Min fjärde söndagsbetraktelse innehöll en saga. Den tionde innehåller ytterligare en. Det är den saga som nog måste berättas i anslutning till Quickärendet. Sedan får detta ämne vila en tid på min blogg.

 

För många år sedan fanns det en kejsare som tyckte mycket om vackra kläder. Han bytte ofta, och han stod länge framför spegeln. Han gillade att visa upp sig i sina praktfulla munderingar i den stad där han bodde.

 

I staden gick det ofta mycket livligt till. En dag kom två bedragare dit, Dan Pistol och Lars Brévé. De gav sig ut för att vara vävare och sa att de kunde väva det vackraste tyg som man kunde tänka sig. Inte nog med att mönstret var ovanligt vackert. De kläder som syddes av tyget hade även en underbar egenskap. De var osynliga för människor som var dumma.

 

Det skulle vara fint, tänkte kejsaren. När jag har på mig sådana kläder kan jag ju skilja de kloka i mitt rike från de dumma. Det tyget måste genast vävas åt mig. Och så gav han Pistol och Brévé mycket pengar i förskott så att de skulle kunna börja sitt arbete.

 

Bedragarna satte upp två vävstolar och låtsades att de arbetade. De hade ingenting på vävstolen, men de begärde oupphörligt det finaste silke och det präktigaste guld. Detta stoppade de i sin egen ficka och arbetade med de tomma vävstolarna till långt in på nätterna.

 

Varenda människa i staden fick veta vilken sällsam kraft tyget hade. Några var oroliga och undrade om de över huvud taget skulle kunna se det.

 

Jag ska sända min gamle trogne minister bort till vävarna, tänkte kejsaren. Han kan bäst se hur tyget tar sig ut, för han har mycket förstånd. Den gamle ministern gick in i salen där de båda bedragarna arbetade. Åh Gud bevare mig, tänkte den gamle ministern! Jag kan ju inte se någonting! Skulle jag vara dum? Det har jag aldrig trott, och det bör ingen människa få veta. Det går inte an att jag säger att jag inte kan se tyget.

 

– Åh, det är vackert, alldeles utomordentligt vackert, sa den gamle ministern till vävarna och tittade genom sina glasögon. Vilket mönster och vilka färger! Ja, jag ska säga till kejsaren att jag tyckte väldigt mycket om det.

 

Nu begärde bedragarna mer pengar, mer silke och guld som de skulle använda till vävnaden. Alltsammans stoppade de i sina egna fickor, och i väven kom inte en tråd. Men de fortsatte som förut att väva på de tomma vävstolarna.

 

Kejsaren sände snart en annan av sina gamla goda tjänstemän dit för att se hur det gick med väven och om tyget snart var färdigt. Det gick på samma sätt som med ministern. Mannen tittade och tittade, men eftersom det inte fanns annat än de tomma vävstolarna kunde han inte se något tyg.

 

– Ja, är det inte ett vackert tyg, sa Pistol, och visade och förklarade det vackra mönstret som inte alls fanns.

Brévé stod bredvid och höll med.

 

Dum är jag inte, tänkte mannen. Det var då verkligen konstigt! Men ministern såg ju tyget. Jag får inte låta någon märka. Och så prisade han tyget som han inte såg, och förklarade sin förtjusning över de vackra färgerna och det präktiga mönstret.

– Ja, det är riktigt utsökt vackert, sa han till kejsaren.

 

Alla människor i staden talade om det vackra tyget.

 

Nu ville kejsaren själv se det medan det ännu var i vävstolen. Med en hel skara utmärkta män gick han till de båda listiga bedragarna, som nu vävde av alla krafter utan något material i vävstolen.

 

Vad vill det här säga, tänkte kejsaren. Jag ser ingenting, det är ju förskräckligt! Är jag dum? Duger jag inte till att vara kejsare? Det var det förfärligaste som kunde hända mig!

 

– Åh, det är mycket vackert, sa kejsaren. Det har mitt allra högsta bifall.

Och han nickade belåtet och betraktade den tomma vävstolen. För han ville inte säga att han ingenting kunde se. Alla som han hade med sig tittade och tittade. Men de såg inte mer än alla de andra. Dock sa de, liksom kejsaren:

– Åh, det är mycket vackert!

Och de rådde honom att klä sig i detta nya praktfulla tyg första gången vid den stora procession som snart skulle äga rum.

 

– Det är magnifikt, ypperligt, charmant, gick det från mun till mun.

Kejsaren gav bedragarna var sitt riddarkors att hänga om halsen, och titeln vävjunkare.

 

Hela natten före den dag då processionen skulle äga rum satt bedragarna uppe och arbetade. Folk kunde se att de hade bråttom med att få kejsarens nya kläder färdiga. De låtsades att de tog tyget ur vävstolen. Dan Pistol klippte i luften med en stor sax. Lars Brévé sydde med synål utan tråd. Och de sa slutligen:

– Se så, nu är kläderna färdiga!

 

Kejsaren kom själv dit med sina förnämsta följeslagare, och de båda bedragarna lyfte ena armen i vädret som om de hållit i något, och sa:

– Här är benkläderna.

– Här är rocken.

– Här är manteln.

– De är lätta som spindelväv. Man skulle kunna tro att man inte hade någonting på kroppen, men det är just det som är det fina hos dessa kläder.

 

­– Ja, det är underbart, sade alla följeslagarna.

Men de kunde ingenting se, för det fanns ingenting att se.

 

Kejsaren tog av sig alla sina kläder och bedragarna låtsades att de gav honom plagg efter plagg av de nya. Dan Pistol tog honom om midjan och liksom band fast något. Det var släpet, och kejsaren vred och vände sig framför spegeln.

 

– Gud vad det klär väl! Vad det sitter utmärkt, sa de allesammans. Vilket mönster! Vilka färger! Det är en dyrbar dräkt!

 

Kejsaren vände sig en gång till framför spegeln för att det skulle se ut som om han riktigt betraktade sin ståt.

 

Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimlen, och alla människor på gatan och i fönstren sa:

 

– Åh, vad kejsarens nya kläder är vackra! Vilket underbart släp han har på manteln! Så utmärkt det sitter!

De ville inte avslöja att de ingenting såg, för då hade de ju ansetts som mycket dumma.

 

– Men han har ju ingenting på sig, sa plötsligt en liten pojke.

 

– Ojojoj, vilken förskräckligt dum pojke, sa människorna omkring.

 

Dock var det några som trodde sina ögon och stämde in med pojken:

– Titta, kejsaren är naken!

 

Men människomassorna hyssjade, många ilsket och ivrigt. Till sist kunde de få de oppositionella att tystna.

 

Många av människorna i staden undrade länge om de skulle tro på de jublande massorna, eller på sina egna ögon. Hur ska man veta om man är klok, tänkte de.

 

Och Dan Pistol och Lars Brévé levde lyckliga i alla sina dagar.