Orubbliga principer
Bland idrottsledare är Leif Boork en av mina favoriter. Butter men skicklig, gör inget för att bli populär men har en säker kompass. Jag har gillat honom ända sedan han tränade Djurgården i början av 1980-talet och det svenska herrlandslaget (i ishockey förstås) åren 1984 och 85.
Möjligen borde han vara lite mer kompromissvillig. Och kanske borde han ha större förståelse för spelarnas behov av ett privatliv. Så har jag tänkt när nu två spelare på kort tid har hoppat av damkronorna (Emma Eliasson och Jenni Asserholt). Och så har många kommentatorer sagt, i radio, tv och tidningar.
Men så läste jag en intervju med Leif Boork i DN i går onsdag. Malin Fransson (en av hans kritiker) intervjuade. Här är några av frågorna och svaren:
Malin F: Tar du någon hänsyn till att majoriteten av dina landslagsspelare vid sidan om hockey har jobb eller studier som de också måste sköta?
Leif B: Ja, det bör jag göra och det gör jag också. Samtidigt vill jag påpeka att saker har förändrats snabbt. De utländska stjärnorna som är här spelar inte ideellt, och det gäller även våra svenska stora stjärnor. Tjejerna har fått det lite bättre, och som ett led i det måste de lära sig att inte använda det ideella argumentet när det passar och det professionella när det passar.
Malin F: Om du ska vara självkritisk, finns det något du i dag känner att du kunde gjort annorlunda?
Leif B: Här är det viktigt att påpeka att jag inte har gått ut och drivit någon fråga, utan frågorna har drivits från andra håll. Jag har inte gjort något annat än ställt upp och svarat på dem, och det tycker jag är viktigt. Varken jag eller tjejerna ska krypa undan när det börjar blåsa.
Malin F: Hur skulle du beskriva dig som ledare?
Leif B: Jag har vissa principer både som person och ledare, vilket inte borde vara någon överraskning för någon efter mina 45 år som ledare. I sådana här frågor tycker jag att ledarskapet generellt i elitidrotten är för blekt. Numera ska alla manifestera sig, alla ska vara någon, individualisterna ska fram och så vidare. I allt detta är min uppfattning att det måste finnas någon som lägger fast vissa grundprinciper. De ska vara orubbliga oavsett vem man är och vad man heter, och där tycker jag att många ledare är för svaga.
Visst, man låter sig gärna övertygas av den som just talade. Åtminstone gör jag det. Men sedan jag läst Leif Boorks svar tycker jag inte längre att han borde vara mer kompromissvillig, eller ha större förståelse för spelarnas behov av ett privatliv. Jag vet förstås inte allt, och kanske har jag fel. Men om man bara bedömer Boorks inställning efter hans svar i artikeln, tycker jag att den är så nära perfekt som den kan vara. Rak, intelligent och modig.
En särskild fråga är förstås hur orubbliga principer fungerar när det gäller spelare som exempelvis Zlatan Ibrahimovic. Men det får jag återkomma till.