl.a. övriga resningsåklagare och övriga medverkande i Bergwallkommissionen. Säkert har jag glömt någon, men det kanske i så fall kan kvitta.

 

 

8. Kan man säga att det inte var en rättsskandal och samtidigt tro att Quick inte är skyldig?

 

En av mina vänner håller med mig om att domstolarna dömde rätt i alla Quickmålen; bevisningen räckte för ett konstaterande att Quicks skuld var ställd utom rimligt tvivel. Men vännen säger samtidigt att han tror att Quick är oskyldig i fråga om alla morden.

 

Vilken är sannolikheten för att det förhåller sig så? Antag att sannolikheten för skuld var 98 % beträffande samtliga åtta mord, att domstolarna nöjde sig med det och därmed dömde rätt. (Normalt ligger sannolikheten betydligt över 98 % när man fäller, och man nämner över huvud taget mycket sällan någon siffra.)

 

Om sannolikheten var 98 % för skuld, då var den 2 % för oskuld. Utfallet att Quick då ändå var oskyldig i fråga om något av de åtta morden har i så fall sannolikheten 1 minus (0,02 upphöjt till 8), eller nästan så nära hundraprocentig sannolikhet som man kan komma (99,99999 % och några nior till). Utifrån detta borde det enligt min mening vara mycket svårt att tro så som min vän gör.

 

Hur är det över huvud taget möjligt att säga att man ”tror” en sak när sannolikheten är nästan noll?

 

På samma sätt är det för övrigt med flera av morden vart och ett för sig. Hur kan man ”tro” att Quick är oskyldig när bevisningen faktiskt är som den är? I varje fall för en jurist borde detta vara omöjligt. Att det är orimligt, det står ställt utom varje rimligt tvivel.