Söndagsbetraktelse nr 109
Vi har firat midsommar i Kazakstans huvudstad Astana (med betoning på sista stavelsen). Ja, så mycket firande blev det väl inte (här känner man inte till midsommar), men det var i alla fall här vi var. Och det är inte någon pjåkig plats att vara, även om staden är egendomlig.
Egendomlig? Ja, här finns mängder av tjusiga, intressanta och ibland även vackra byggnader, alla uppförda efter att Kazakstan blev självständigt från Sovjetunionen 1991 och de flesta dessutom byggda sedan huvudstaden flyttat hit från Alma Ata år 1997 och därtill bytt namn från Tselinograd. MEN: Här finns inte några gränder, inte ens några rimligt smala gator. Ingen trängsel, inga mysiga kaféer, inget folkliv. Avstånden är för långa för promenader, och cykelbanor kan ingen stava till. Det ger staden en tvåa på vår femgradiga stadsskala (där 5 är bäst). En stad utan riktig stadskänsla eller vettig stadsplanering kan inte hamna högre, trots fantastisk byggnadsarkitektur och ganska fina promenadstråk längs floden Isjim, som flyter genom stan.
Varför byggde man på detta sättet? Det frågade jag vår ryske reseledare. Och han svarade, säkert alldeles riktigt, att det har varit svårt för landet och dess politiker att frigöra sig från dels det sovjetiska arvet, dels en vilja att i någon mening vara ”störst och bäst”.
Astana påminner (förutom om vissa amerikanska ”bilstäder”) en del om Brasilia, som inte heller är någon mysig stad och som ju också är byggd så gott som helt från scratch. Men i Brasilia ligger i alla fall husen ”på rätt plats”, dvs. det finns en konsekvent stadsplanering vid sidan om planeringen för alla byggnader och monument. Det ger Brasilia en trea. Här i Astana verkar massor av byggnader (om än inte de viktigaste) mest nedslängda på någon plats där det fanns plats.
Men besöket här har tre stora vinster för vår del:
1. Vi har sett vår första världsutställning. En sådan pågår just nu i Astana. Temat är framtidens energilösningar. Fantastiskt intressant!
2. Vi har prickat av land 49 på vår (Susanne säger att den är min ...) lista över 50 länder som ligger helt eller delvis i Europa. Vitryssland (eller Belarus som man kanske ska säga nu) återstår.
3. Vi har besökt platsen för sovjettidens enda fångläger för ”moderlandets fienders kvinnor”. Dit kom de oppositionellas hustrur och barn. Vid tre års ålder skildes barnen från sina mammor och togs om hand av sovjetstaten. En film berättade om människoöden som fick det att knyta sig i magen och svida i ögonen. En nyttig påminnelse om Stalintidens terror mot de egna.