Söndagsbetraktelse nr 11

Det finns några människor som man uppskattar mer än de nog förstår. Människor som man dras till för att de är osjälviska och ömsinta och inte framhåller sig själva. I min krets tänker jag på Sven, Lars, Cissi, Sten och några till. De har en massa goda egenskaper gemensamt:

– de är omtänksamma

– de ser en i ögonen

– de gör sig aldrig viktiga

– de är intelligenta

– de är intressanta

– de är engagerade

– de har tid

– de snackar inte skit om andra

– de har ögon som lyser

– de tar ansvar

– de är kul

– de är lugna och trygga

– de är energiska

– de sprider värme

– de är aldrig elaka

– de är öppna och ärliga

– de är eftertänksamma

– de ler mycket

– de är behagliga, och

– de är generösa

Det här är ju inte alla goda mänskliga egenskaper. Mod, vishet, uthållighet, initiativkraft och ledarskapsförmåga är t.ex. också bra. Men de personer jag nu tänker på har framför allt de där egenskaperna som gör att man trivs så gott i deras sällskap. De är ganska lätta att känna igen, och alldeles underbara att känna. Som Arne, Gunilla, Ingegerd, Janne och några till. Den här betraktelsen är en hyllning till dom.