Ambivalens, Försoning, Kevinärendet, Mediegranskning, Perspektiv, Söndagsbetraktelser

Söndagsbetraktelse nr 104

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 21 maj 2017

Flera har nog noterat att jag har ägnat mycket tid åt att följa mediegranskningen av Kevinärendet. Och jag måste ta upp det ämnet även här, för det rymmer så många viktiga frågor. I en söndagsbetraktelse (som blir lång denna gång) bör dock perspektivet vidgas. Frågan bör vara: Om man lyfter blicken, hur ska man då se på det som har hänt?

 

Låt oss utgå från några grundfakta som jag tror att de allra flesta kan vara överens om:

 

1. Det var en oerhörd tragedi att den lille 4-åringen dödades, särskilt naturligtvis för hans familj.

2. Polisen hade en mycket viktig uppgift att lösa. Man måste komma i mål med utredningen på ett så bra sätt som möjligt, helst så att man efteråt kunde vara säker på vad som hade hänt, men utan att ge avkall på rättssäkerheten och andra rimliga hänsyn till de inblandade.

3. När utredningen började peka mot barn som förövare måste spåren följas. Det innebar särskilda svårigheter som ställde polisen inför utmaningar som man var ovan vid.

4. Förhören med de båda bröderna var misslyckade och klandervärda i de delar som visades i dokumentären. Man skulle ha gått mycket lugnare fram, och pojkarna skulle ha fått mycket bättre stöd.

5. Det kom så småningom fram sådana uppgifter under förhören och pojkarnas samtal med föräldrarna att det inte var något som helst tvivel om att pojkarna hade kommit hem redan samma kväll och berättat att de sett något hemskt hända Kevin.

6. I ett långt förhör med Christian lämnade pojken sådana uppgifter att det fanns mycket stor anledning att tro – även om förhöret var klandervärt – att åtminstone han hade medverkat på något sätt till Kevins död. Detta bekräftades av vad Christian enligt pappans anteckningar berättade för sin pappa efter att polisutredningen hade avslutats.

7. Det var inte fel att kalla Christians uppgifter för ”ett erkännande”, även om han inte själv använde detta ord. Men det finns inte något stöd för att tala om mord eller dråp, dvs. ett uppsåtligt dödande.

8. SVT:s dokumentär gav intrycket, och dessutom tydligt uttryck för, att det inte fanns något erkännande.

9. Centrala uppgifter angående pojkarnas medverkan redovisades inte i dokumentären (p. 6) eller tonades ner (p. 5).

 

Om man då lyfter blicken från dessa grundfakta, hur ska man se på det som hänt?

 

Jag tror att var och en som ärligt och öppet försöker ta in hela bilden blir ambivalent i åtminstone fyra hänseenden:

 

1. Inför polisutredningen och dess resultat: Å ena sidan ska polisen klandras för förhören. Det var hjärtskärande att se de båda pojkarna i förhörssoffan. Å andra sidan kan polis och åklagare knappast klandras för sitt konstaterande att utredningen hade kommit väsentligen i mål. Man kunde vara tillräckligt säker på vad som i huvudsak hade hänt. Möjligen borde det ha förts en s.k. bevistalan i domstol.

 

2. Inför mediegranskningen: Å ena sidan var det utan tvekan motiverat att genomföra en mediegranskning av polisutredningen. Kritiken mot förhörsmetoderna var befogad. Å andra sidan fanns det inte fog för att förmedla intrycket att det var fråga om ett justitiemord. Det fanns i realiteten ett erkännande som var tydligt underbyggt av vad som hade kommit fram och som innebar att i varje fall någon av pojkarna hade varit med och orsakat Kevins död. Och SVT:s dokumentär var bedräglig genom att den dolde avgörande fakta.

 

3. Inför den fortsatta brottsutredningen: Å ena sidan är det bra att utredningen tas upp igen med tanke på de tvivel som har väckts om den ursprungliga utredningens riktighet. Å andra sidan talar mycket för att åklagarens beslut blir en besvikelse för Christian och Robin i den meningen att de inte blir fullt ut friade. Man kan förmoda att åklagarens beslut blir någon form av kompromiss.

 

4. Inför slutresultatet: Å ena sidan är det härligt att höra Christian, Robin och föräldrarna lyckliga och glada inför det som hänt och inför framtiden. De förtjänar många fina år efter det förfärliga som de har varit med om, och det gäller oavsett vilken skuld Christian och Robin hade till Kevins död. Å andra sidan är det bekymmersamt att höra så många personer uttrycka sig som om problemen är lösta genom granskningens resultat, och som om det mesta är frid och fröjd. Det kommer en dag i morgon. Då kommer sannolikt inte alla att må helt bra av det som nu har hänt. För som alla kan förstå finns det en elefant i rummet.

 

 

Jag tror att det hade varit betydligt bättre att göra en helt igenom ärlig mediegranskning utan något väjande för sanningen. Allra helst hade den då också bort anvisa en klok väg framåt. Och då hade man enligt min mening bort komma fram till:

 

– att polisens uppgift var mycket svår, att pojkarna utsattes för förhör som var felaktiga på ett allvarligt sätt men att de inblandade myndighetspersonerna (poliser, psykologer, åklagare) inte var illvilliga utan mestadels agerade efter bästa förstånd,

 

– att allt visserligen talar för att pojkarna, eller en av dem, hade skuld till Kevins död, men att inget visar att Kevin dödades med avsikt,

 

– att så lång tid nu har gått, med så mycket lidande orsakat för så många, att alla bör kunna böja sina huvuden inför det hemska som hände Kevin och försöka lägga det bakom sig i en anda av försoning.

 

Alla goda försoningsprocesser bygger på att man inte låtsas och inte gömmer undan. Man måste ta sig an de riktigt svåra frågorna. Här skulle en verklig och djup försoning kunna ske, till tröst även för Kevins familj.

 

Det behöver inte vara för sent.