1947, Böcker, Elisabeth Åsbrink, Nazismen, Söndagsbetraktelser

Söndagsbetraktelse nr 114

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 30 juli 2017

Ibland bara måste jag skriva om en bok som jag har läst. Och nu måste jag. Boken är 1947, av Elisabeth Åsbrink. Den kommer visserligen inte allra högst på listan över mina bästa böcker (det gör Blonde av Joyce Carol Oates), men den går definitivt in på tiobästalistan.

 

Boken berättar om året 1947, från januari till december, med städer eller andra platser som rubriker. Vad hände där just då? Det blir en odyssé över stort och smått, viktigt och mindre viktigt, storpolitik, kultur, fruktansvärda minnen, värmande möten, mod, feghet, heder och kärlek.

 

Bland mycket annat får man förstå – och i varje fall för mig blir det i stora delar ny kunskap – hur judarna hade det i Europa efter kriget, hur nazismen fortsatte att blomstra under ytan med svensken Per Engdahl som en av de drivande, hur staten Israel skapades genom ett oerhört svårt arbete i en FN-kommitté och en hel del tillfälligheter, hur Simone de Beauvoir och George Orwell hade det medan de skrev Det andra könet resp. 1984, hur begreppet folkmord kom till efter en omöjlig kamp av en ensam och stundtals förlöjligad man, hur uppdelningen av världen mellan Sovjetblocket och västvärlden skedde. Och mycket mycket mer som borde vara av stort intresse för de flesta som lever i dag, bara 70 år senare.

 

Mitt i boken gör Elisabeth Åsbrink ett avsteg från den månadsvisa redovisningen och berättar om sin pappa och hans föräldrar i Budapest. Om hur hennes farmor räddar hennes pappa till livet tre gånger. Och hur hennes farfar mördas av Ungerns nazister. Det är oerhört. Det är nyttigt att bli påmind då och då om nazismens brott.

 

I ett brev till dottern Elisabeth skrev hennes pappa år 1974, då Elisabeth just skulle fylla tio år, ett brev på nitton rader menat för henne att läsa efter hans död. De första arton raderna uttrycker faderskärlek. Den nittonde innehåller en uppmaning:

 

”Tyck aldrig synd om dig själv.”

 

En betraktelse som boken manar fram är att den nog ständigt pågår, denna kamp mellan onda och goda krafter, mellan klokskap och dumhet, eftertänksamhet och otålighet, mod och feghet, konfrontation och kompromiss. Och att det finns en möjlighet, hur illa det än ser ut, att få saker på rätt köl genom respektfullt lyssnande, oegennytta och tålamod.

 

Har jag inte rekommenderat någon bok förut, så gör jag det nu.