Söndagsbetraktelse nr 1

Jag kommer att göra små betraktelser på bloggen på söndagarna framöver. De kommer att handla en del om Quickärendet, men även om annat. Det här är den första.

När det gäller Quickdebatten står jag fast vid det jag skrev i min artikel i Expressen den 26 maj. Jag har alltså lämnat den debatten och tar bara upp den om jag blir angripen på ett sätt som gör det nödvändigt att svara, eller om de numera ganska ovanliga påståendena om en rättsskandal återkommer på ett oroande sätt.

Detta hindrar inte att jag kommer att skriva om Quickärendet på min hemsida. Särskilt angeläget känns det att noggrant följa mediernas fortsatta arbete. Hur kommer de exempelvis att hantera Bergwallkommissionens rapport, som ju kommer på fredag (den 5 juni)? Men jag kommer även att göra några tillägg till bokens extramaterial. Och det kommer ytterligare en debattartikel. Den hade jag skrivit och fått accepterad av tidskriften i fråga (Tidskriften Advokaten) innan jag satte stopp.

Så till betraktelsen:

När jag var justitiekansler (2001–2009) fick jag så småningom klart för mig att det fanns en delvis osund kåranda hos den svenska Polisen. Det var relativt vanligt att poliser ställde upp för varandra på ett oärligt sätt och ibland även ljög inför domstol. En typisk situation var att en patrull hade ingripit mot en person och att det hade blivit bråk i samband med ingripandet. Personen anklagade någon av poliserna för övervåld och anklagelserna hamnade i domstol. Då var det mycket vanligt att en kollega försvarade den polis som anklagats, och ibland på ett sätt som var osant. Poliser ställde upp för varandra helt enkelt. De berättade på ett sätt som var förmånligt för kollegan även om det var helt eller delvis lögnaktigt. Jag anklagade Polisen offentligt för detta. Officiellt tillbakavisade man harmset mina anklagelser. Men över 30 enskilda poliser sa till mig att jag hade rätt. I vilken mån dessa oegentligheter fortfarande förekommer hos Polisen vet jag inte.

Vad jag däremot nu har fått klart för mig är att en likartad osund kåranda finns bland journalister. Den handlar inte lika mycket om att försvara kolleger som hos Polisen. Nej, snarare handlar den om att försvara den egna tidningen, kanalen eller positionen. För en position tar man, och alltför ofta. Den osunda journalistandan drabbar inte alltid enskilda på det sätt som polisernas kåranda gör. Men den drabbar verklighetsbilden och sanningen.

I Quickärendet har detta framstått i blixtbelysning. Bara ett exempel av många:

Det finns en rad frågor att ställa till personer som står på rättsskandalens sida. (Jag har 100 sådana frågor på en lista.) Som exempelvis till Dan Josefsson, Leif GW Persson, Mattias Göransson, Göran Greider, resningsåklagarna och redaktörer och journalister hos några av de större medierna. Det är frågor som handlar om dessa personers agerande och om deras eventuella fel. Sådana frågor skulle kunna tjäna syftet att komma sanningen i Quickärendet närmare.

Men frågorna ställs inte.

De ställs inte heller av public service-medierna, som arbetar under ett saklighetskrav. Däremot satsade Sveriges Radio på att avslöja ett fel i min bok Quickologi, ett avslöjande som slogs upp stort och som för många – särskilt de vars önskningar gick i den riktningen – nog blev till ett belägg för att boken är osaklig.

Journalisterna på de medier som bevakar Quickärendet är naturligtvis medvetna om att de avstår från att göra sådant som skulle kunna avslöja att de och deras arbetsgivare har haft fel. Och det är detta som leder till min fundering.

Hur känner man sig som journalist när man blir medveten om att man inte arbetar för att söka sanningen? Hur känner man sig när man utnyttjar sin yrkesskicklighet för att i möjligaste mån vrida verklighetsbilden i den riktning som den egna tidningen eller kanalen vill? Och att man gör det utan hänsyn till sanningen? Ställer man sig då möjligen ibland frågan om det är detta man har utbildat sig för? Om man verkligen gör rätt? Om det är så man vill arbeta?

Jag har frågat Bo-Göran Bodin på Sveriges Radio – som avslöjade felet i min bok – om han skulle kunna tänka sig att ställa några svåra frågor till motsidan. Han har vridit sig som en mask. Sveriges Radio arbetar som sagt under ett saklighetskrav.

Jag upprepar det jag har sagt tidigare: Frågan om verklighetsbilden i Quickärendet är i hög grad en fråga om vilka som får överhanden, de renhåriga journalisterna eller de som inte är renhåriga.

En osund kåranda bland journalister är ett lika stort samhällsproblem som en osund kåranda inom Polisen. Om inte större.