Söndagsbetraktelse nr 101

Ibland trängs de möjliga ämnena för Söndagsbetraktelsen alldeles ovanligt mycket med varandra. I veckan har det hänt så oerhört ledsamma och så fantastiskt glädjande saker om varandra. Egendomligheter och solskenshistorier. Och i dag är det Sista April, Valborgsmässoafton, som firas så det står härliga till här i Uppsala.

Och ändå väljer jag den här lilla berättelsen från Kopparvallen i Åtvidaberg, det måste ha varit i början av 1970-talet när Åtvidabergs FF hade landets bästa fotbollslag och firade triumfer även på de internationella arenorna. En underbar tid.

Den här kvällen var AIK på besök för en helt vanlig allsvensk match. Man hade inte många supportrar med sig från storstan, matchen var förlorad på förhand.

Hemmapublikens hejaramsor dundrade fram:

HEJA BLÅTT, HEJA VITT, HEJA ÅFF!!!

Efter att ljudvågorna lagt sig hördes en ensam röst från västra läktaren (ståplats):

Heja Gnaget.

Förvåning bland hemmafansen, så där brukade det inte vara. Men snart tog man kraftfull ton igen med hejaklacksledaren viftande den stora ÅFF-flaggan framför klacken:

HEJA BLÅA VITA LAGET, NI FÅR INTE TAPPA TAGET. ÅFF!!!

Strax hördes rösten, med släpig Stockholmsdialekt. Lågmält, men så ingen kunde missa den:

Heja Gnaget.

En viss irritation spred sig. Det här var inte riktigt schysst. En ensam storstadssupporter fick inte s.a.s. knyta ihop den stolta hejaramsan med en egen knut som liksom förstörde. Så jävla retfullt!

Klacken tog i extra högt och intensivt och länge:

VI ÄLSKAR BRUKET! VI ÄLSKAR BRUKET! VI ÄLSKAR BRUKET! VI ÄLSKAR BRUKET! ÅÅÅ! EFF! EFF!

Efter fem sekunder, en gnällig knorr från västra läktaren:

Heja Gnaget.

Det bär emot för ett ÅFF-hjärta. Men den ensamme AIK-supportern vann matchen på läktaren. Hur det gick på plan? Oavgjort, jag tror det var 1-1.

Det ligger förstås en liten betraktelse i denna berättelse. Men varför vara övertydlig.