Söndagsbetraktelse nr 128

Häromdagen parkerade vi vår bil på p-platsen utanför ICA-affären i Norby i Uppsala. När vi skulle gå iväg till affären ropade Susanne plötsligt förskräckt: Men titta, den rullar!

Det var en liten röd VW som rörde sig långsamt från sin p-ruta rätt mot vår bil. Jag hann se att ingen satt vid ratten innan jag klev fram ett par meter och satte stopp för rullningen. En yngre man hjälpte mig att puffa bilen tillbaka och en tredje person hittade ett föremål att lägga framför ena framhjulet. Under tiden gick Susanne in i affären för att leta upp föraren. Men ingen förare anmälde sig trots anrop i affärens högtalarsystem.

När vi tio minuter senare hade handlat färdigt och skulle åka hem satte jag en lapp på den lilla bilens vindruta med info om vad som hade hänt, och mitt telefonnummer.

Efter två dagar ringde en äldre dam. Hon sa sitt namn och att det var hennes bil som hade rullat. Hon var generad och ursäktande och frågade vad hon var skyldig. Inget förstås. Men det var bra av henne att ringa.

Innan vi lade på (om man nu "lägger på" mobiltelefoner) frågade hon: Men var var det nånstans? Utan att reflektera över frågan sa jag var det var, utanför ICA-affären i Norby, och hon sa "ja där har jag varit nån gång".

Efteråt är jag brydd: Varför visste hon inte var det var? Jag har tre alternativa teorier, men ingen är bättre än den andra.