Kommissionen, Öjegruppen, Quickärendet, Remissyttrande

Öjegruppen och kommissionsrapporten

av Göran Lambertz
Publicerad torsdag 8 oktober 2015

I dag har vi i "Öjegruppen" yttrat oss till Justitiedepartementet över Bergwallkommissionens rapport. Vi lämnar ett yttrande utan att vara ombedda, och vi gör det framför allt för att yttrandet ska finnas med i den framtida historiska belysningen av Quickärendet.

 

Det utan jämförelse viktigaste i yttrandet är vårt påpekande att kommissionens hela arbete utgick från en ogiltig förutsättning, nämligen att domarna mot Thomas Quick var felaktiga. I rapporten presenteras inte något stöd för denna utgångspunkt, och vi menar att det inte heller finns något sådant stöd. Thomas Quick dömdes av sex eniga domstolar för åtta mord på utomordentligt övertygande bevisning. Den analys som kan göras i efterhand av bevisläget visar med stor tydlighet att domarna var riktiga; bevisningen mot Thomas Quick var fullt tillräcklig. Då är det inte bra att ett utredningsarbete bygger på förutsättningen att domarna var felaktiga.

 

Det är tydligt att kommissionens utgångspunkt, att Quick dömdes felaktigt, har färgat kommissionens ställningstaganden i olika frågor. Man riktar mycket allvarlig kritik mot polis, åklagare, sakkunniga och andra, uppenbarligen utifrån förutsättningen att de medverkade till att få en person fälld för åtta mord som han inte hade begått. Det står säkert klart för alla att slutsatserna om en brottsutredning med tillhörande rättegångar i hög grad påverkas av om frågorna ställs med utgångspunkten att den i efterhand friade personen var oskyldig, jämfört med om förutsättningen är att han kan vara skyldig.

 

Vid sidan om detta grundläggande problem finns det åtskilliga felbedömningar och misstag i analysen. Vi väljer att i vårt yttrande peka på enbart tre sådana, fastän åtskilligt fler finns. Och vi menar att missarna tydligt visar att kommissionen ibland inte har gjort sitt arbete med den omsorg som fordras.

 

Ett av de allvarliga felen gäller kommissionens bedömning av resningsåklagarnas arbete. Här tar kommissionen inte över huvud taget upp de tre viktigaste invändningarna, nämligen att åklagarna inte förhörde Bergwall med någon omsorg efter hans återtagna erkännanden (man borde ha ställt ett antal besvärliga frågor), att Bergwalls uppgifter om vad som skedde under utredningen godtogs okritiskt fastän de kunde ha kontrollerats med polis och åklagare, och att åklagarna inte bjöd advokaterna något motstånd vid den prövning som skedde under resningsprocessen av de viktigaste bevisomständigheterna i målen.

 

Ett annat fel är att kommissionen ibland konstaterar att "ord står mot ord" och ger Sture Bergwalls uppgifter samma tyngd som de uppgifter som lämnats av bl.a. poliser, åklagare och rättsläkare. Med tanke på vad som är känt om Bergwalls manipulativa förmåga, genom bl.a. flera rättspsykiatriska undersökningar, anser vi att detta är oförsvarbart.

 

Och det tredje felet som vi nämner är att kommissionen anser, som man måste förstå det, att tingsrätterna borde ha frikänt Thomas Quick i rättegångarna. Vi menar att detta är både okunnigt och uppseendeväckande. Att kommissionen ansett sig i efterhand kunna göra en bättre bedömning av bevisläget än de sex eniga domstolarna kan, enligt vår uppfattning, vara ett av de allvarligaste fel som en svensk statlig utredning har begått.

 

Hela remissyttrandet finns i Extramaterialet till Quickologi, på denna hemsida.