Söndagsbetraktelse nr 108

Strider och konflikter handlar inte sällan om annat än det som de ser ut att handla om. Så var det när Sveriges Advokatsamfund valde ny ordförande på årsmötet i torsdags. Valberedningens kandidat var disciplinnämndens ordförande Lena Frånstedt Lofalk, och som motkandidat lanserades styrelsens vice ordförande Christer Danielsson. Vid omröstningen vann Christer Danielsson med 37 röster mot 24, och därmed tillträder han den 1 juli som samfundets nya ordförande.

Nästan alla som jag har talat med säger att striden inte alls handlade om vem av de båda kandidaterna som var bäst lämpad att leda Advokatsamfundet. I stället handlade den i första hand om samfundets generalsekreterare, Anne Ramberg, och hennes inflytande i olika frågor. Det uppfattades ganska allmänt att Lena Frånstedt Lofalk var hennes kandidat och att valberedningen hade tagit hänsyn till det. Anne Ramberg är omvittnat mycket skicklig men omstridd, och nu tyckte många att hennes inflytande blev för stort. Personfrågan blev en maktfråga.

Andra omständigheter spelade också in, såsom att det finns en viss presumtion för att den som är vice ordförande stiger upp och blir ordförande, liksom att det finns en ännu starkare presumtion för att valberedningens kandidat väljs. Det första talade alltså för Christer Danielsson, det andra för Lena Frånstedt Lofalk.

Det brukar sägas att konflikter hanteras lättare och bättre om man klargör vad konflikten faktiskt rör och inte låtsas som om den handlar om något annat. Och det kan nog vara sant. Men de flesta konflikter måste ändå diskuteras och lösas med argument som avser det som konflikten ser ut att handla om (i det här fallet personfrågan) snarare än det som den egentligen rör (här maktfrågan).

Det kan se ut som en paradox. Men tänker man efter, är det bara naturligt.