Söndagsbetraktelse nr 51
I går var det diplomering i Uppsala domkyrka av nyblivna jurister. En av dessa är Sunita Memetovic, den första romska tjejen som tar juristexamen här i landet. Hon och hennes familj kommer från södra Serbien. Alla var här i Uppsala på högtidsdagen i går.
Sunita är min adept sedan 2011, då vi träffades i samband med en paneldiskussion om romer och mänskliga rättigheter på Uppsalajuristernas alumnidag. (Det är precis fem år sedan, årets alumnidag gick av stapeln i torsdags. Den hålls alltid under den andra veckan i maj.)
När jag var barn var de flesta romer i landet kringresande och kallades zigenare. Jag minns hur de kom till Kisa ett par gånger om året i sina karavaner med skraltiga bilar och bussar, stora tält, dragspel och fioler, diverse hantverksattiraljer och speciella kläder. Vi barn fick lära oss att de kunde vara farliga, men vi såg aldrig något exempel på det. De levde i högsta grad utanför samhällsgemenskapen.
Om vi bortser från de s.k. EU-migranterna är romerna i Sverige bofasta i dag, och deras tillvaro har förändrats radikalt jämfört med 50-talet. Men många av dem lever fortfarande utanför samhällsgemenskapen. Sunita är lite unik. Det var hon för övrigt redan som barn, när hon spelade den romska flickan i filmen ”Den första zigenaren i rymden”, och när hon några år senare blev världsmästare i karate. Hennes karatetränare från Säffle var förresten med i Uppsala och firade henne i går.
Sunita är förstås en förebild för många romska tjejer. Men det är inte alldeles enkelt. Ibland sticker hon ut för mycket med sin nästan helt ”svenska” livsstil. Romerna har sina traditioner, och dessa bör inte utmanas för mycket. Dels för att de har ett värde i sig, dels för att de förenar romerna som folk. Men somliga traditioner är omoderna för ett ”svenskt” synsätt. Barnäktenskap förekommer t.ex. Och de romska kvinnorna har som grupp inte nått tillnärmelsevis lika långt i fråga om emancipation och jämställdhet som kvinnor i allmänhet i Sverige.
För att Sunita ska vara fullt ut accepterad bland Sveriges romer, och verkligen godtas som en förebild av nästan alla, måste hon anpassa sig en del till sitt folks traditioner. Och det gäller även i den mån dessa kan te sig förlegade i ett modernt västerländskt samhälle.
Över huvud taget är den resa som romerna gör mot en bättre ställning i det svenska samhället komplicerad. Lite mer integration på sikt bör man sträva efter, men absolut inte assimilation. En viss modernisering behövs, men med bevarande av den kulturella livskraften. Inte minst för en modern romsk kvinna som Sunita är denna balansgång brännande aktuell, och viktig.
Bara ett par ord om mentorskap också. Jag rekommenderar gärna alla unga människor att skaffa sig en mentor och alla något äldre att skaffa sig en adept. Mycket kan sägas om detta, men det kan vara nog att konstatera att det är väldigt berikande för båda. Den unge kan få viktiga råd av den äldre, och mentorn får kul och värdefull stimulans.
För många av oss som är vana vid förhållandet till de egna barnen är det för övrigt en märkvärdig upplevelse när en ung person lyssnar noga på ens råd och gör precis som man säger. ♥