Söndagsbetraktelse nr 105
En söndagsbetraktelse till om Kevinutredningen och SVT:s dokumentär. Det blir den sista, men den måste skrivas. För det är mycket bekymmersamt att vårt public service tv-företag sänder en dokumentär som dels är i hög grad ohederlig, dels har försatt huvudpersonerna i en på sikt mycket brydsam situation.
Man ska inte tiga om en viktig sanning om det inte finns starka skäl. Här är inte skälen tillräckligt starka. Jag väljer därför att säga som det är.
1. Jag har nu läst delar av brottsutredningen. Några av de avsnitt som SVT inte visade klargör att de båda bröderna berättade på ett sådant sätt om hur Kevin dog att det var helt oförsvarligt av SVT att inte visa det. Man ville uppenbarligen undanhålla sanningen för tittarna.
2. Det som pappan antecknade under och efter utredningen om vad pojkarna sa och ritade var så detaljerat och så tydligt att det på alla sätt bekräftade det som pojkarna själva berättade för polisen. SVT:s invändning att pappan gjorde sina anteckningar under press på sjukhuset är en tjuvinvändning som saknar all betydelse för bedömningen av anteckningarna. Det gäller särskilt som pappan fortsatte att göra detaljerade anteckningar efter att han kommit hem från sjukhuset.
3. SVT säger att Rolf Sandberg ljög när han sa att pojkarna hade erkänt. Men av förhörsprotokollen framgår att de i realiteten erkände delaktighet i det som hände, även om ingen använde detta ord. Dan Josefsson sa i Aktuellt efter dokumentären att ”allt är fabricerat”, men inget var fabricerat. SVT säger också att pojkarna hade alibi. Av utredningen framgår med mycket stor tydlighet att de inte hade alibi.
I sin bok ”Fallet Mary Bell” skriver Gitta Sereny om morden år 1968 på två små pojkar i Newcastle i England. Elvaåriga Mary Bell dömdes för båda morden, en annan flicka friades. I den svenskspråkiga upplagan av boken finns även Gitta Serenys berättelse om mordet på lille Jamie Bulger i Liverpool 1993. Två tioåringar dömdes för detta. Förhören i de båda fallen liknade på många sätt förhören i Kevinutredningen. Det var många och pressande förhör fastän poliserna var vänliga och omtänksamma. De misstänkta barnen nekade länge, berättade helt fel eller skyllde på varandra. Ett par av dem hade svårt att berätta när föräldrarna var närvarande.
Gitta Sereny skriver: Det viktigaste jag påmindes om var att människor måste förstå varför en sådan tragedi har hänt för att kunna försona sig med den.
SVT kunde ha gjort en dokumentär om de plågsamma barnförhören, det hade varit motiverat och bra. Kanske hade det också varit motiverat att ta upp skuldfrågan från den ene broderns perspektiv. Men man borde inte ha fuskat och ljugit. Och man borde ha besinnat Gitta Serenys ord.