Söndagsbetraktelse nr 110

Min pappa föddes den 30 juni 1917, och jag skriver detta på hans hundraårsdag den 30 juni 2017. (En söndagsbetraktelse som är en fredagsbetraktelse alltså, men det kan inte hjälpas. Om jag ska vara ärlig skriver jag nästan alla mina söndagsbetraktelser på fredagen eller lördagen.)

Pappa hette Lars Gustaf Elof Lamberthz och kallades Lasse. Han gick sex år i skolan + s.k. fortsättningsskola i Opphem i Kinda i Östergötland. Som ung var han knodd, bl.a. i Sjögestad där han träffade min mamma Elsvig. Sedan blev han järnvägare och fick jobb på stationen i Kisa under kriget, 1941. Där blev han kvar till sin pension. Han dog av en hjärtattack den 11 april 1986, knappt 69 år gammal.

Vi levde ett enkelt medelklassliv i Kisa. Köpte en liten villa för 50 000 kr 1958, en något större villa 1973 för 165 000 kr. Tv köpte vi 1960 till Olympiska spelen i Rom, bil 1966 till första barnbarnets dop i Sunds kyrka.

Pappa var en omtyckt person som tog ansvar och alltid gjorde det han skulle. För mig och mina systrar var han framför allt en trygg och kärleksfull pappa som aldrig sa oss ett ont ord och som gjorde allt han kunde för att vi skulle ha det bra. Han var påhittig och rolig, hjälpsam och snäll, enormt idrottsintresserad och fullkomligt hederlig. Att man inte ljög var en självklarhet.

Hundra år är en överblickbar tid. Om jag blundar kan jag ganska lätt föreställa mig hur det såg ut där i hemmet i Söderfjäll på Väddö där pappa föddes som fjärde barnet efter tre systrar. Och jag kan snabbspola hans liv bakom mina stängda ögonlock. Där dyker min syster Kerstin upp när han är 23, för övrigt samma ålder som jag när vår son Petter föddes. Och där dyker jag själv upp när pappa är 33, nästan precis i mitten av sitt liv. Ewa-Lotta kommer sju år senare, när pappa är nästan 40.

Det utan jämförelse viktigaste som föräldrar kan ge sina barn är kärlek och trygghet. Det fick vi tre syskon i mängder av våra föräldrar.

Grattis pappa på hundraårsdagen!