Söndagsbetraktelse nr 112

I går firade Turkiet ettårsdagen av segern mot militärkuppmakarna. Rimligt att fira förstås. Men reaktionerna under året efter kuppförsöket har varit allt annat än rimliga. De har gått ut på att fängsla eller avskeda alla som förmodas sympatisera med Gülenrörelsen.

Det som har skett är oerhört. En militärkupp i ett demokratiskt land kan visserligen inte försvaras, så Erdogan och hans regering hade rätt att slå tillbaka. Men det som nu har hänt är en stöld av landet. Människor med fel politiska åsikter får inte arbeta.

Man känner vanmakt och förtvivlan över att sådant kan fortgå. Och Turkiet är inte ensamt. Varför klarar inte vi människor att leva ihop?

Men så ser man en film på lördagskvällen om behandlingen av judarna i Norge och Danmark under kriget (Kunskapskanalen: ”Skandinavien i Hitlers järngrepp”, finns på SVT Play). Och man påminns om att det finns avgrunder mellan galenskap och galenskap.

Vanmakt och förtvivlan. Det är kanske ockå ett svar.